| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLÅGSAM plå3g~sam2, förr äv. PLÅGESAM l. PLÅGOSAM, adj. -samme, -samma; -sammare. adv. -T.
1) som gör ont, som vållar l. är förbunden med l. fylld av smärta av (företrädesvis) fysisk art; i sht om sjukdom(ssymtom) o. d.; förr äv. (om person): behäftad med plågor, plågad; jfr PLÅGA, sbst. 2, PLÅGA, v. 2. En svår och i högsta grad plågsam Gikt. CAlströmer (1763) hos Linné Bref I. 3: 71. Onyttiga, samt altid plågsamma människor. Rydén Pontoppidan 476 (1766; om spetälska personer; d. orig.: piinagtige). Jag (dvs. en skadad) får nu efter 12 plågsamma månader och 14 operationer börja lära mig gå på nytt. DN(A) 1951, nr 249, s. 1.
2) som vållar l. är förbunden med lidande av (företrädesvis) psykisk art, som är fylld av plågor, kvalfull, smärtfylld; äv. med försvagad bet.: som vållar obehag, besvärande, irriterande, pinsam; jfr PLÅGA, sbst. 3, 4, PLÅGA, v. 3, 4. Triewald Lärespån 84 (1712). Stor ångest och plågesam smärta. Rönigk Fresenius 35 (1753). Plågsamt är likväl, att hvart jag kommer här på landet behandla mig alla menniskor som .. en utomordentlig person. Almqvist AMay 84 (1838). För henne var allt den plågsammaste obegriplighet. Hallström Händ. 64 (1927). Plågsamma .. drömmar. Lindström Vindsröjn. 78 (1939). särsk.
a) (†) övergående i bet.: plågad; anträffat bl. ss. adv. Såg du hur den fattiga flickan rodnade plågsamt (då hon fick tillbaka sina teckningar utan ett berömmande ord)? Bremer Pres. 23 (1834).
b) (†; se dock slutet) om person: som vållar plågor. Nympher, och deras plågsamma Satyrer. Tessin Bref 1: 187 (1752; fr. texten: leur fléau les Satires). jfr: (T.) Schinderisch, (sv.) nisk, snål, plågsam. Lind 1: 1341 (1749). särsk. (numera bl. mera tillf., vard.) obehaglig, odräglig. Med de andra i synnerhet den plågsamma Rennerfelt har jag intet att tala. JGOxenstierna Dagb. 125 (1770).
3) (†) som vittnar om l. är präglad av en ängslig l. överdriven omsorgsfullhet l. noggrannhet, ängsligt överdriven, pinsam; äv. ss. adv.; jfr 4. (Professor Bertram) äger en god historisk penna, som ej .. plågsamt fastpetar hvar liten och stor händelse under sit år och dag. SvMerc. 1764, s. 172. PH 9: 305 (1770).
4) allmännare, om ngt som uppnått en mycket l. alltför hög grad: irriterande, retsam; äv. ss. adv.; jfr PINSAM 5. Saken föreföll med ens plågsamt enkel. Siwertz Nov. 56 (1918). Att vara ”en förbannat hygglig karl”, ett omdöme, vilket (bl. a.) .. innefattar .. en skicklighet i kortspel, som ej drives till plågsam virtuositet. Hellström Malmros 13 (1931).
5) (†) ss. adv.: intensivt; jfr PINSAM 6 b. Innan beslutet (om dödsstraff) fattas är tanken plågsamt sysselsatt, att söka det som rättast är. Oscar I Straff 11 (1840).
Spalt P 1271 band 20, 1953