Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KASUAL kas1ɯa4l, äv. ka1-, l. -u-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet ca-)
Etymologi
[jfr ä. t., eng. casual; av lat. casualis, adj., tillfällig, som har avs. på kasus, avledn. till casus (se KASUS). — Jfr KASUALITET, KASUELL]
1) kasuell (se d. o. 1); numera nästan bl. ss. första led i ssgr. Andersson (1845). Ekbohrn (1904).
2) (†) språkv. som har avseende på l. hör till kasus (se d. o. II), kasus-. Infinitivens kasuala bestämning. Rydqvist SSL 1: 498 (1852).
Ssgr: (2) KASUAL-BÖJNING. (†) språkv. kasusböjning. Järta 2: 533 (1826). Böttiger 5: 38 (1867, 1874).
(1) -PREDIKAN. [jfr t. kasualpredigt] (numera mindre br.) kyrkl. jfr -TAL. Björkman (1889). TySvO (1932; under kasualpredigt).
(1) -PREDIKNING. (numera mindre br.) kyrkl. jfr -TAL; i sht i pl. Thomander 2: 524 (1828). 2NF (1910).
(1) -TAL. [jfr t. kasualrede] kyrkl. predikan l. kyrkligt tal som (icke direkt står i samband med den ordinarie gudstjänsten, utan) hålles vid särskilt tillfälle i samband med ngn betydelsefull händelse i församlingens l. den enskildes liv (ss. vid kyrkoinvigning l. vid barndop l. konfirmation l. vigsel l. jordfästning). Andersson (1845). Nukyrkliga kasualtal. (1920; boktitel).
(2) -ÄNDELSE. (†) språkv. kasusändelse. Boivie SvSpr. 68 (1820). WoJ (1891).

 

Spalt K 772 band 13, 1935

Webbansvarig