| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄTSK hät4sk, adj. -are. adv. -T.
1) som hyser hatfulla l. fientliga känslor, hatfull, hatfylld, fientlig, bitter (om person l. om sinne o. d.); äv. i överförd anv., om känsla l. tanke l. ord l. gärning o. d., äv. om åtbörd l. blick o. d.: som vittnar om l. uttrycker hat l. fiendskap; stundom om fiendskap l. motsättningsförhållande o. d.: skarp, bitter. En hätsk fanatiker. Hätsk och bitter. Hava ett hätskt sinne, hjärta. Kasta hätska blickar på ngn. Hätska misstankar. Alles vares hetzske fiender Kongs cristierns partij oc erchebiscops götzstaffs. G1R 1: 35 (1522). Epiphanius .. angreep Chrysostomum .. medh hädske Ord. Schroderus Os. 1: 596 (1635). De hädska rådslag som den danske smidde hop. Risell Vitt. 463 (1720). Erfarenheten visar .., att nationer af samma stam .. hätskast bekrigat och upprifvit hvarandra. Snellman Stat. 13 (1842). Partisöndringen hade blifvit ännu hätskare genom ståndsstriden. Hildebrand Statsförf. 510 (1896). Till och med hans (dvs. Cæsars) hätskaste motståndare fingo amnesti. Grimberg VärldH 4: 147 (1930). — jfr KÄTTAR(E)-, MAN-, MÄNNISKO-HÄTSK. — särsk.
a) i uttr. (vara l. bliva osv.) hätsk (e)mot, äv. (numera föga br.) på ngn l. ngt, förr äv. (vara l. bliva osv.) ngn l. ngt hätsk, (vara osv.) fylld av hat l. fiendskap mot ngn l. ngt, hysa starkt fientliga känslor mot ngn l. ngt, hata ngn l. ngt; i fråga om sak äv.: finna ngt förhatligt, avsky ngt, harmas över ngt; i förb. hätsk på i fråga om person förr äv. svagare: (vara osv.) förbittrad på, vred på; ngn gg bildl. om sak. (Lybeckarna) äre .. vordne hans Nåde så hedzske och vräde, att the icke vette, hvad the vele bedrifva mott hans Nåde. RA I. 1: 195 (1533). Lögnenne är iagh hätsk. Psalt. 119: 163 (Bib. 1541; Bib. 1917: Jag hatar lögnen). Detta tal gjorde honom mycket hätsk på er. Nordforss (1805). Qvinfolken voro högst hätska mot munkarne. Geijer I. 1: 224 (1845). Jupiter själf, hvilkens vigg är så hätsk mot de öfriga träden (dvs. med undantag av ”Dafne”). Wulff Petrarcab. 215 (1905).
b) (†) närmande sig l. övergående i bet.: ond, grym; om djur: ondsint, ”arg”. The grymma och hätska Tyranner. FörsprDan. Rrr 2 b (Bib. 1541). Den hätska bandhund, som ifrån sin koja / Mot sjelfva dejan rusade så vild. Franzén (c. 1785) i 3SAH 2: 163.
c) (†) om sak, övergående i bet.: farlig, skadlig (för ngn l. ngt). Rök är ögomen hätsk. Nicander SalOrdspr. 23 (1760).
2) (†) förhatlig. VRP 6/6 1733. Ingen synd (är) så hädsk, som (avguderi). Borg Luther 2: 694 (1753).
HÄTSKELIG, adj.; adv. -a (G1R 1: 26 (1521: -lica), Schultze Ordb. 1665 (c. 1755: -liga)), -en (Schroderus Os. 1: 586 (1635), Widegren (1788)). (hedske- (hedzke-, hedzske-, heedzske-) 1522—1635. he(d)tzske- 1525—c. 1550. häske- (hæske-) 1521—1528. hätske- (hätzke-, hätzske-) 1541—1788. hädz- 1538 (: hädzliga, adv.). hätz- 1557 (: hätzligha, adv.)—1579) [fsv. hätskeliker, adv. hätskelika] (†) hätsk, hatfull, hatfylld; fientlig; grym. G1R 1: 26 (1521). Waar heedzschelige fiende konung Cristiern. Därs. 2: 13 (1525). Fortagha Söffuerin norby sziit hedtzskelighe wpsaath. Därs. 97. The tala hätskeligha emoot migh allestädz. Psalt. 109: 3 (Bib. 1541). Widegren (1788). —
HÄTSKHET, r. l. f. [fsv. hätskhet, hätiskhet; jfr mnt. hetischheit] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara hätsk; hätsk sinnesstämning; hatfullhet, hatfylldhet. Skule i ther icke wara nogen tiidt frii fför then Menige Mandz heskhetz skwldt. G1R 1: 160 (1523). Den förra hätskheten mellan partierna fick vika för en större medgörlighet. Malmström Hist. 5: 234 (1877). Ondt sticker blickarnas hätskhet ur lunden (mot den fredlöse). Fröding Stänk 38 (1896). Laurin 2Minn. 257 (1930). jfr PARTI-HÄTSKHET. (†) övergående i bet.: ondska, grymhet. Hanss (dvs. konung Kristierns) obarmhertuge tyranniske hedzskhet. G1R 1: 296 (1523). Job 18: 4 (Bib. 1541).
Spalt H 2183 band 12, 1932