| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
PRYDLIG pry3dlig2, adj. -are. adv. = (†, Visb. 1: 177 (c. 1620)), -A (†, Linc. X 5 a (1640), Juslenius 51 (1745)), -EN (†, Tempeus Messenius 113 (1612), Annerstedt UUH II. 2: 373 (1909)), -T (Dähnert 365 (1746) osv.).
1) i fråga om utseende: som pryder, som tar sig bra ut, vacker, ståtlig; numera vanl. (i mera inskränkt anv.): snygg l. nätt l. välvårdad; förr äv.: som är avsedd till prydnad, luxuös, lyx-. PrivSvStäd. 3: 632 (1588). Sielffwa doomkiörckian är thet aldra prydeligaste i (Uppsala). Bolinus Dagb. 55 (1670). Staten försättes (gm den tilltagande lyxen) i Rikedom på prydlige och i fattigdom på nödvändige varor. Fennia XVI. 3: 90 (1761). Prydliga vackra tyger var det, som kommo ur vävstolen. Lagergren Minn. 1: 27 (1922). Hennes prydliga piktur. Siwertz JoDr. 15 (1928). (Stekt strömming säljes) Prydligt paketerad i specialkartonger. SvD(A) 1934, nr 70, s. 5. — jfr BEPRYDELIG, VAN-PRYDLIG. — särsk.
a) om klädsel: snygg, välvårdad. Nicander GSann. 3 (1766). Prydligt, ja elegant klädd. Laurin 2Minn. 309 (1930).
b) om person: välvårdad, putsad, snygg (i fråga om klädsel o. toalett); äv. (utom i Finl. bl. tillf.): stilig l. ståtlig (till utseendet). Pipan ställde han straxt med belefvenhet unnan och framsteg / Prydlig i later och gång och helsade flickan med handkyss. Runeberg (SVS) 3: 117 (1836). (Tomten) var mycket prydlig och fin med vita spetsar kring halsen och handlederna. Lagerlöf Holg. 1: 12 (1906). Spong Sjövinkel 38 (1949).
2) († utom i d, g, h) i bildl. anv. av 1; särsk.: som är en prydnad, som är till heder, hedrande, hedersam. Girs Edelh. A 4 b (1627). En lång rad af dygder och förtjenster, som kunna framvisas, är til alla delar nog så prydelig, som en lång rad af anor. Björnståhl Resa 4: 116 (1782). Wennerberg 1: 61 (1881). — jfr BEPRYDELIG, HÖG-, KRIST-PRYDLIG m. fl. — särsk.
a) om person(s beteende o. d.): som kännetecknas av dygder; äv.: kultiverad, belevad. Igenom en loffligh Scholas Vprättande (beflitade jesuiterna sig) .. at bringa theras Menigheet vthi större Anseende, och göra henne prydeligare och folckrijkare. Schroderus Os. III. 2: 246 (1635; lat. orig.: splendorem, cultum, & frequentiam ciuitati addere). Vår Kung den prislige, prydlige Drotten. Dalin Arg. 1: 54 (1733, 1754). Uphyfsa sin person med prydeligit umgänges-vett. Wallenberg (SVS) 1: 304 (1771). Adlerbeth ÅmVetA 1800, s. 10.
b) om vetenskap l. studium l. kunskap: som utgör en prydnad (stundom motsatt: nyttig); som utbildar smaken o. intellektet, bildande. Uti de prydelige Studierna, innehade .. (v. Otter) en vidlöftig läsning. Celsius ÅmVetA 1747, s. 22. Ungdomen anföres mera uti prydeliga, än nyttiga Vetenskaper. De syslosättas för mycket med Språk, gräl och minnesverk. Fischerström Tal 241 (1769). 2SAH 2: 241 (1799).
c) motsv. PRYDA 1 b γ, om ceremoni l. fest o. d.: glansfull, ståtlig, högtidlig; ss. adv. äv.: med (vederbörlig) ståt; särsk. i uttr. traktera ngn prydligen, traktera ngn storslaget l. frikostigt. Prydelige Christelige Kyrkie Ceremonier. SUFinlH 5: 355 (1618). Låta Kongl. M:tz sahl. lijk prydeligen komma till graffven. RP 3: 279 (1633). Brölloppet var rätt prydligt. Geijer Brev 186 (1814). (Jag blev) helsad som Baron och prydligen trakterad. Atterbom Minn. 117 (1817).
d) (numera nästan bl. ironiskt, med anslutning till h) motsv. PRYDA 1 b δ, om muntlig l. skriftlig framställning l. om språk: försedd med stilistiska prydnader, rikt utsirad, sirlig, konstrik, konstfull, välformulerad, vårdad, vacker; ss. adv. förr äv.: på ett ur stilistisk synpunkt förtjänstfullt sätt; jfr PRYDD c γ. Prydelige och wälstälte orationer. Annerstedt UUH Bih. 1: 189 (i handl. fr. 1622). En skiär och prydelig Svänska. VetAP 1: 29 (1739). Dessa ord begripas af sig sjelfva och kunna således utelämnas, icke allenast opåtalt, utan äfven prydeligen. 2VittAH 2: 119 (1791). ”Den, som tecknar dessa rader” — som det heter på prydligt litteraturspråk. Östergren (1935).
e) i förb. med sbst. pänna i vissa uttr.
α) för att beteckna en skriftlig framställning ss. konstfull o. vårdad (jfr d). Det ämne, som Herr de Reaumur .. så omständeligen och med en så prydelig penna afhandladt. Rinman JärnH 1042 (1782).
β) med anslutning till 1, för att beteckna en persons handstil ss. vacker. KKD 3: XXI (1907).
f) ss. adv.: gott o. väl; äv. i uttr. väl och prydligt, gott o. väl, utan svårighet. Var .. viss, att .. (vår nästa kalender) kan väl och prydligt komma i dagen mig förutan. Atterbom Minn. 85 (1817). (Jag) skref hem — hann prydligt på posten (osv.). Topelius Dagb. 1: 75 (1833).
g) (vard., mera tillf.) om belopp o. d.: ansenlig, rejäl. En prydlig recett. Zilliacus VandrÅr 2: 163 (1921).
h) (vard., fullt br.) ironiskt (jfr d): ”snygg”, ”vacker”. Detta uttalande .. ställer .. den franska officersandan i en prydlig belysning. GHT 1898, nr 269 A, s. 2. Prydliga propagandametoder. SvD(A) 1931, nr 43, s. 6.
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara prydlig, snygghet; förr äv.: skönhet, ståtlighet. Rothovius 1Pred. D 1 a (1623). Det konstiga och sälsynt vackra torn, med hvars skapnad och resande .. Nicodemus Tessin ökt all den öfriga prydelighet uti våra byggnader. CHårleman (1751) hos Josephson Tessin 2: 150. Prydlighet och snygghet i och omkring bostäderna äro främmande begrepp .. för amharerna. Tamm TjNegus 34 (1936). särsk. (†) konkret, om (ngt som tjänar till) prydnad. SColumbus Vitt. 91 (c. 1670). Man märker sällan i .. (medeltidens) byggnader en vacklande beställsamhet, som hopplockar olikartade anordningar och prydligheter. Brunius Resa 1838 298 (1839). Reuterdahl SKH II. 2: 274 (1850).
2) till 2.
a) (†) till 2 b, om ngt som utgör en prydnad för vetenskap l. studium o. d. (Naturkunskap) hörde (på 1770-talet) till den academiska uppfostrans prydlighet. Pontin ÅmVetA 1820, s. 5.
b) (numera bl. mera tillf.) till 2 d: konstfullhet, sirlighet, elegans, stilistisk skönhet. Cellarius LatGr. 94 (1703). Den Fransyska prydligheten i stil. SvLittFT 1833, sp. 426. (Dikten) ”Buketten” .. eger .. ett behag, i hvilket ömhet och prydlighet äro förbundna med melodiös språkklang. 3SAH 11: 180 (1896).
c) (†) konkretare, om ngt som tjänar till utsmyckning (utan att äga värkligt värde); särsk. till 2 d, om stilistisk utsmyckning. (En kristen) kallar (världens seder) prydeligheter, men icke högstnödiga angelägenheter. Bælter Christen 188 (1743, 1748). DA 1768, nr 57, s. 1 (om stilistiska utsmyckningar).
Spalt P 2200 band 20, 1954