| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLÅGA plå3ga2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Schmedeman Just. 48 (1563), Kellgren (SVS) 4: 359 (1779)); förr äv. PLÅGE, m.; best. -en; pl. -ar (Berchelt PestOrs. C 1 b (1589), Palmchron SundhSp. 229 (1642)).
1) (utom i d numera i sht i högre stil) (svårt) lidande (av fysisk l. psykisk art); olycka, nöd, hemsökelse; förr äv.: straff(dom); särsk. om lidande l. olycka som Gud låter vederfaras en person l. ett samfund av personer ss. ett straff l. en prövning; ofta i uttr. slå l. hemsöka ngn med plågor l. sända ngn plågor l. sända plågor över ngn, förr äv. kasta plåga på ngn, låta ngn drabbas av lidande(n) l. olycka (olyckor), straffa l. pröva ngn med lidande(n) l. olycka (olyckor). (Profeterna ha makt att) slå iordhena medh alla handa plågho. Upp. 11: 6 (NT 1526). Om iagh sende mina fyra onda plåghor, som är swerd, hunger, ond diwr, och pestilentia offuer Jerusalem, så (osv.). Hes. 14: 21 (Bib. 1541; Luther: straffen; Vulg.: judicia; Bib. 1917: straffdomar). När Gud Alzmechtig kaster plåge på menniskiorne. Stiernman Riksd. Bih. 213 (1568). Hvar plåga har sitt skri för sig, / Men helsan tiger still. Geijer Skald. 13 (1811, 1835). Världen är .. en strömmande flod av plågor och orenlighet. Boye Ast. 232 (1931). jfr (†): Noe wardt funnen ostraffeligh och froom, thet nött han ock til godho när plåghan gick. LPetri Sir. 44: 17 (1561). — jfr BLODS-, ELDS-, HELVETES-, SKÄRSELDS-PLÅGA m. fl. — särsk.
b) om helvetesstraffen; särsk. i sådana uttr. som eviga plågor o. d. (jfr 4 b); jfr PINA, sbst. I 1 b. Upp. 14: 11 (NT 1526). Läran om eviga plågor är ett grovt missförstånd av bibelns liknelser och bildspråk. SDS 1951, nr 47, s. 10.
c) (†) i det bedyrande uttr. för alla plågor, Gud bevare oss, bevars. Säg mig, om din herre är utgången ..? (Svar:) Ja, för alla plågor, så olyckligt är det. Runeberg ESkr. 2: 61 (c. 1850).
d) om olycka l. svårighet som betungar ett rike l. medborgare i ett rike; förr äv. om börda som av överheten pålagts medborgarna: pålaga, onus. En förståndig konung är stor Gudz gåffua, men een oförståndig landzens plåga. SvOrds. A 5 b (1604). Att een sådan allmän plågo (dvs. gästningen o. skjutsningen) och oordning remedieras och affskaffas motte. RARP 2: 157 (1635). Mitten av 200-talet är en tid av stora faror och svåra plågor för det romerska världsriket. Wifstrand GrKultFas. 54 (1950). jfr LANDS-PLÅGA.
2) [eg. specialanv. av 1] lidande av (företrädesvis) fysisk art, smärta, värk; numera i sht i pl.; särsk. i sådana uttr. som inga (svårare) plågor, (ofta skämts.) i svar på förfrågan om välbefinnande. Sine svage ögon, som han dagligen hafver stor plåga uttaff. OxBr. 5: 232 (1623). Men på sin bädd låg Döbeln, tärd af plågor. Runeberg 2: 110 (1846). Jag finner den fysiska plågan oskattbar att ha som opium mot lifsfasan. Wägner Pennsk. 188 (1910). Hur har natten varit? — Å tack! Inga svårare plågor! svarade Pettersson. Hammenhög PoB 200 (1931). — jfr BARN-, DÖDS-, FÖDSLO-, GIKT-, HJÄRTE-, KOLIK-, KROPPS-, MAG-, MASK-, TAND-PLÅGA m. fl. — särsk. (numera bl. mera tillf.)
a) sjukdom, åkomma. Gaak medh fridh och war helbregda aff thina plågho. Mark. 5: 34 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Therföre straffadhe honom .. Gudh, medh een heemligh plågho som ingen läkia kunde. 2Mack. 9: 5 (Bib. 1541; Apokr. 1921: sjukdom); jfr 1. Han hade då, tyngd af plågan, länge sjelf ansett sin bana såsom slutad. Tegnér Armfelt 3: 423 (1887). jfr BRÖST-, DÖDS-, MODER-, STEN-PLÅGA m. fl. särsk. (†) om pest; jfr språkprovet från 1541 under 1. (I skrivelsen nämnes) att någre marckneder vdi Södermanlandh schole .. ware förbudne för then plåge schuldh, som haffwer wanckedt vdi Stocholm. PrivSvStäd. 3: 204 (1572). Wingård 2: 263 (1835). Rääf Ydre 1: 23 (1856; om digerdöden; efter ä. handl.).
b) i pl., om lidande som avsiktligt tillfogas ngn ss. straff l. för att frambringa bekännelse: kroppsstraff; tortyr, marter; jfr PINA, sbst. I 1. Schroderus Comenius 668 (1639). Straffande plågor. Adlerbeth Æn. 29 (1804; lat. orig.: poenas). Öman Ungd. 235 (1889).
3) [eg. specialanv. av 1] lidande av (företrädesvis) psykisk art, kval; pina; särsk. (i sht i poesi) om lidande som framkallas av kärlek, kärlekskval. LPetri Sir. 26: 6 (1561). Kärleken haar altijdh sin plågha. Grubb 435 (1665). När jag vil om kärlek tala / Spotskt hon åt min plåga ler. Lalin Arachne 1 (1750). Hvi et min vällust gör, och hvi ger et min plåga? Tegnér (WB) 1: 11 (c. 1800). Då krympte hennes hjärta i en outhärdlig plåga. Hallström Than. 40 (1900). DN(A) 1951, nr 134, s. 7. — jfr HJÄRTE-, SJÄLS-PLÅGA.
4) allmännare, om (fysiskt l. psykiskt) obehag, bekymmer, anfäktelse, irritation o. d.; äv. konkret(are), om person l. sak l. förhållande som förorsakar skada l. obehag o. d.; stundom svårt att skilja från 1 o. 3. Rijkedom haar och sin plåga. Grubb 686 (1665). (Den ogifte) Slipper och alt förtret, huuskors, sampt dagliga plågor. CupVen. C 5 a (1669). (Det är) torfven beskärdt att befria jordbruket från rostens plåga. MosskT 1888, s. 89. Man blir grubbelsjuk och nedstämd, en plåga för sig själv och andra. Enckell o. Claesson Trub. 9 (1932). — jfr BARN-, HJÄRTE-, HUS-, MYGG-, OHYRE-PLÅGA m. fl. — särsk.
a) i uttr. var dag har (nog av) sin (egen) plåga o. i talesätt som utgå därifrån, dels för att uttrycka tanken att man icke bör göra sig onödiga bekymmer för framtiden, dels med innebörden att ingen dag är fri från bekymmer l. lidande. Sörier icke .. för morghondaghen, Ty morghondaghen haffuer sielff sina vmsorgh medh sigh. Thet är noogh, at huar dagh haffuer sijn eghen plågho. Mat. 6: 34 (Bib. 1541; NT 1526: bekymber); jfr: Hwar dagh hafwer nogh af sin plåga. Ps. 1695, 211: 11. I måndags blef salig grefve Fridrick Stenbok bisatt, i går vardt Tissenhussen, så att hvar dag har sin plåga. Ekeblad Bref 1: 155 (1652). Allt måste gå! Var dag får dra sin plåga. Krusenstjerna Händ. 69 (1929).
b) [jfr 1 b] i sådana uttr. som vara en evig plåga för ngn l. vara ngns eviga plåga, vara orsak till ständigt bekymmer för ngn, vålla ngn ständigt lidande; äv. konkret, om person som är till bekymmer för ngn. Lilla Emilie, yngsta dottern, var min eviga plåga. Knorring Illus. 49 (1836). Deras äktenskap .. var en evig plåga för dem båda. Moberg Rosell 243 (1932).
c) i uttr. kors och plåga, om person l. sak l. förhållande som förorsakar bekymmer l. obehag o. d.; jfr KORS I 1 g. Originalet Pavén, Pacius’ allt i allom och på samma gång hans kors och plåga. Ahrenberg Männ. 4: 260 (1909). jfr: Vår herres åker har kors men ingen plåga. Ström SvOrdspr. 72 (1926).
-FRI. (plåg- 1824 osv. plågo- 1787—1935)
-FYLLD, -KAMMARE, se D. —
-NÄSTE. (plåg- 1807—1885. plåge- 1790—1807. plågo- 1815) (†)
1) om ort l. boning o. d. som utgör en plåga för den omgivande trakten; jfr näste, sbst.4 2. Möller (1790). Schulthess (1885).
B (†): PLÅGA-MÄSTARE, -VECKA, se D.
C (†): PLÅGE-ANDE, se D. —
-BÄNK, se D. —
-DJÄVUL. [jfr t. plageteufel] ond ande som vållar ngn lidanden l. smärtor; jfr plågo-ande. Kolmodin QvSp. 2: 332 (1750). —
-FULL, -HUS, -MÄSTARE, se D. —
-NÄSTE, se A. —
-ORT, se D. —
-RIS, -RUM, se D. —
(2 b) -STAD. [fsv. plagho stadher, avrättningsplats] plats där ngn marteras; anträffat bl. bildl.; jfr pino-stad. Columbus BiblW E 2 b (1674). Brenner Dikt. 1: 122 (1695, 1713). —
-STEGE. [efter lat. Gemoniæ (scalæ), möjl. till personnamnet Gemonius, men gm omtolkning sammanställt med gemere, sucka, klaga] i uttr. de romerska plågestegarna, om en trappa i Rom utför vilken de avrättades lik släpades för att kastas i Tibern. Sylvius Mornay 205 (1674; lat. orig.: in Gemonias). —
-SÄTT, se D. —
(2) -TIMME. timme varunder ngn plågas l. marteras; jfr plågo-stund. Kolmodin Rök. 92 (1728; om Kristi lidande). —
(1—3) -TROPP. i bild: mängd av plågor; jfr plågo-här. Columbus BiblW A 4 a (1674). Kolmodin QvSp. 2: 111 (1750). —
-VAL, -VECKA, se D.
D: PLÅGO-ANDE. (plåg- 1749. plåge- 1640—1807. plågo- 1640 osv.) [jfr t. plagegeist] ond ande som plågar ngn (ss. straff för begångna ogärningar); furie, eumenid, erinnye; äv. (o. numera vanl.) allmännare, om ngn l. ngt som vållar ngn lidanden l. obehag; jfr pino-ande, plåga, sbst. 4, plågo-ris 2. Linc. (1640; under furiæ). 2SAH 10: 284 (1822). Gång på gång tycker .. (Strindberg) sig sträcka vapen utan att ha säkerhet för att han icke utlämnat sig till plågoandar. 3SAH LIII. 2: 29 (1942); jfr b. jfr helvetes-plågoande. särsk.
a) om person (stundom äv. om djur) som (gm envis förföljelse, irriterande uppträdande o. d.) utgör en (ständig) plåga för ngn. Björn FörfYngl. 109 (1792). Læstadius 1Journ. 351 (1831; om myggor). Den knipsluga frågvishet .. som gör tänkande barn till plågoandar. Johanson SpeglL 146 (1909, 1926). Många av de judar, som med livet undkommo sina förföljare och plågoandar, grepo åter till vandringsstaven. Grimberg VärldH 7: 51 (1936).
b) (numera bl. mera tillf.) om plågsamma tankar l. känslor; äv. om ngt som är föremål för tvångstankar. Man kunde skönja Plåge andarne på .. (Kalypsos) ansichte afmålade. Ehrenadler Tel. 267 (1723). Den mensklighetens plågoande, som kallas sorg för morgondagen. Wikner Pred. 506 (1881). En våt tandborste, ett par nötta tofflor voro hans härskare och plågoandar sedan mörkret fallit på. Krusenstjerna Fatt. 1: 200 (1935).
(2, 3) -BÄDD. (i högre stil) bädd där ngn lider plågor; särsk. om sjukläger; jfr -läger. 1SAH 3: 127 (1790, 1802; om sjukläger). Gullberg Kärlek 71 (1933). —
(2 b) -BÄNK. (plåge- 1745. plågo- 1744—1758) (†) bänk där ngn undergår tortyr, pinbänk; äv. bildl. Hans samvete är den plågobänck, hvaräst han dageligen lider de bittraste qval. Mörk Ad. 2: 44 (1744). Juslenius 274 (1745). Mörk Th. 3: 354 (1758; bildl.) —
(2 b) -BÖDEL. (†) bödel som torterar ngn; anträffat bl. bildl., om ngt som vållar ngn lidanden; jfr -mästare o. bödel 2. Lasterna äro sina egna plågo-bödlar. Mörk Ad. 1: 49 (1742). Därs. 190 (1743; om samvetet). —
(1—3) -DAG. (i sht i religiöst spr.) dag under vilken ngn plågas; särsk. i pl., om människans jordeliv. Jordens plågodar. Wallin Rel. 1: 24 (1810, 1825). —
(1—3) -DAL. (†) bildl., om jorden ss. hemvist för plågor o. lidanden; jfr jämmer-dal OPetri MenSkap. 50 (c. 1540). —
-DJUP, n. (†)
2) till 3, om svåra kval; jfr djup, sbst. 9. Hvad plågodjup omkring mig sväfva! / Hvad känslor strida i mit bröst! Kellgren (SVS) 3: 159 (1786). —
(2) -DRYCK. (†) dryck som det vållar plåga att dricka. PErici Musæus 3: Hh 1 b (1582; i bild). —
-FRI, se A. —
(1—3) -FULL. (plåge- 1608—c. 1696) [fsv. plaghofulder] (i vitter stil, numera bl. tillf.) full av lidanden, plågofylld. Phrygius MRosengren A 5 a (1608). Dahlstierna (SVS) 311 (c. 1696). —
(1—3) -FYLLD, p. adj. (plåg- 1921 osv. plågo- 1921 osv.) (i vitter stil) fylld av lidanden l. plågor. Fjelner Typ. 102 (1921). —
(2 b) -GISSEL. (†) anträffat bl. bildl., om person som vållar andra lidanden; jfr plåga, sbst. 4, plågo-ris 2. Wallin Rel. 2: 156 (1827). —
-HAMN. (†) = -ande; äv. i utvidgad l. bildl. anv. Kellgren (SVS) 3: 147 (1786). Valerius 1: 16 (1806; om person). Atterbom Minnest. 2: 296 (1842; om plågsam sinnesstämning). —
(1—3) -HUS. (plåge- c. 1700. plågo- 1765 osv.) (numera bl. tillf.) hus där ngn (hålles fången o.) plågas; äv. bildl.; särsk.: fängelse; jfr -häkte. Min kropp (är) ett plågehuus. Holmström Vitt. 194 (c. 1700). Chydenius 21 (1765; om fängelse). —
(2 b) -HÄKTE. (i vitter stil) om fängelse med tortyrkammare l. dyl.; särsk. bildl.: plats där ngn är underkastad tvång o. lidanden; jfr -hus o. pino-häkte. Lovén Dante 1: 14 (1856). Lindorm MVärld 16 (1918). —
(1—3) -HÄR, r. l. m. [jfr t. plagenheer] (†) mängd av plågor; särsk. i bilder där plågorna uppfattas ss. onda andar l. dyl. Himmel hjelp! — hvad grymma plågohärar, / Som sväfva för min syn. Kellgren (SVS) 3: 171 (1786). Granberg Dram. 159 (1811). särsk. i uttr. Egyptens plågohär, om de plågor som Gud sände över Egypten; jfr plåga, sbst. 1 a. Wadman Saml. 1: 54 (1830). —
-KALK. (i religiöst spr.) bildl., om lidanden; jfr kalk, sbst.1 I b β, lidandes-kalk. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 258 (1865). —
(2 b) -KAMMARE, r. l. m. (plåg- c. 1755. plågo- 1835) (†) tortyrkammare. Schultze Ordb. 2145 (c. 1755). Almqvist Luna 60 (1835). —
(2, 3) -LÄGER. (i sht i vitter stil) plågobädd; särsk. om sjukläger. Ps. 1819, 162: 1 (om sjukläger). Hallström Händ. 310 (1927). —
(2 b) -MEDEL. (numera bl. tillf.) medel l. sätt att plåga l. tortera ngn; tortyr(medel); jfr pino-medel. Bergklint Vitt. 231 (1772). Adlerbeth Æn. 213 (1804). —
(1—3) -MÄNGD. (†) mängd av plågor; jfr -här. En faslig plågo-mängd jag för min syn ser sväfva. Lenngren (SVS) 1: 42 (1777). —
(2 b) -MÄSTARE. (plåga- 1604. plåge- c. 1540—1642. plågo- 1528—c. 1755) [fsv. plaghomästare (SpV 233)] (†) person som torterar ngn, bödel; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om person l. förhållande som vållar ngn lidanden: plåga(re); jfr mästare 11. OPetri Sacr. 28 b (1528). Lika som alla andra synder, haffua hwar sin eghen plågomestare, som them straffa skal, .. Altså (osv.). PErici Musæus 2: 292 b (1582; t. orig.: Hencker). Schultze Ordb. 3090 (c. 1755). jfr bonde-plågemästare. särsk. med anslutning till mästare 5, om person som uppfattas ss. överlägset skicklig i konsten att plåga. Huar och en plågare, finner sin plåga mestare. SvOrds. B 2 a (1604). —
(1—3) -ORT. (plåge- 1690—c. 1765. plågo- 1743—c. 1779) (†) plats där ngn plågas l. torteras; hemvist för plågor; särsk. om underjorden l. helvetet; jfr pino-ort. Amnelius Quirsfeld 468 (1690); jfr Ps. 1695, 155: 4. (Jesu) plågeort och marterplats. Nohrborg 82 (c. 1765). Plutos plågo ort. Lidner (SVS) 1: 165 (c. 1779). —
(2 b) -REDSKAP~20, äv. ~02. tortyrredskap; äv. i utvidgad l. bildl. anv., om person l. sak som användes ss. ett medel att plåga ngn. Schroderus Os. 1: 187 (1635). Fryxell Ber. 6: 219 (1833; om person). —
(2 b) -RIS. (plåge- 1773—1807. plågo- 1626 osv.)
1) (†) ris som användes vid bestraffning l. aga. (Lat.) Flagellum .., (sv.) Piska, Plågorijs. Tiderus GrLat. 60 (1626).
2) bildl., om person l. djur l. sak l. förhållande o. d. som vållar ngn lidanden l. obehag, (lands)plåga, gissel; plågoande; särsk. om plåga som är sänd av Gud l. ödet; jfr plåga, sbst. 1, 4. Vara l. bliva ett (riktigt l. värkligt) plågoris för ngn. Fånge 45 (c. 1710; om krig). JmtFmT 7: 97 (1921; om personer). Skörbjugg har i långa tider varit sjömännens plågoris. Bolin VFöda 120 (1933). —
(1—3) -RUM, n. (plåge- 1689. plågo- 1723 osv.) (i vitter stil) plats l. rum där ngn plågas; särsk. (i sht förr) om helvetet l. skärselden l. underjorden; jfr pino-rum 2, 3. Nifulheim de ondas plågerum effter döden. Rudbeck Atl. 2: 378 (1689). (För mannen) blef detta (dvs. hemmet) småningom ett plågorum. Snellman Gift. 1: 130 (1842). särsk. (†) till 2 b: rum där fånge inspärras för att plågas l. utsättes för tortyr, tortyrkammare; jfr pino-rum 1. DA 1771, nr 197, s. 2. Schönberg Bref 1: 51 (1772; om Rosenkammaren i fängelset Smedjegården). —
(1—4) -STUND. (i sht i vitter stil) stund varunder ngn är utsatt för plåga (smärtor, lidanden, obehag o. d.). Nordenflycht (SVS) 3: 24 (1759). —
(1—3) -SVÄRM. (†) mängd av plågor; äv. om mängd av personer som förorsaka plågor; jfr -här. Nordenflycht (SVS) 2: 442 (1762). Thorild (SVS) 1: 75 (c. 1785; om mängd av personer). —
(2, 3) -SÄTT. (plåge- 1749. plågo- 1772 osv.) (†) sätt att plåga l. tortera. Lind 1: 520 (1749). Schönberg Bref 1: 49 (1772). —
(1—4) -TID, r. l. f. tid varunder ngn är utsatt för plåga (gudomligt straff, smärtor, lidanden, obehag o. d.). Egyptens plågotid. (Cavallin o.) Lysander 74 (1856); jfr plåga, sbst. 1 a. Plågotiden (varunder novitierna utsattes för pennalism) var i olika nationer af ganska olika längd. Annerstedt UUH II. 2: 403 (1909). —
-VAL, n. (plåge- 1755. plågo- 1795) (†) i uttr. i självsökt l. självgjort plågoval, i lidande(n) som valts av fri vilja. GFGyllenborg i VFörsök 3: 8 (1755: sjelfsökt; i Vitt. 1: 129 (1795) ändrat till sjelfgjordt). —
(1—3) -VECKA, r. l. f. (plåga- 1582. plåge- 1684. plågo- 1838) [jfr t. marterwoche] (†) eg. med tanke på Kristi lidande: passionsvecka; anträffat bl. i utvidgad anv.: plågotid; i sht om tid varunder ngn ansättes av sjukdom l. smärtor; jfr pino-vecka. PErici Musæus 2: 52 b (1582; t. orig.: Marterwochen). Februarius .. må wäl blifwa den Podagriske Plåge-wekan. Voigt Alm. 1684, s. 7. Fryxell Ber. 7: 154 (1838). —
(2) -ÄMNE. (†) om föremål som förorsakar plågor. Björnståhl Resa 4: 177 (1782; om kula i kroppen). —
-ÄNGD. (tillf., i vitter stil) trakt där ngn plågas. Den hedniska underjorden med dess lycksalighetsfält och plågoängder. Rydberg Myt. 1: 228 (1886).
Spalt P 1260 band 20, 1953