| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRÅNGLA proŋ3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (Nordforss (1805) osv.), -ING (numera bl. tillf., Dalin (1855)); -ARE (se avledn.); jfr PRÅNGEL (se avledn.).
(numera företrädesvis i särsk. förb.) driva handel l. köpenskap (i sht på ett ohederligt l. otillbörligt sätt); särsk. i fråga om handel med hästar o. d.: schackra; oftast med bestämning inledd av prep. med; jfr PRÅNGA, v.2 Frese Pass. 78 (1728). (Kungl. Maj:t förbjöd) studenternas oanständiga tilltag att idka handel och prångleri som hökare. Annerstedt UUH II. 2: 17 (1909; efter handl. fr. 1680). (Zigenarna kunna icke) låta bli att prångla med hästar. 2NF 33: 774 (1922). — jfr SMÅ-PRÅNGLA. — Anm. Ordet har tidigast anträffats i ssgn UT-PRÅNGLA. RP 6: 57 (1636).
PRÅNGLA PÅ10 4. pracka på (ngn ngt). Hjärne DagDrabbn. 257 (i handl. fr. 1807). (Indiankvinnorna) försökte prångla på de resande pärlband och pilbågar. Nordström Amer. 230 (1923). —
1) försälja l. bjuda ut (varor); oftast med bibegrepp av att listiga l. ohederliga metoder användas. Kellgren (SVS) 4: 245 (1781). Dyrtiden .. skylldes på oredliga köpmän, som köpte upp varorna och sedan prånglade ut dem dyrt. HT 1926, s. 235.
2) ss. betalning l. på annat sätt sprida (falska mynt l. falska sedlar under sken av att de äro äkta o. fullgoda). MB 7: 2 (Lag 1734). (En man) sökte prångla ut en av de falska tvåkronor som sedan en tid varit i omlopp i Stockholm. DN(A) 1933, nr 288, s. 28.
PRÅNGLARE, m.||(ig.). (prong- 1730—1741. prång- 1652 osv.)
1) (numera föga br.) person som driver (i sht ohederlig l. olaglig) handel l. köpenskap, schackrare, månglare. Wollimhaus Ind. (1652). Fiskiare, penninge snikare, månglare, prånglare många. BrölBesw. 211 (c. 1670). Östergren (1935). jfr häst-prånglare.
2) (†) person som prånglar ut falska pänningar; jfr prångla ut 2. Prånglarens brott .. anses såsom mindre än falska myntares. Nehrman JurCr. 375 (1756).
Spalt P 2227 band 20, 1954