Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KAJOLERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, KAJOLERI (se avledn.).
Ordformer
(cajol- c. 1750—1925. cassiol- 1693)
Etymologi
[liksom t. kajolieren, eng. cajole, av fr. cajoler, smeka, smickra, av ovisst ursprung]
(†) visa stor vänlighet mot (ngn), favorisera (ngn); smickra (ngn), (med smicker) söka ställa sig in hos (ngn); äv. i uttr. kajolera ngns lustar, ”lägga hyende under” ngns lustar. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 73 (1693). Menniskan .. håller altid gärna med den som cajolerar hennes lustar. Posten 1768, s. 242. Damerne .. complimentera och cajolera hvarandra. Bremer TecknHvard. 1: 169 (1828). BonnierKL (1925).
Avledn.: KAJOLERI, n. [av fr. cajolerie] (†) smicker. Wallmark Resa 35 (1819). Pfeiffer (1837).

 

Spalt K 57 band 13, 1935

Webbansvarig