Publicerad 1948   Lämna synpunkter
NÄRIG nä3rig2 l. næ3-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-ig 1639 osv. -og 1740—1752. -ug 1768)
Etymologi
[jfr sv. dial. närig, småsnål, tjuvaktig, d. nærig, näringsrik, driftig, strävsam, girig; av nt. nerich, strävsam, t. nährig, närande, strävsam, till mnt. neren resp. t. nähren, underhålla, nära (se NÄRA, v.2)]
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) driftig, strävsam; flitig. Stiernman Com. 2: 222 (1639). Af mina näriga Bi jag gör mig märkliga båtnad. Nicander GSann. 148 (1767). Någon karakteristik af denna magra .. skogstrakt eller af dess fattiga, näriga befolkning tänker jag ej försöka. DN 1897, nr 9958 A, s. 2. Närigt folk (i Norra Vedbo) följde (i gamla tider) solen både morgon och kväll. Suneson GGrund 85 (1926).
2) mån om förtjänsten, sniken, snål, girig; (mycket) sparsam, hushållsaktig. Meyerus Alm. 1672, s. 23; jfr 1. Att han är närig, nå, hvem bör ej vara om sig? Hedberg Dagt. 39 (1876). Husbonn’ var sträng och närig. LfF 1906, s. 38. Wägner Genomskåd. 265 (1937).
Avledn.: NÄRIGHET, r. l. f.
1) (numera bl. bygdemålsfärgat) till 1. Nordforss (1805).
2) till 2. Nordforss (1805). Sparsamheten öfvergår lätt till närighet. Torpson Norden 275 (1887).

 

Spalt N 1090 band 18, 1948

Webbansvarig