| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOTIG mω3tig2, adj. -are. adv. -T.
1) i sht sjöt. om vind, ström o. d.: som blåser resp. går emot ngns färdriktning (o. därför är hinderlig, ogynnsam). TörngrenMål. 90 (1801). En snabb motig ström. GHT 1896, nr 257 A, s. 2. Följande dygn var vinden .. motig. Hornborg Antip. 54 (1915).
2) allmännare: som går l. är ngn emot, ogynnsam, hinderlig, besvärlig; särsk. i uttr. det är l. blir l. går motigt för ngn (förr äv. det går ngn motigt), ha det motigt o. d., det går ngn emot, det går icke efter ngns önskningar l. beräkningar o. d., ngn stöter på svårigheter, det går illa l. är besvärligt för ngn o. d. I år är det rigtigt någonting motigt med vår badresa; det är som om det alldeles icke ville sig. Knorring Skizz. II. 2: 13 (1845). Det har .. gått honom (dvs. Gustav Toll) mera motigt, än jag skulle förmodat när vi skildes åt på Beckaskog 1807. Wingård Minn. 3: 181 (1846). Riksdagen öppnades emellertid, och början var ytterst motig för regeringen. Warburg Richert 2: 2 (1905). Lyckan hade en tid varit motig. Hultman Vild. 166 (1907). En vandring i djup och motig sand. Lundh Bleik 18 (1911). En sak som jag fäst mig vid är att utlandssvenskarna merendels ha det ganska motigt, då de söka komma in på arbetsmarknaden. GHT 1944, nr 9, s. 4. — särsk.
a) om tidsperiod o. d.: full av motgångar l. besvärligheter o. d. Sorgens motiga olycksdar. Reuter NSång. 66 (1888). Palms konstnärsbana var länge hård och motig. OoB 1936, s. 433.
b) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: som ngn tycker illa om, motbjudande; äv. om känsla: olustig o. d. Constance letade i sitt minne efter någon bild, som kunde uttrycka de hemska och motiga känslor, hon från första ögonblicket erfor för denna menniska. Carlén Bull. 1: 264 (1847). Själv vet jag intet motigare än att byta omgivning och bryta upp. Lindqvist Herr. 245 (1917).
Spalt M 1451 band 17, 1945