| Publicerad 1928 | Lämna synpunkter |
GIRIG ji3rig2, vard. i vissa trakter äv. jir3-, adj. -are. adv. -T.
1) [numera i allm. mer l. mindre nära anslutet till 2 ss. bildl. l. överförd anv.] (numera bl. i vitter stil) som har alltför stark(t) l. livlig(t) begär l. åtrå att komma i besittning av l. vinna l. ernå ngt, lysten, begärlig, fiken; äv. (numera bl. ngn gg ss. adv.): glupsk; förr äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är förbunden med glupskhet; ss. senare led i vissa ssgr (ss. HARM-GIRIG, LOV-GIRIG) äv. med försvagad bet. o. övergående i bet.: benägen; äv. mer l. mindre bildl.; särsk. om levande varelse numera nästan bl. i a o. b samt ss. adv. o. i ssgr. En girugh Biörn. Ordspr. 28: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: glupande). Äät icke förgirigt, Ty mykit ätande gör en kranckan. Syr. 37: 29 (”38”) (Bib. 1541; Apokr. 1921: var ej glupsk). Om appetiten faller tigh så girigh, at tu (osv.). Palmcron SundhSp. 293 (1642). Girigt söka något. Schultze Ordb. 1385 (c. 1755). I ögonblicket sväfvar — liksom att fly undan de öfriges giriga blickar — en figur snabbt fram. Almqvist DrJ 95 (1834). Medeltidens girigt lästa s. k. riddarromaner. LfF 1898, s. 16. Girigt drack hon in medvetandet om hans återuppvaknande intresse. Stjernstedt Liw. 204 (1925). — jfr ARBETS-, BLOD-, FOLK-, FROST-, FÖRVÄRVS-, HARM-, HÄMND-, KUNSKAPS-, LOV-, LÄR(E)-, LÄS-, MAT-, MORD-, NY-, PÄNNING-, ROV-, STRIDS-, TRÄT-, VET-, VINST-, ÄRE-GIRIG m. fl. — särsk.
a) (mindre br.) i uttr. (vara o. d.) girig efter l. på ngt, (vara o. d.) lysten l. begärlig l. fiken efter ngt. Girigh effther .. fremmende varer. RA 2: 122 (1565). Ett efter ryktbarhet och hugkomst .. girigt folk. Holmberg Nordb. 379 (1854). Hopen .. var .. lika girig på underverk som nyss på hädelse. Lagerlöf Länk. 209 (1894). Denna nya tid (dvs. renässansen), girig på skönhet och intellektualism i förening. Söderhjelm ItRenäss. 144 (1907). Auerbach (1908).
b) (numera knappast br.) i uttr. vara (o. d.) girig att (förr äv. till att) göra ngt, hava stark lust l. åtrå att göra ngt, vanl. övergående i bet.: vara (o. d.) ivrig l. trägen att göra ngt. Menniskionnes hierta kan aldrigh wara så girugt til at tagha, at Gudh är iw welwiliogare til at giffua. Falck Und. 171 b (1558). Therföre hafwer iag, ehuru girug iag är at arbeta och skrifwa, icke warit bråfiken med bokskrifwande och tryckiande. Swedberg SabbRo Förmäle § 2 (1710). Girig att lära. Deleen (1829).
2) som har en överdriven åtrå att förvärva o. hopa ägodelar o. härmed förenar en ytterlig sparsamhet; vinningslysten o. snål, pänningkär; äv. i överförd anv.: som vittnar om l. är förbunden med denna egenskap; äv. bildl.; ofta i substantivisk anv. Luk. 16: 14 (NT 1526). Een girigh menniskia läter aldrigh nöya sigh åt sin deel. Syr. 14: 9 (Bib. 1541). Giruge försambla det en ander skall förslösa. Linné PVetA 1739, s. 4. Den girige .. arbetar .. för det, att han skall kunna spara ihop. Botin Hemm. 1: 99 (1755). Hade jag ändå hans lik! Men hafvet är girigt och vågen snål. Almqvist Kap. 62 (1838). En girig fröjd skimrade i hans svarta ögon åt det lofvade guldet. Mellin Nov. 1: 61 (1838, 1865); jfr 1. Wikner Medit. 1: 17 (1873). — särsk.
a) i talrika ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Fattigh man feelar något, men dhen girige alt. Grubb 207 (1665); jfr: För then giriga fattas så väl thet han hafver, som thet han intet hafver. Scherping Cober 1: 206 (1734). Girig taska blijr aldrigh full. Grubb 253 (1665). Ondt plåcka Ax effter en girig åkerman. Dens. 644.
b) (mindre br.) i uttr. vara girig om (ngn gg med) ngt, vara snål l. nogräknad med ngt, starkt l. till det yttersta utnyttja ngt. Höpken 1: 174 (1753). Det är lika illa att vara girig om sin hälsa som om sina pengar. Runeberg (c. 1850) hos Söderhjelm Runebg 2: 537. Rydberg Sägn. 70 (1874; med prep. ”med”). (Drottning Kristina) är girig om sin tid och sover blott fem timmar. Grimberg SvH 257 (1907).
c) [jfr sv. dial. geri(g), giri(g), flitig i arbete, tidigt o. sent i arbete o. värksamhet, som är uppe bittida] (utom i ssgn MORGON-GIRIG numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) som väl utnyttjar tiden, som är i värksamhet bittida o. sent, flitig, idog, som är bittida uppe; förr äv. i uttr. vara flitig o. girig på ngt, helt gå upp i ivrig omsorg o. strävan för att tillgodose ngt. Alle woro flijtighe och girughe på sitt eghit godz och hws. FörsprHag. (Bib. 1541). — jfr MORGON-GIRIG.
3) (†) i fråga om växter, urspr. ss. adv. i uttr. växa girigt, växa frodigt l. starkt, senare äv. ss. adj.: frodig(t växande); jfr GIRVUXEN. Växer Hvetet för girigt, är det nyttigt at låta Fåren bita brudden när jorden är hård. Salander Gårdsf. 85 (1727). Majus, .. Hvetet viftas, om det är för girigt. Celsius HushAlm. 1740, s. 12. Växa girigt. Widegren (1788).
(2) -HALS, m. [jfr t. geizhals] (†) girigbuk. Voigt Alm. 1679, s. 15. Hasselroth Campe 268 (1794). —
(3) -VÄXT, p. adj. (†) som växt (alltför) fort l. frodigt; jfr GIRVUXEN. Schroderus Modersch. 154 (1642).
B (†): GIRIGE-BUK, se A.
1) till 1: vara begärlig l. fika (efter ngt), åtrå (ngt). Hwar och en girigas effter thetta werldzliga. Botvidi 24Lijkpr. h 1 b (1619, 1628). Icke skall du girigas at varda Landskaps-Kong. Björner An 33 (1737). Palmfelt Ecl. 15 (1740).
2) till 2: vara girig, snåla; äv. i förb. girigas till sig (en summa), gm girighet samla (en summa), snåla hop (en summa). Hwar och en seer vppå sin wägh, hwar och en gyrughas för sigh j sitt stand. Jes. 56: 11 (Bib. 1541). En af the Spanske andelige, hade girugats til sigh öfwer 25000 Rixdal. Isogæus Segersk. 1288 (c. 1700). Borg Luther 2: 299 (1753). Larsen (1865). —
GIRIGHET, r. l. f. [fsv. girughet, girigheet]
1) (i sht i vitter stil) till 1: begärlighet, fikenhet; särsk. i förb. med bestämning inledd av prep., numera bl. ngn gg efter l. på, förr äv. till. Gerigheet til mordh. Bullernæsius Lögn. 234 (1619). Är inte girighet efter det goda, — godt? GWennerberg (1834) hos Taube Wennerbg 1: 25. Väl genomgarfvadt läder upptager med girighet fett. Hirsch LbGarfv. 195 (1898).
2) till 2: överdrivet begär efter att samla ägodelar (ss. självändamål), förenat med överdriven sparsamhet; vinningslystnad o. snålhet, snikenhet, pänningbegär. OPetri Tb. 41 (1525). Gyrughet är en root til alt ondt. 1Tim. 6: 10 (NT 1526; Bib. 1917: penningbegäret). Fehr Und. 125 (1894). särsk. i talrika ordspr. l. ordspråksliknande uttr., t. ex.: Girigheet bedrager Wijszheet. Grubb 110 (1665). Girigheet är ett bottnlöst Faat. Dens. 253.
3) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 2 c: idoghet. Måndags girighet är hela veckans fördärv. Landsm. XI. 2: 9 (1896).
Ssgr (till GIRIGHET 2; mera tillf. i vitter l. i högre stil): girighets-djävul. jfr DJÄVUL 2 b. Scherping Cober 1: 281 (1734). Roos Norrsk. 18 (1897).
-sjuka. Girigheets Siukan hade allreda förgifftat Biskoperna och Prästerna. Schroderus Os. 1: 637 (1635).
Spalt G 424 band 10, 1928