Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NUMMEN, p. adj. nummet, numna. adv. NUMMET.
Ordformer
(num- 1722. numm- 1579—1716. -en 1579—1722. -in 1671—1684)
Etymologi
[fsv. numin, borttagen, lam; jfr sv. dial. nummen, d. nummen, nor. dial. nomen, nummin, isl. numin, meng. nomen (eng. numb), lam, känslolös (jfr t. benommen, bedövad, yr i huvudet); p. pf. av ett germ. neman (jfr NIMMA) o. urspr. betydande: borttagen. — Jfr BORTTAGEN]
(†) om person l. kroppsdel l. organ: (gm slaganfall l. sjukdom) förlamad, gjord arbets- resp. funktionsoduglig; slagrörd. Marci Und. 9 a (1579). (Människonaturen) är mootsträffwigh, såsom ett nummet leedamoot. Phrygius Föret. 36 (1620). VDAkt. 1722, nr 335.

 

Spalt N 768 band 18, 1947

Webbansvarig