| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
RANDIG ran3dig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. RANDOT, adj.; n. o. adv. =.
1) motsv. RAND 6: försedd med en rand l. ränder. HSH 37: 55 (1548). Flammerade randige och släta Tafter. PH 5: 3528 (1753). Rägnbågen prålar / Med sina strålar, / Randiga målar / Skog och dal. Bellman (BellmS) 2: 70 (1773, 1791). Zebran är ett randigt djur, / Ränderna gå aldrig ur. Meyer LBobABC 11 (1894). (Ballongen) är randig i rött och gult. Lagerlöf Saga 245 (1908). En trälrygg som var randig av käppslag. Fridegård Offerrök 193 (1949). — särsk.
a) i namn på djur l. växter, för att ange ett utmärkande kännetecken varigm djuret l. växten skiljer sig från närstående arter.
α) randig(a) ekorre(n) (zool.).
α’) (†) ekorren Funambulus palmarum Lin., med tre vitgula l. blekröda ränder längs ryggen, palmekorre. Stuxberg (o. Floderus) 2: 144 (1901).
β) randig(a) jordekorre(n) (zool.), jordekorren Eutamias asiaticus Gm., med fem svarta ränder längs ryggen. Lilljeborg Däggdj. 407 (1871).
γ) (†) randig(a) hyena(n) (zool.), hyenearten Hyæna hyæna Lin., som har gulaktigt vitgrå päls med svarta tvärstrimmor, strimmig(a) hyena(n). Stiernstolpe Cuv. 57 (1821).
δ) (†) randig(a) sjökock(en) (zool.), fisken Callionymus lyra Lin., vars (främre o.) bakre ryggfena (o. kropp) har gröna, blå o. gula fläckar o. strimmor, sjökock. Stuxberg Fisk. 113 (1894).
ε) randig(a) jordloppa(n) (entomol.), jordloppan Phyllotreta nemorum Lin., med en gul rand på vardera täckvingen. Holmgren Skadeinsekt. 29 (1873).
ζ) randig(a) sädesknäppare(n) (entomol.), knäpparen Agriotes lineatus Lin., med randiga täckvingar. Holmgren Skadeinsekt. 17 (1873).
η) randig(a) igelkottspinnare(n) (entomol.), björnspinnaren Arctia caja Lin., med ett nätvärk av vita band o. fläckar på framvingarna. 2NF 12: 377 (1909).
ϑ) (†) randig dunört l. duntrav (bot.), växten Epilobium roseum Schreb., grenduntrav. Kindberg SvNamn 18 (1905).
b) (tillf.) ss. adv., i uttr. randigt vävd, om klädesplagg o. d.: försedd med (invävda) ränder. Hennes randigt väfda klädning. Runeberg (SVS) 1: 191 (1833).
c) motsv. RAND 6 b: räfflad, fårad. HovförtärSthm 1657, s. 92. Marken är randig av skyttegravar och förbindelsegravar. Hedin Front. 358 (1915).
d) (i sht i fackspr.) som består av flera (tunnare l. tjockare) lager av olika l. olikartat material med olika färg o. d. (o. vars tvärsnitt framträder ss. en randig yta). Randigt fläsk, fläsk med lager av omväxlande (vitt) fett o. magert (rött) kött. Hiärne 2Anl. 340 (1706). Randig hälleflinta. Schulthess (1885). Randigt, lätt saltadt .. sidfläsk. Hoving Matmod. 242 (1905). Randiga sandwiches. StKokb. 113 (1940).
e) ss. senare led i ssgr, för att beteckna att ngt har ränder av ett visst slag; jfr BJÄRT-, BLEK-, BLÅ-, BRED-, FIN-, GRÅ-, GRÖN-, HOPP-, LÅNG-, SMAL-, SMÅ-, STOR-, TVÄR-, VIT-RANDIG m. fl.
2) [eg. bildl. anv. av 1 i anslutning till BROKIG 2] (numera föga br.) bestående av flera olikartade element, mångskiftande, brokig; särsk. med avs. på tid l. öde l. liv o. d. Nyslott .. stod sig tappert under många randiga öden och skiftande herrar. Topelius Vint. I. 1: 94 (1863, 1880). Hvad der sedan blef öfrigt för själavården i en församling af så randig beskaffenhet, det blef en annan fråga. Därs. I. 2: 29 (1867, 1880). Starke barons bragder och äfventyr voro ofta randiga nog. GHT 1897, nr 294 B, s. 3. — särsk. (†) om person: som har olikartade l. (till synes) oförenliga (karaktärs)egenskaper o. d. Josua, — sade den unge presten, fixerande honom, — du är en randig person. — Rutig med, herr magister! Topelius Vint. I. 2: 42 (1867, 1880).
3) [utgående från 2] (ngt vard.) i sådana uttr. som ha sina randiga skäl (förr äv. resoner) (och rutiga orsaker) (till ngt), ha sina (goda) skäl l. orsaker (till ngt); numera vanl. övergående i bet.: ha sina starka l. fullgoda skäl (till ngt). Det ena och andra kan så ha sina randiga skjäl. Kellgren (SVS) 6: 10 (1770). De .. hade sina små randiga orsaker att innehålla med (kärleksbreven). SamlSvAnekd. 1841, s. 6. Rutiga skäl och randiga resoner. Tholander Ordl. (c. 1875). Af åtskilliga ”randiga skäl och rutiga orsaker”. Åslund TokbrMem. 1: 44 (1880). Var Judas rädd för skott, så hade han sina randiga skäl därtill. Knöppel Morg. 48 (1913). Asklund Fanfar 379 (1934).
Spalt R 242 band 21, 1956