Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RAKNA ra3kna2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
1) till RAK, adj. 1: bli rak; räta ut sig, rätas (ut); ofta om hår l. lock(ar) o. d. Schroderus Comenius d 4 a (1639). Stiernhielm Gåta (c. 1650). Den svenska (fiske-)kroken, har .. det felet att vara för mjuk, så att den lätt raknar. Ekström AfhFiska 117 (1845). Raknade lockar. Hamilton Hågk. 152 (1928). jfr UT-RAKNA samt UPP-RAKNAD. särsk.
a) (föga br.) om klädesplagg: hänga ut sina veck l. skrynklor o. d., hänga ut sig. Hembygden(Hfors) 1910, s. 305.
b) oeg.; särsk. om föremål o. d. som betraktas i sin utveckling från äldre till yngre typ: anta rak(are) form; äv. om väg som man färdas efter o. d.: bli l. sträcka sig rak(are); äv. mer l. mindre bildl. (jfr RAK, adj. 1 o). Atterbom Minn. 479 (1818; bildl., om stig). Rokokons svällande, snäckaktiga eller snirkelformiga buktlinier rakna (under G. III:s tid). SvH 8: 84 (1904). Siwertz Varuh. 246 (1926).
2) [specialanv. av 1] till RAK, adj. 2: bli rak; räta upp sig; särsk. om rygg o. d.; stundom äv. oeg., om byggnad o. d. Ling Eylif 12 (1814). Det är tid att ryggarna rakna, / som böjts i alltför många år. Larsson i By ByBonde 28 (1907). Där står ett torn och raknar / ur diset, där det sov. Österling Fränd. 2: 63 (1916).
3) (mera tillf.) bildl. (jfr 1 b, 2, 4); särsk., om vilja l. sinne o. d.: bli fast o. spänstig o. d.; jfr RAK, adj. 6. CVAStrandberg 1: 19 (1845; om sinne). Din veka vilja, vilken skulle rakna. Silfverstolpe Vard. 42 (1926).
4) [efter motsv. anv. i isl.] (†) bildl. (jfr 1 b, 2, 3), betecknande att ngn kommer till sans l. tillfrisknar; i förb. RAKNA UPP o. RAKNA VID.
RAKNA UPP. (†)
2) till 4: bli frisk, tillfriskna. Mången raknar upp ur litet hopp. Björner Vols. 30 (1737; isl. orig.: raknar). —
RAKNA UT10 4. (mera tillf.) till 1: räta ut sig, rakna; äv. oeg., motsv. rakna 1 b. Fornv. 1944, s. 136 (oeg.). jfr utrakna. —
RAKNA VID. [efter isl. rakna við] (†) till 4: komma till sans, återfå medvetandet. Björner Fridth. 29 (1737).
Spalt R 178 band 21, 1956