| Publicerad 1959 | Lämna synpunkter |
RUFSIG ruf3sig2, adj. -are. adv. -T.
bragt i oordning, tillrufsad; särsk. om (huvud)hår, ofta: okammad, (utslagen o.) ovårdad; äv. om person (l. huvud o. d.): som har oordnat l. tillrufsat osv. hår; äv. om djur: som har tillrufsad l. tovig päls l. fjäderdräkt; äv. om träd l. buske o. d.: tovig, risig. (Chilenskorna bära bl. a.) ett smutsigt linneplagg, mot hvilket en rufsig, nedtill uppsluppen fläta af tagellikt hår afsticker. Skogman Eug. 1: 118 (1854). Storkräftan kikar in .. och ser ett stort kråkhufvud, rufsigt och blodigt och med en spetsig och kraftig näbb. Forsslund Djur 188 (1900). Den rufsiga takskäggshalmen. Ekelund Syn. 116 (1901). Ur portgången .. framkommer en otvättad och rufsig piga med en gräddsnäcka i handen. Nordmann BorgåBarn 109 (1906). Ett djur, som var likt en stor, rufsig hund. Lagerlöf Liljecr. 134 (1911). Ljusgrå granstammar med svartgröna, hängande, täta, rufsiga grenmassor. Knöppel SvRidd. 131 (1912). Och så ska du aldrig vara rufsig i håret. Alving DamKlubb. 355 (1931). — jfr MORGON-RUFSIG. — särsk. (mera tillf.) övergående i bet.: skrynklig l. oredig l. osnygg. Ändtligen blef kaptenskan synlig, i fläckig morgonrock, med en ruffsig mössa på det okammade håret. Forssman Aftonl. 1: 163 (1891). (Jag) märkte först nu, hur rufsigt där såg ut (i kojen). GHT 1905, nr 197 B, s. 3.
Spalt R 2760 band 22, 1959