| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KLARLIG kla3rlig2, adj. -are ((†) superl. -st Rudbeckius Luther Cat. 176 (1667)). adv. = (†, Helsingius (1587), KalmDP 1759, s. 44), -A (†, OPetri MenFall A 4 a (1526), Afzelius SæmE 121 (1818)), -AN (†, Rudbeckius KonReg. 172 (1615), JMessenius (1629) i HB 1: 170), -E (†, G1R 1: 35 (1522), SkrGbgJub. 6: 17 (1587)), -EN (SvTr. 4: 187 (1539) osv.), -IT (†, SvTr. 4: 30 (1522)), -T (numera föga br., TrenchierB 1 (1696), Wester Lěskov FörseglÄ 51 (1928)).
1) (numera bl. ngn gg i vitter stil, i sht i poesi) motsv. KLAR 1: klar, ljus, lysande, glänsande; äv. bildl. Offuer them som boo j mörko lande skijn thet klarligha. Jes. 9: 2 (Bib. 1541). Ett klarligt ljus af dina bud / På all min väg mig leder. Ps. 1819, 140: 4. Med klarligt sken. Dahllöf Trollsl. 44 (1913).
2) (tillf., i poesi) motsv. KLAR 5; om ljud l. ton l. röst: klar, ren, klangfull. Ur lunderna invid / ljöd klarlig fågeldrill. Dahllöf Trollsl. 21 (1913).
3) (numera knappast br.) motsv. KLAR 8; i fråga om sinnesintryck (i sht syn- l. hörselintryck); ss. adv.: distinkt, klart, tydligt. (Den blinde) wart så botadh ath han sidhan sågh klarligha alla. Mark. 8: 25 (NT 1526; Bib. 1917: tydligt). Rydberg Faust 28 (1876: klarligt).
4) (†) motsv. KLAR 9; om framställning, redogörelse, räkning o. d.: klar, redig. G1R 23: 183 (1552). En klarlig och riktig räkenskap. Bergv. 1: 55 (1624).
a) (†) ss. adj.: klar, tydlig; uppenbar, evident. Ebr. 7: 15 (1526). Hwadh kunde nu Gudh giffwa osz för itt klarlighare Tekn om sin wilje, än äfwen thetta? Schroderus Albert. 1: 10 (1638). Schultze Ordb. 2294 (c. 1755).
b) ss. adv.
α) (numera i sht i vitter stil, ngt ålderdomligt l. arkaiserande) klart, tydligt; uppenbart, evident; otvetydigt; uttryckligt. Såsom H. Kongl. M.tz Breff .. klarligen vthwijser. G1R 1: 21 (1521). I Hednisk tidh .., / Som man klarlighen aff Krönikor seer, / Tå war Swea .. medh mycket Folck fult. Messenius Disa 1 (1611). När en predikant beflitar sig, at klarliga framstella Gudz ord. Swedberg Cat. 277 (1709). Georg Brandes har .. klarligen ådagalagt, att apostelen Petrus är en ren sagofigur. Segerstedt Händ. 123 (1926). — särsk. (†) i komp. o. superl. G1R 4: 9 (1527: clarligasth, superl.). På thet bemälte argument måghe thesz klarlighare warda förlagde. Girs Edelh. A 3 b (1627). Atterbom Minn. 263 (1817).
β) (numera bl. i skriftspr., föga br.) tydligen, uppenbarligen; givetvis, naturligtvis; jfr KLAR 10 d. Frågan, i sin rätthet framställd, blir således klarligen denna följande. Leopold (1824) i 2SAH 17: 78. Det var klarligen kaptenen, som tussat mannen på mig. Zilliacus Vandr. 1: 14 (1920).
Spalt K 1133 band 14, 1936