| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GLITTRA glit3ra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (†, Columbus BiblW C 4 a (1674)), -ANDE, -ING (numera knappast br., Linc. (1640), WoJ (1891)); jfr GLITTER.
lysa, stråla, blänka; numera nästan bl.: lysa (relativt) starkt med ostadigt, dallrande sken; särsk. i fråga om (relativt) starka ljusreflexer i vatten (snö, is) l. å glas l. metall o. d.; jfr GLIMMA 2, SKIMRA. Duffuo wingar, hwilke såsom silffuer och guld glittra. Psalt. 68: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: skimra av guld). Glittra som en Carbunkell, Saphir och Christall. Phrygius HimLif. 89 (1615). Källor och lefwande Watn .. / Ruska så sachtliga fram, genom (dvs. mellan) blanke små glittrande steenar. Stiernhielm Herc. 267 (1648, 1668). Dolken glittrade i hans hand. Ossian 2: 121 (1794). Sundets glittrande vågor. Klinckowström BlVulk. 1: 1 (1911). — jfr BLÅ-, DAGG-, GULD-, SILVER-, SOL-, SVART-GLITTRANDE m. fl. — särsk.
a) i numera obr. förb. (jfr e). (Huset har) j någhre hundradhe Åhr glijtrat så klart, lijke som thet hadhe warit nylighen vpbygt. Lælius Bünting Res. 1: 217 (1588). Then glijtrande klarheet som Solen giffuer ifrån sigh om middagz tijdh. Phrygius HimLif. 16 (1615).
b) (numera mindre br.) om stjärna: tindra. Phrygius Agon OratEncom. 37 (1618). När stiernorna synas små och glittra, väntas klart väder och skarp köld. Hellant Alm. 1744, s. 25.
c) om öga: lysa (särsk. av munterhet l. skalkaktighet o. d., stundom av hätskhet o. d.); äv. i överförd anv., om munterhet o. d. som lyser i ngns ögon. Mellan stenarne i ladugårdsfoten stack fram ett hufvud med två glittrande ögon. Rydberg Vigg 7 (1875). De .. sågo på hvarandra, med den kväfda munterheten glittrande i ögonen. Roos Verle 59 (1889). Hans ögon började glittra ondskefullt. Melin VikSaga 175 (1910).
d) opers. Det glittrade på sjö. Snoilsky 3: 32 (1883). Det glittrade af regndroppar i hennes vackra hår. Hallström NNov. 125 (1912). — särsk. (mindre br.) i uttr. det glittrar för ögonen l. synen o. d., det flimrar för ögonen osv. Auerbach (1908). Jag urskiljer ingenting, det bara glittrar för synen. Hallström Sagodr. 48 (1910).
e) (†; jfr dock β) mer l. mindre bildl.; särsk.: framträda på ett praktfullt sätt, lysa, glänsa, sticka i ögonen; äv. i uttr. glittra (ngn) i ögonen. Utwertes glittran. Columbus BiblW C 4 a (1674). Falsk glants af et högsäte, utstakadt efter en klingande Titul, glittrar gemene man i ögonen. Dalin PVetA 1749, s. 21 (”20”). Den yttre flärden, som glittrar. Tegnér (WB) 7: 131 (1832). — särsk.
α) i uttr. glittra med ngt, lysa med ngt. Det är en heder at derutinnan (dvs. i en process) kunna glittra med sina konster och svepsaker. Dalin Arg. 2: 46 (1734, 1754). Thorild 4: 230 (1787).
β) (numera i sht i vitter stil; jfr dock slutet) i p. pr. i adjektivisk anv.: lysande, glänsande; gnistrande. (Voltaire har) med en glittrande qvickhet förlamat Hjertat, skämt Sederne. Björnståhl Resa 3: 136 (1778). Vi se, att det är skummet, glitrande men tomt, på vårt umgängesspråks yta som är franskt. EHTegnér i Ydun 1870, s. 70. Glittrande kaskader af liknelser. Wirsén i 3SAH 11: 167 (1896). Den 12 juni foro vi i glittrande väder .. till Lund. Böök ResSv. 31 (1924). — särsk. (fullt br.) i uttr. glittrande glad, strålande glad; äv. glittrande glädje, fröjd. Jemt var hon glittrande glad. Wirsén Dikt. 212 (1876). Man får höra ateister med samma glittrande glädje, hvarmed frälsningssoldaten vittnar på plattformen, förkunna, att det inte finns någon Gud. Söderblom StundVäxl. 1: 116 (1909).
GLITTRA TILL10 4. glittrande lysa till; äv. opers. Det glittrade till i hennes ögon. Lundquist Konstn. 132 (1890). Lundegård DrMarg. 2: 205 (1906).
Spalt G 576 band 10, 1929