| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OSTRIDIG ω3~stri2dig, adj. -are (gradf. numera föga br., Ekmanson Sterne 1: 3 (1790), Tegnér (WB) 7: 131 (1832)). adv. -T.
1) (i skriftspr.) obestridlig; som står fast; viss; odisputabel; som man icke kan förneka, som är ett faktum, som det icke kan vara delade meningar om; äv.: vars existens man icke kan förneka; om egenskap o. d. äv.: som man icke kan frånkänna ngn l. förneka att han har. Swedberg Cat. 174 (1709). Åt minsto är thet ostridogt, at .. (satan) hafver varit en mandråpare af begynnelsen. Dens. Lefv. 25 (1729). På Gotland är hon (dvs. landhöjningen) aldeles o-stridig. Dalin Hist. 2: Föret. 7 (1750). Med det ostridiga faktum för ögonen, att (osv.). KrigVAT 1921, s. 82. Hans idealism är ostridig. Spångberg DuktFolk 237 (1930). — särsk.
a) (numera knappast br.) om bevis (för ngt) l. tecken (på ngt): vars beviskraft icke kan bestridas, bevisande, klar, otvetydig; äv. om skäl, särsk.: bindande. Hiärne Frih. B 4 a (1743). Ostridiga prof på den .. ömhet Hr D(oktorn) hyser. Linné Bref I. 4: 25 (1744). Botin Hist. 1: 281 (1789; om bevis). SPF 1857, s. 356 (om skäl).
b) om rätt l. rättighet: obestridlig, oomtvistlig; som icke kan förnekas l. göras till föremål för tvist l. diskussion; odisputabel. Schultze Ordb. 5123 (c. 1755). Tegnér (WB) 7: 131 (1832; om rättigheter). Att bolagets rätt till vattnet .. icke synes vara ostridig. SD(L) 1901, nr 3, s. 3. jfr SPF 1828, s. 277 (om hävd). särsk. (†) i uttr. vara ngn ostridig, icke kunna göras ngn stridig, ovedersägligt tillkomma ngn. PH 8: 55 (1765).
c) (numera knappast br.) om dokument l. skriftlig handling o. d.: vars äkthet l. bevisvärde l. giltighet o. d. är oförneklig(t). Ostridige documenter utvisa, at (osv.). Celsius G1 1: Föret. 12 (1746). Malmström Hist. 5: 278 (1877; om fullmakter).
d) (med prägel av fackspr.) i fråga om fordringar l. tillgångar l. skulder o. d., för att beteckna att ngn har en oomtvistad l. juridiskt klar rätt till en viss summa pängar l. att ngn kan bevisas häfta i skuld l. vara skyldig att betala ngt l. kan bevisa sig ha betalt en summa o. d.; om fordran särsk.: som icke kan förnekas av gäldenären l. som fordringsägaren har en oomtvistlig rätt att utkräva o. för vilken han kan påkalla utmätning. CivInstr. 203 (1720; om poster i räkenskaper). PH 2: 1007 (1733; om summor som utkrävas från uppbördsmän efter revision). Calonius 4: 19 (1796; om kvittens). SPF 1819, s. 439 (om tillgång). Nordström Samh. 2: 619 (1840; om gäld). NDA 1876, nr 216, s. 2 (om skuldebrev). Mina å motbok stående, ostridiga kronor 1,278,96. Hedenstierna Jönsson 59 (1894).
e) om gräns l. rågång o. d.: vars sträckning icke är l. kan vara föremål för delade meningar, om vars sträckning man är ense; icke omtvistad; oomtvistlig; förr äv. om landområde l. ägor o. d.: vars gränser l. äganderättsförhållanden äro oomtvistade l. oomtvistliga. Hallman Blacksta 11 (1748; om rågångar). Arean .. af Pernå socken är 1:o Det ostridiga landet 98.067 (tunnland) 2:o Tvisteplatsen med Borgo socken 1.553 (tunnland). VetAH 1750, s. 259. LandtmFörordn. 206 (1762; om ”byamål”). SPF 1848, s. 154 (om ägor). Ostridig rågång. BtRiksdP 1896, I. 1: nr 37, s. 85. SFS 1926, s. 697 (om gräns).
f) (numera knappast br.) om förseelse l. brott: som vederbörande uppenbarligen begått; som obestridligen är en förseelse osv. Adlerbeth Ov. 335 (1818). Bråkenhjelms försummelse i Embetet är ostridig. Tegnér (WB) 7: 206 (1831). SFS 1881, nr 55, s. 58.
g) om uppfattning l. påstående l. tes l. tanke o. d.: obestridligen riktig, oemotsäglig. Schultze Ordb. 5124 (c. 1755). ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. B 3 a (om ”lärosatser”). VetAH 1781, s. 296 (om tankar). Murberg FörslSAOB (1791).
h) (numera föga br.) om fråga l. problem o. d.: där det icke kan vara delade meningar, klar; äv. om rättsfall: otvetydig. HSH 7: 109 (1637). Klare och ostrijdige måhl (vid domstol). Schmedeman Just. 591 (1669). Blanche Bild. 3: 132 (1864).
i) i vissa numera obr. anv.
α) i uttr. vara o-stridig av ngt, bevisas l. vara definitivt klarlagd gm ngt. Af .. flere Resandes Dagböcker är ostridigt, att (osv.). Ödmann StrSaml. 2: 147 (1785). Wallquist EcclSaml. 1—4: 179 (1789).
ζ) om person: som (på ett juridiskt bindande sätt) visats l. kan visas vara (det l. det). RARP 6: 90 (1657). De ostridige arftagarne. ArvskifteVäxjö 1827.
j) ss. adv.: obestridligen; odisputabelt; uppenbart; utan gensägelse; äv.: på ett sätt som icke lämnar rum för delade meningar. Schück VittA 4: 505 (i handl. fr. 1731). Hvar och en har sin förtjenst och min ligger ostridigt i fötterna. Tegnér (WB) 1: 239 (1802). Akademien (på Karlberg) stod (under 1800-talets början) ostridigt före både skolor och gymnasier. Ekstrand Karlbg 61 (1937). särsk.
α) ss. direkt bestämning till ett adj. (numera i sht ett adj. i superl.). Hof Skrifs. 124 (1753). Academien .. (fann dikterna) så ostridigt elake .., at all vidare pröfning syntes öfverflödig. SAD 1: 300 (1788). Sveriges ostridigt skickligaste .. diplomat. 3SAH 3: 67 (1888).
β) (numera bl. tillf.) i fråga om bevisning l. slutledning o. d.: ovederläggligt. Murberg FörslSAOB (1791). (Bevis) måste hafva en Logisk riktighet, så att slutsatsen ostridigt följer af det, som föregår. Ödmann AnvPred. 10 (1807).
γ) (†) i fråga om en tänkt l. framtida situation: med säkerhet, med visshet, helt visst, utan tvivel; äv. betecknande att ett visst skeende är oundvikligt; jfr i β. Linné Bref I. 3: 133 (1757). O-stridigt följer härpå en General Banqueroute. Posten 1769, s. 848. KrigVAH 1805, s. 179.
2) (†) i fråga om strid o. d.
a) om person: som icke deltar i striden; som icke (gärna) ger sig i strid; foglig. Vppå Slåttet kunde näpligh rymmas the Quinnor, Barn och andre ostrijdighe flere. Schroderus Liv. 571 (1626). Murberg FörslSAOB (1791).
b) ss. adv.: utan strid; fogligt, motståndslöst. (Stormen) twingade .. (de båda härarna) ostrijdhit at wijka vthi Lägren. Schroderus Liv. 313 (1626). Murberg FörslSAOB (1791).
Spalt O 1508 band 19, 1951