| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
FÖRTRET förtre4t l. fœr-, r. l. m. (GR 5: 46 (1528) osv.) (f. Sahlstedt (1757)) ((†) n. GR 4: 68 (1527), Oscar II 2: 298 (1888)); best. -en (ss. n. -et (-edh) GR 7: 491 (1530), Balck Es. 87 (1603)); pl. (numera bl., mindre br., i bet. 2 b) -er (VDAkt. 1691, nr 109, Fröding Eftersk. 1: 67 (1896, 1910)) ((†) ss. n. = (VDAkt. 1663, nr 495, Oscar II 2: 298 (1888))).
1) i subjektiv mening.
a) (numera bl. ngn gg i högre stil) förtrytelse, harm, vrede, förbittring. (Vid en av Jerusalems portar) ther itt belete stoodh Hwsherranom til förtreet. Hes. 8: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: som hade uppväckt Guds nitälskan). Skall (man) .. / .. döö uthaf förtreet, att man ey fler får vällia / Än en? Beijer Vitt. 384 (c. 1690). Far fort, Princessa, neka ey Er harm / Sin fyllnad, Ert förtret ey stormar än nog häftigt. Gyllenborg Andr. Q 1 a (1723). De upväckte allmän harm och förtret öfver detta Rättegångsskick. Schröderheim Robertson 1: 68 (c. 1794). Est. 1: 18 (Bib. 1917). — särsk.
α) (†) övergående i bet.: hätskhet, fientlighet; fiendskap, tvedräkt; äv. konkretare: tvist, strid. På dedh all godh affection deste bettre motte kunne vppeholles (mellan rikena) och alltt förtreett på en och annan siidan förtages. SvTr. V. 1: 327 (1624). Emedan emellan Joen i Knåperij och honom åthskillige förtret (äro) .. förluppne. VDAkt. 1663, nr 495.
β) (†) övergående i bet.: sorg, bedrövelse. Vi äre Herr Bijskop förordsakade vordne, icke uthan sorg och förtreet eder att förständiga, huruledes (osv.). HSH 7: 143 (1640). Spegel ÖPar. 21 (1705).
b) (numera i sht vard.) med försvagad bet.: förargelse, misshag, missnöje; missräkning; i ex. från ä. tid ofta svårt att skilja från a. Till sin stora förtret (fann han osv.). Av förtret över att icke ha fått sin vilja fram lämnade han styrelsen. Svälja förtreten. (Han) Gick derifrån med sorgsen mine, / At dränka sin förtret uti sin grannes vin. Triewald Lärespån 88 (1714). Man kan ju tänka sig att en ”förtret” .. kan gräfva in sig i sinnet och småningom växa ut till bitterhet. Söderhjelm Tavaststj. 295 (1900). (†) (Jag) har .. aldrig wilat gråta openbart at iag icke skule gora någen til förtret ther mädh at iag så gret. Horn Lefv. 59 (c. 1657; rättat efter hskr.). — särsk. i uttr. i förtreten, förr äv. i förtret (jfr c slutet), i förargelsen; äv. i första förtreten, i första harmen l. uppbrusningen. Adlerbeth Ant. 1: 27 (c. 1792: i förtret). Den maka som dig blir beskärd / .. Var huld, om han är huldhet värd, / Om ej — så var det i förtreten. Lenngren (SVS) 2: 213 (1798). I första förtreten. Engelke Prästg. 105 (1905).
c) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) ovilja; motvilja; trots. AJGothus ThesEp. 1: 11 (1619). Spåtskheet och Förtreet. Girs G1 215 (c. 1630). En sysla, som är honom (dvs. tjänaren) emot, och den han med förtret förrättar. Borg Luther 2: 483 (1753). Möller (1790). — särsk. i uttr. i förtret(en) (jfr b slutet), dels: med ovilja, motvilligt; dels: på trots; äv. i uttr. ngn (ngt) i förtret l. midt i förtreten o. d., ngn (ngt) till trots, för att trotsa ngn (ngt). Linné Skr. 5: 81 (1732). Var jämnsint, Ödet i förtret. SvMerc. 1763, s. 326. (Sv.) Göra något i förtreten, .. (t.) etwas mit merklichem Wiederwillen .. thun. Möller (1790). (Sv.) En midt i förtreten, (lat.) quo invito. Lindfors (1815).
d) (†) leda, ledsnad, trötthet. Medh Åhörarnas store Förtreet. Schroderus Os. III. 2: 152 (1635; lat.: cum tædio auditorum). Til at des bättre kunna tåla Fångenskapetz förtreet och ängslighet. Ehrenadler Tel. 57 (1723; fr.: l’ennui). Ekblad 391 (1764).
2) i objektiv mening.
a) (†) handling l. förhållande som är ägnad (ägnat) att väcka ngns harm l. förtrytelse; oförrätt; ofta övergående dels i bet.: skada, nackdel, intrång (på ngns rätt) o. d., äv.: elände, olycka o. d., dels i bet.: förnärmelse, skymf, smälek o. d.; i äldre tid ofta i (mer l. mindre tautologisk) förb. med ngt av orden oförrätt, skada, förfång, högmod (dvs. förnärmelse, skymf), spott l. spe o. d.; i yngre tid stundom svårt att skilja från b. GR 2: 128 (1525). Then fortreet och hommod oss vederfaret är åff norgie. Därs. 5: 46 (1528). Ath samme lifflendere skulle så slippe ostraffede för thätt förträth, the giorde osz på våre strömmer och farevatnn. Därs. 28: 369 (1558). Eliest moste hon altijdh så länge hon leffde lijda stoor håån, spott och förtreet. Petreius Beskr. 2: 100 (1614). Ah! att iag kunde här i Wanligt Tolmod bjda / Dän Stund, iag blifwer löst från sådan En Förtret! Börk Darius 492 (1688). När tu (o Jesus) blef pjnt och plågad illa, / Så .. / .. led (du) sachtmodigt alt förtret. Lybecker 147 (c. 1715). Nicander SalOrdspr. 8 (1760). Ursäkta .. den förtret jag tillfogat dig! Stiernstolpe DQ 2: 170 (1818).
b) (numera i sht vard.) med försvagad bet.: obehag, ledsamhet(er), förargelse (se d. o. 3 b); besvärlighet(er), olägenhet; bråk, trassel, bryderi; förtretlig(t) förhållande l. händelse; i förb. med verbet göra o. indir. obj. (vanl. personobj., oeg. o. bildl. äv. sakobj.) äv.: (göra ngn osv.) ”ngt ondt”, ”ngt för när” o. d.; i dessa bet. äv. (mindre br.) i pl. Ha förtret av (stundom med) ngn l. ngt. Få, ha, skaffa sig förtret för ngn l. ngt (dvs. för ngns skull resp. på grund av ngt). Denna sak har vållat, åsamkat mig mycken förtret. Vara ngn till förtret. Ställa till förtret (för ngn). Det syns på henne, att hon har haft någon förtret. Schroderus Os. III. 2: 313 (1635). Hotandess migh medh Öfwerstens ogunst, och ther på fölliande myckit förtreet. VDAkt. 1676, nr 320. Af förtreter och sorger har jag min dageliga del. Dalin Arg. 2: 296 (1734, 1754). Den gröna bladlusen gjorde växterna stor förtret. Topelius Lb. 1: 69 (1860). Man har bara förtret med den pojken. Auerbach (1908). (†) (Eng.) To bring one’s self into trouble, (sv.) draga sig i förtret. Serenius Lll 1 b (1734). Dens. (1741). — särsk.
α) (†) i uttr. det är (en) förtret (att) o. d., det är förtretligt (att osv.). Lagerberg Dagb. 197 (1711). Det var en förtret, at jag skulle glömma det. Sahlstedt (1773).
β) (†) mera utpräglat övergående i bet.: besvär, möda. (Jag) hafver .. i detta åhr mehra förtreet slitit med de ostadige smeder, än någon troo kan. OxBr. 11: 319 (1640). (För att lära krigskonsten) hafwer han intet arbete, ingen mödho, intet förtreet och omsorgh skydt. Emporagrius LTorstenson 5 (1651). OfferdalKArk. N I 1, s. 69 (1711).
Spalt F 3418 band 9, 1928