| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
SÖNDRA sön3dra2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
I. tr.
A. motsv. SÖNDER, adv.2 I, betecknande att en förening l. ett samband av fysiskt slag tvingas att upphöra.
1) (numera föga br.) motsv. SÖNDER, adv.2 I a: dela (ngt) i två l. flera delar; äv. i pass. övergående i dep.; ss. vbalsbst. -ing äv. dels konkretare, om enskilt fall av sönderdelning, dels konkret, om ställe där ngt har delats. Mon Christus wara syndradher? 1Kor. 1: 13 (NT 1526; Bib. 1917 o. NT 1981: delad). (Gud) hafwer .. giordt .. itt ämne til all ting: Och sedan ther aff såsom en grooff, oformeligh och förmengd Klimp vthdragit och från hwar andra syndrat, hwart och itt Creatur. Emporagrius Cat. H 8 a (1669). Alt frätande Sublimat har .. blifvit .. tilredt .. genom söndringar och nya hopsättningar, med tilhjälp af eld. VetAH 1770, s. 82. Tecken (till rakitis): Hufvudets storlek med någon söndring i Suturerna, som kommer af dessa Delars naturliga blöthet: Dit flyta därföre Lifssafterna ymnigare. Martin Bensj. 316 (1782). Man kunde genom mekanisk kraft eller genom eldens inverkan söndra äfven de fastaste stenar i dammfina partiklar. Rydberg FilosFörel. 1: 126 (1876). Länge förundrade man sig öfver .. (armpolypers) förmåga .. att, om de också söndras i flere delar, från hvarje del lefva upp igen till sin fullständiga form. NF 1: 1096 (1876). (Ostoret) söndrar osten i små smulor. Grotenfelt Mejerih. 201 (1886). SAOL (1973). — särsk. (†) i fråga om avgränsning av delar av ett ord (medelst bindestreck), avstava. Ordens söndrande eller stafwelsernas åtskiljande. Hof Skrifs. 232 (1753). I allmänhet undveko medeltidens skrifvare att söndra ett ord på tvenne rader. 2VittAH 15: 40 (1831, 1839).
2) skilja (se d. o. I 7) (ngn l. ngra l. ngt) från ngn annan l. ngra andra l. ngt annat i rummet; äv. i pass. övergående i dep.; numera nästan bl. ss. senare led i ssgn AV-SÖNDRA. The gamle fädher haffua slett söndrat henne (dvs. Vishetens bok) jfrå then helgha Scrifft. FörsprVish. (Bib. 1541). Ehoo som förachtar fremmande Nationer, hwilke de ock hälst äre, och med ord och gärningar otilbörligen dem öfwerfaller, skall som en otidig Sälle ifrån Hofwet söndras. Schmedeman Just. 308 (1655). De (utrikes brev) söndras och förvaras, som äro af särdeles vikt och böra hållas hemlige. 2RA 1: 327 (1723). Två folk finnas i ditt lif, två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från hvarandra. 1Mos. 25: 23 (öv. 1893). — jfr AV-SÖNDRA.
3) (numera bl. i Finl., vard.) motsv. SÖNDER, adv.2 I b; (oavsiktligt) åstadkomma att (ngt) går sönder; slå sönder (ngt); äv. i pass övergående i dep. Hafwa sedermehra bem(äl)te Perssoner .. (kyrkbänken) söndrat vnder (guds)tiensten. VDAkt. 1664, nr 175. Mycket fönster här i staden (Åbo) .. söndrades (av haglen). BtVLand 4: 35 (1759). Skepparen .. fyllde sitt glas enskildt, tömde det, nedsatte det åter med den kraft, att foten söndrades. Zedritz TurkMus. 31 (1835). Stormen hade söndrat isen. Wetterhoff Skog 2: 73 (1887). Bäst är att .. öppna fisken från buken eller ryggen och varsamt, utan att söndra gallblåsan, uttaga innanmätet. Friberg Kokb. 9 (1893). Under uppsägningstiden gick torparen sedan omkring och slog dank vid dagsverkena, söndrade vad han kom åt och gjorde mera skada än nytta. Stormbom Linna SaarijärvMoar 166 (1959). Enligt polisen söndrade ungdomarna praktiskt taget allt som gick att söndra — stolar, soffor, belysning och vädringsluckor slogs i bitar. Hufvudstadsbl. 28 ⁄ 2 1988, s. 9.
B. i allmännare l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 o. 2.
4) med avs. på förening l. förbindelse l. samband (av icke rent fysiskt slag): bringa att upphöra, skilja; äv. i pass. övergående i dep.; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av från, med substantiviskt huvudord betecknande den l. det varifrån ngn l. ngt skiljs; jfr BESÖNDRA. Josep Aruidsons mödernes godz, som theris moder .. haffuer them iffrå syndrett. BtFinlH 4: 28 (1561). Denna Dagen (dvs. vilodagen) heliga icke wij aff osz sielfwe, vthan Gudh som honom ifrå the andra syndrat hafwer. Emporagrius Cat. E 3 a (1669). Följder, som här likväl hafva bort anmärkas, efter de icke kunna söndras ifrån hufvudsaken. Biberg 1: 46 (c. 1814). Dessa skuggor, som ständigt faller in över gränserna, förmörkar min hemhörighet / i Sverige, / söndrar mig, skiljer mig från ord jag talar och människor som står mig / nära. Sjöstrand Vattum. 13 (1967). — jfr AV-, FRÅN-, FÖR-SÖNDRA o. O-SÖNDRAD. — särsk.
a) (numera mindre br.) betecknande att sammanhållande av land l. rike l. organisation o. d. i en (administrativ) enhet bringas att upphöra gm att splittras l. delas; förr äv. i pass. övergående i dep., betecknande att landskap o. d. utgör en enhet i förhållande till angränsande land l. landskap o. d. Ingen skall tänke, att h. k. M. achter syndre riket och thett åttskilie. RA I. 1: 674 (1560). Ifrån Upland söndras (Gästrikland) af Dala Elf. Peringskiöld MonUpl. 9 (1710). Romerska Riket, som nu söndrades och deltes imellan Arcadius och Honorius. Möller Kyrkoh. 138 (1774). Vid Dardshas död söndrades landet i otaliga småstater, under egna furstar, vilka icke erkände någon överhöghet. Larson Mong. 246 (1929). Söndra en provins från riket. IllSvOrdb. (1964).
b) (numera föga br.) med avs. på (jord)egendom: splittra (se SPLITTRA, v. 3 a) (på flera ägare). Oluff pärssonn ij hackeboll wille sundre hemenett för:ne hackeboll och wille gifue sinn hustru enn öres åker. UpplDomb. 2: 79 (1579). Ej må then, som å skattskyldig jord sitter, genom kiöp, skifte, eller å annat sätt, något söndra och minska af thet, som thertil med rätta hörer. JB 4: 9 (Lag 1734). Söndra en jordegendom i två delar. IllSvOrdb. (1964).
c) med avs. på förening l. förbund l. äktenskap o. d. mellan människor: upplösa; särsk. ss. vbalsbst. -ing, äv. om förhållandet att förening osv. är upplöst; jfr 2 o. 5. Kyrkietienarnas Echtenskap fördömde och söndrade han. Schroderus Os. 2: 677 (1635). Marechal de Tallard ändrade ministèren under drottning Annas regementstid at derigenom söndra Engelland ifrån de allierade uti spanska successionkriget. Höpken 2: 36 (1746). Fördenskull .. jag allerödmjukast skolat anhålla, at söndring och skilnad, uti detta mig och de mina otjenliga ägtenskap må skje. VDAkt. 1760, nr 292. På hustrun hvilar nu företrädesvis ansvaret, om hennes kontanta arbetsförtjenst skall bidraga till att söndra eller starkare befästa familjebanden. Idun 1888, s. 93. Ståndsstriderna äro ingen obotlig sjukdom, inte ens då striden söndrar ett enda folk i två nationer. HT 1925, s. 121. Om det personliga andliga livet icke får genomtränga de institutionella formerna, uppstår lätt en söndring, det bestående samfundet spränges sönder. KyrkohÅ 1958, s. 148.
d) [bet.-utveckling ur c] (†) förbjuda (ngn) att vidare delta i utbildning l. ingå i sammanslutning l. organisation o. d.; jfr 2. (Läkaren) skall ifrån detta ordenteliga Collegio Medico .. söndras och för en Empirico warda räknad. Stiernman Com. 4: 269 (1680). Warder .. (den inför domstol anklagade lärjungen) fäld, skall han .. med relegation ifrån Lärostaden söndras. ProjFörordnTrivialsch. 1760, s. E 4 b.
e) (†) betecknande det förhållandet att ngn uppfattar personer l. föremål l. företeelser ss. inbördes olika varandra o. skiljer (se SKILJA I 27) dem åt. Ofta finner man (i Rom) på en enda punkt sammanhopadt hvad som tillhör så skilda tider, att man har svårt att för sig reda dessa från så olika håll härstammande intryck, svårt att söndra dem från hvarandra. Ljunggren Resa 28 (1871). Enär Sets tal tillhör en olika kategori, gudaregeringens, måste vi i hvarje fall söndra det från de begge andra (dvs. Adams och Enos). Rydberg Urpatr. 12 (1873). Svårigheter mötte .. att söndra de olika delarna i K. Maj:ts proposition. SvH IX. 2: 115 (1909). — särsk.
α) betecknande det förhållandet att ngn uppfattar skillnader l. likheter mellan personer l. föremål l. företeelser ss. grund för kategoriindelning; i sht i pass. övergående i dep. Sedan .. söndras Gudz Lagh, som han i Catechesen införd är, vthi tree deelar. Emporagrius Cat. D 2 b (1669). Lafvarne i allmänhet utgöra et Slägte, som icke bör söndras i flera. VetAH 1794, s. 249. Omöjligt är .. att skarpt söndra folkmängden efter Näringar, emedan längs hela sjökusten jordbruk och fiskeri sammanfalla. Palmblad Norige Bih. 143 (1847). Både i teori och i praxis, i lära och i lefverne, hafva .. (religion o. moral) från hvarandra söndrats, och man har framstält dem såsom oberoende af hvarandra. GLjunggren i 3SAH 2: 5 (1887).
β) i p. pr., i mer l. mindre adjektivisk anv., om ngt som har avseende på l. hänför sig till människans förmåga l. verksamhet att indela i olika slag l. kategorier. Författare i allmänhet ville vi dela i tvänne: de bildande (som man äfven kunde kalla de skådande) och de sökande. De förre gå skapande tillväga; de sednare tvärtom upplösande, söndrande, förklarande. Geijer I. 5: 231 (1820). Ett skarpt söndrande förstånd. Rein Psyk. 1: 97 (1876). Det söndrande, urskiljande begreppet eller förståndet måste .. beledsagas af sinnet såsom det förenande, återställande. Nyblæus Forskn. 2: 300 (1881).
f) (†) i p. pr.: disjunktiv (se d. o. I 2). Fryxell SvSpr. 74 (1824). Söndrande (Disjunctivae) (konjunktioner), som sammanbinda motsatta, eller dock skiljaktiga begrepp: Eller; Antingen—Eller .. m. fl. Enberg SvSpr. 191 (1836).
5) [eg. specialanv. av 4 c] med avs. på person(er): göra oense med ngn (se OENSE 3, 4), skilja, splittra; särsk. i uttr. söndra ngn och ngn l. ngn från ngn, söndra ngra; äv. med avs. på rike l. nation l. kyrka l. församling o. d., med tanke på personerna i riket osv.; äv. abs. (se särsk. b); förr äv. dels med avs. på tungor, med tanke på personer ss. talande väl l. illa om annan l. andra, dels i pass. övergående i dep. med pluralt subj.: bli ovänner. Herre förspil och söndra theres tungor. Psalt. 55: 10 (öv. 1536). Intet mycket långt effter (L. Petris) Dödelige frånfälle, framtedde sig .. falske Lärare .. hwarigenom mycken Oroo, Owillia, Twist och Skilliachtigheet uti Religions-Wäsendet upkom, som wid pasz aderton Åhrs tijd detta Rijketz och desz underliggiande Länders Inbyggiare beklageligen söndrade. Wallquist EcclSaml. 1—4: 328 (1693). Två såta Vänner söndras lätt / När ovän sig emellan tränger. Kellgren (SVS) 5: 112 (cit. fr. 1786). Förgäfves sökte Sigismund att söndra hertigen från ständerna och dessa inbördes. Odhner Lb. 161 (1869). En särskild hemlig instruktion ålade Horn att uttala konungens afsky för dem, som söndrat honom från kejsarinnan. SvH 7: 213 (1902). Kungsunionen hade förfelat sitt ändamål. Den söndrade i stället för att ena. Höglund Branting 1: 286 (1928). Emellertid hade brytningen mellan scotismen och ockhamismen söndrat den starka franciskanskolan i Oxford. KyrkohÅ 1936, s. 84. — särsk.
a) i överförd anv., särsk. i uttr. av typen söndra sinnena. LPetri 1Post. X 7 b (1555). Om du hade förenat dina undersåtares sinnen i stället för att söndra dem; så hade aldrig Sverige upphört att vara ett sjelfständigt rike. Rosenstein 3: 205 (c. 1790). Så länge hat och afund ännu ega makt att söndra menniskornas sinnen, väcka split emellan enskilda och emellan slägter, så länge säger ju det sunda förnuftet att likartade känslor äfven skola kunna söndra stater och folk och .. mana dem till strider på lif och död. Oscar II IV. 1: 19 (1865, 1890).
b) i uttr. söndra och (äv. för att) härska. Ja, Roma, van att söndra, för att herrska, / Såg glad mot stormens löftesrika tider. Fahlcrantz 1: 75 (1846, 1863). Roten till den singalesiska misstron mot tamiler går tillbaka till britternas kolonialpolitik att ”söndra och härska”. DN 15 ⁄ 8 1987, s. 11.
c) ss. vbalsbst. -ing, om förhållandet att inte vara enig, oenighet, osämja; äv. konkretare, om enskilt fall av oenighet l. osämja. G1R 1: 164 (1523). Det är en bedröfwelig .. sanning, at hat och twedrägt sönderslitit Riket .. I weten, huru denna söndring födt af sig agg, agget hämnd. PH 10: 3 (1772). Uppriktigt sagdt, vet jag ej hvad missnöje som förorsakat söndringen oss emellan. Leopold (SVS) II. 4: 193 (1809). Söndringens tid är förbi, (och hon borde ej funnits i Andans / fria, oändliga verld). Tegnér (TegnS) 5: 106 (1829). Äro de väl sällsynta inom hemmen på jorden, dessa söndringar, som skilja sinnen och hjertan åt, och låta ett slags andligt drag uppkomma i hemmet, en vintervind, som pinar sig genom de lossnade fogningarne, drifver trefnaden ur hvarje vrå af huset? Bremer Dal. 106 (1845). En skiljaktighet i nattvardsläran föranledde från början den söndring, som slutligen klöf protestantismen i de båda hufvudriktningarna, den lutheranska och den reformerta. Svensén Jord. 133 (1885). Partiet (måste) .. vara enigt .. eljest förlamas partiet av inre söndring. HjBranting (1911) hos Ström UngdStrid. 376. — jfr KYRKO-, PARTI-, RELIGIONS-SÖNDRING. — särsk. om oenighet l. splittring inom äktenskap, särsk. i uttr. djup och varaktig söndring. Den söndring emellan makar, som uppstått i hjerta och sinne. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 36 (1859). Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad, vare därtill berättigad. SFS 1915, s. 1042. Makarna levde dock inte i någon djupare söndring än den, som orsakades av penningbristen. Moberg Rosell 63 (1932).
II. refl.
A. i anv. motsv. I A.
1) (numera föga br.) om person(er), äv. om sak(er): avlägsna sig (från o. mista kontakt med ngn l. varandra l. ngt); äv.: vistas på annat håll (än ngn annan l. ngt annat); särsk. i uttr. söndra sig från ngn (l. ngt); jfr I 2. Oss är forekommit huruledis Resegetyget szundra sig mygit j frå theris Leger, och fara mussa kringom Landet. G1R 9: 338 (1534). Bleff så beslutat att the skulle söndra sigh. Niels Grabbe bleff quar i Finland .. Men Eric Fläming — lade öffuer åt Swerige. Svart G1 54 (1561). Eij må the, som hoor giordt hafwa .. både lefwa uti en by .. utan wara förplichtade strax sigh långt ifrå hwar annan söndra, at the widare icke råkas. KOF II. 2: 104 (c. 1655). Som .. (solen) söndrar sig från osz, intill des hon kommer moot Wäduren, måste (osv.). Riddermarck Alm. 1691, s. 34. När i Björkvik .. vissa bårlag 1695 hopsattes, skulle församlingens ledamöter i varje bårlag vara förpliktade att i rättan tid skaffa sina döda till graven; de som försummade sig .. skulle böta till kyrkan .. men den, som följde liket och söndrade sig under vägen, skulle betala dubbelt så mycket. Hagberg DödGäst. 340 (1937). — jfr FÖR-SÖNDRA. — särsk.
a) (†) närmande sig l. övergående i bet.: avstå l. avhålla sig (från ngt). Låtom oss .. hålla enighet, på thet wij sådane herrar (dvs. riksdrotsen o. riksmarsken) niuthe och icke at the söndra sigh ifrå Riksens last och tunge börder. RARP 7: 69 (1660). Om någon tre dagar å rad söndrade sig ifrån Gillet utan laga förfall, borde det anses som ville han sjelf vara därifrån utesluten. Prosperin PVetA 1789, s. 17.
b) i utvidgad anv., betecknande att ngt utvecklar sig o. framträder ss. särskild enhet, avsöndra sig (se AVSÖNDRA 1 d). Förståndet vaknar — förmögenheterna utveckla sig, söndra sig — hvad som i barndomens dagar visade sig såsom egensinnighet och oart, kan förklara sig till de herrligaste dygder. Geijer I. 5: 216 (1819). Förnimmelsen uppstår (enligt Empedokles) genom fina stoffpartiklar, som söndra sig från objekterna och förena sig med likartade beståndsdelar af sinnesorganerna. Rein Psyk. 1: 47 (1876). Jag tycker jag hör .. ekot av en process, varigenom allt det småningom söndrar sig, som varit Oscar Levertin. OLevertin (1891) hos Söderhjelm Levertin 1: 304.
B. i anv. motsv. I B.
2) (numera mindre br.) betecknande att ngn lämnar l. bryter förening l. samband l. gemenskap o. d. med annan l. andra, äv. med organisation l. land o. d.; i sht i uttr. söndra sig från ngt, äv. i uttr. av typen söndra sig i två grupper; ibland svårt att skilja från dels 1, dels 3; jfr I 4 c. J beclaghe ath noghor ther om forærbetha schulle ath then ene landzendhen j riichit schulle syndhra siigh fraa then andhre. G1R 2: 57 (1525). (Munkarna) syndrade sich sidhen j så monga secter och party at jngen them rätzliga vpräkna kan. OPetri 1: 479 (1528). Wi .. hålle .. (papisterna) för de rätta affällingar, som söndra sig ifrå Christi Kyrka. Borg Luther 1: 736 (1753). Alliansen förföll, när England söndrade sig ifrån densamma. CGNordin i 2SAH 5: 252 (1809). Redan i början av 1400-talet hade hansestäderna vid Nordsjön söndrat sig från Östersjöstäderna, som ville behålla all handel på Östersjön för sig själva. Grimberg SvFolk. 2: 108 (1914). Vid omröstningen söndrade sig partiet i två grupper. SvHandordb. (1966).
3) [eg. utvidgad l. bildl. anv. av 2] (numera föga br.) om person: vara l. komma i oenighet. Hwar wij holla oss hårdt jn til hwann annan epther för:na förbundz lydelsse och icke söndra oss jfrå hwar annen. G1R 7: 530 (1531). Läkare, Anatomici .. och Fältskärer, som hafva en annan mening, den de fått af de gamla, måga ej illa uptaga eller ogilla, at jag söndrar mig ifrån alla de öfriga. VetAH 1753, s. 25. Generalerna, som hittills hållit ihop, söndrade sig i denna fråga. Malmström Hist. 2: 167 (1863). Mötet (i Arboga 1597) förväntas återställa enigheten mellan konungen, fursten och ständerna inbördes. .. Ingen har rätt att söndra sig från Söderköpings beslut. KyrkohÅ 1942, s. 121. — jfr FÖR-SÖNDRA. — särsk. i uttr. söndra sig (e)mot sig själv. Hwart och it rike som syndrar sigh emot sigh sielfft, thet wardher föröödt. Luk. 11: 17 (NT 1526; Bib. 1917: kommit i strid; NT 1981: råkar i strid). De se en slägt söndra sig mot sig sjelf. Strindberg Brev 1: 387 (1876).
4) [eg. utvidgad l. bildl. anv. av 2] (numera föga br.) i uttr. söndra sig från ngn l. ngt, avvika från ngn l. ngt (i fråga om karakteristika l. sätt att uppträda o. d.); jfr I 4 e. Detta lilla företal, som söndrar sig ifrån mina wanliga ämnen, skall ej (osv.). Tessin Bref 1: 161 (1752). Här finna vi .. ett höglands-folk, som .. i lynne och jemväl i utseende söndrar sig från sina grannar. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 62 (1863).
III. i p. pf., särsk. i adjektivisk anv., särsk. motsvarande dels pass. övergående i dep., dels refl.
A. i anv. motsv. I A.
1) (numera föga br.) som har avskilts (från ngt); jfr I 1. Re’n i sin bölja bar den Eagriska Hebrus hans (dvs. Orfeus) hufvud / Ömkligt söndradt ifrån den marmorglänsande skullran. Adlerbeth Buc. 125 (1807).
2) (†) om person l. sak: som har åtskilts av ngn o. därmed befinner sig på avstånd l. ett stycke ifrån (ngn l. ngt); äv. i fråga om att bringa enskilda delar av ngt att lösas från varandra o. ligga fritt, utredd; jfr I 2. Efter Konungens folck var myckit .. vorde the syndrade, så at en stoor part förskickades till Vesteråås, en part till Strägnääs. LPetri Kr. 145 (1559). Ingen Ull, igenom Landtmannen samlad af Fåren, är i desz wärde at förlikna med hwad den Kostar sedan den af Borgaren är söndrad, redder, twättad, kardad (osv.). Nordencrantz Arc. 137 (1730). Borg Luther 2: 31 (1753).
3) (numera bl. i Finl., vard.) om sak: förstörd, trasig; jfr I 3. Våra åkrar äro utan gärdsel; på Tihisenåkern är icke en enda stör; allt bortroffade jämte lilla ladans tak med dörr söndrade. MTopelius (1810) hos Vasenius Top. 1: 184. Hvad som en gång är söndradt, kan icke hopfogas till dess ursprungliga helhet. Carlén Repr. 411 (1839). Söndrade delar bytas ut. SoldIInf. 1944, s. 72. Mannen flydde .. med bilen genom bommarna och lyckades ta sig till den ryska sidan .. På finska sidan gäller fallet nu närmast reparationen av en söndrad bom. Hufvudstadsbl. 20 ⁄ 6 1999, s. 3. — jfr O-SÖNDRAD.
B. i anv. motsv. II A.
4) (†) om person l. sak: som befinner sig på avstånd l. ett stycke ifrån (ngn l. ngt), avskild (jfr SKILJA V 2); äv. bildl., i fråga om ngts utseende l. form: som delar sig; jfr II 1. Störste dhehlen (av adeln) wore nu hemresste .. effter Rikzdagen war sluten och alla söndrade. RARP 1: 171 (1632). Förrätta .. (biskoparna) söndrade (biskops)wahlet hwar för sigh, tå ware (osv.). KOF II. 2: 228 (c. 1655). Till förhållandet mot andra delar kallas blomkronan: .. Söndrad, discreta, som ej fortsätter i den henne understödjande delen. Marklin Illiger 407 (1818).
C. i anv. motsv. I B, II B.
5) mer l. mindre bildl. Altså uti Christo, blifwer icke Hans ena Person söndrad, af the twänne naturers åtskillighet. Spegel Pass. 22 (c. 1680). Är det ej som vore vår natur söndrad af motsatta drifter, sliten mellan stridiga syften? Wallin Rel. 1: 207 (1815, 1825). Kom, hela min söndrade själ. Blomberg NTolkn. 30 (1931). — särsk.
a) om land(område) l. rike l. (jord)egendom o. d.: uppdelad i två l. flera delar l. områden; om provins, äv. (jord)egendom: som har skilts från större enhet l. område; jfr d o. I 4 a, b. Landit .. thet tilförenna syndrath och j fiendhe hendher war. G1R 2: 57 (1525). En äng, som af ålder legat dertill (dvs. pastorsstommen Ryd), men genom köp blifwit söndrad derifrån till Trästenshult. VDAkt. 1760, nr 414. (Med) säkerhet kan man veta, att germanernas urhem ej kunnat vara ett politiskt helt utan varit söndrat i mindre riken eller stamgrupper. SagSed 1935, s. 51. De olika delarna av det söndrade romarväldet. TrycktOrd. 63 (1941).
b) om person, äv. hjärta o. d.: som inte har samband l. förbindelse (med ngn l. ngt); skild (från ngn l. ngt); jfr I 4 c, II 2. Munkarne äre syndrade j åtskilielige secter. OPetri 1: 482 (1528). Then Judeska almoghan, som genom omskerelsen war syndrat och affskildt j frå alt annat folk j werldenne. Dens. 3: 567 (c. 1535). Alla hiärtan woro från honom (dvs. Kristian II) söndrade och han trodde sig på ingen kunna lita. Dalin Hist. III. 1: 50 (1761). De var söndrade från kyrkan, som icke mer tog emot dem vid sin altarrund. Moberg Utvandr. 178 (1949).
c) (numera föga br.) som gränsar mot omgivningen (jfr I 2); äv. i utvidgad anv., särsk. om ngt som uppfattas ss. en enskild (se d. o. 6) enhet, fristående (se d. o. 3). Jordbeschrifwaren beschrifwer Landskapens lägenheet .. hwadh thesse här, eller desse ther för nästgräntzande nåboor hafwe? Och medh hwadh för gräntzor the från them affskilde, och syndrade warde? Schroderus Comenius 783 (1639; t. orig.: abgesondert). Det är ej i söndrade gerningar, man bör söka denna Herres egentliga värde. Det är det hela af hans vandel, som gör honom egen. MLehnberg i 1SAH 2: 309 (1788, 1802). Idel fruktbärande mark, söndrad innom mindre hägnader af planterade jord-vallar. LBÄ 27—28: 122 (1799). Sedan Brilioth preciserat Skriftens nattvardssyn såsom en kraft där de faktorer var verksamma, som senare under historiens lopp skulle komma att framträda söndrade, var det möjligt för honom att antaga ett samband i nattvardens historia genom tiderna. KyrkohÅ 1959, s. 22.
d) (numera ngt högtidligt) om person i förhållande till annan l. andra personer, äv. om personer i förhållande till varandra; äv. om församling l. organisation l. land o. d., med tanke på människorna i församlingen osv.: oense (se d. o. 3); i sht förr i uttr. vara söndrad emot sig själv (jfr II 3 slutet); äv. i överförd anv., särsk. om tänkesätt l. sinne; ibland svårt att skilja från a. Är och nw satan syndrat emoot sigh sielffuan, huru wardher thå hans rike stondandes? Luk. 11: 18 (NT 1526; Bib. 1917: kommit i strid; NT 1981: råkar i strid). Sverige .. söndradt af split, laglöshet och sielfsvåld, borde (osv.). Dalin Hist. III. 1: Föret. 2 (1761). Gustaf var öfvertygad at intet kraftigare medel, än smak för de vittra och vackra yrken, fins at foga söndrade sinnen. Kellgren (SVS) 5: 21 (1785). Aldrig det händt, att Ulysses och jag under alla de åren / söndrade voro i furstarnes råd och ej heller på tinget. Lagerlöf HomOd. 26 (1908). Eniga vi stå, söndrade vi falla. Johnson Här 245 (1935). Hur skall en söndrad kyrka kunna bära ett endräktigt vittnesbörd om den levande Herren? Brilioth HerdabrÄrkest. 53 (1950). — jfr O-SÖNDRAD.
SÖNDRA UT10 4. (numera mindre br.) till I 2: avskilja (ngt), frånskilja; särsk. bildl.; äv. i pass. övergående i dep. (Deismen) är liksom så mycket annat av upplysningstidens idéer en utbrytning ur den kristna åskådningen, en livlös idé, som söndrats ut från den livsfyllda kristna tron. Ahlberg Världsåsk. 44 (1918). Vikingatidens materiella och andliga kultur är en allnordisk företeelse, och att i dess yttringar söndra ut, vad som är specifikt svenskt, danskt eller norskt, låter sig näppeligen göra. SvFolket 1: 285 (1938).
(I 2) -BALK. (†) balk (se d. o. 2 b) som avdelar l. skiljer (ngt från ngt annat); anträffat bl. bildl. En .. stadig söndringsbalk (mellan svenskan o. danskan) är det Ny-Danska konsonant-försvagandet i ordens midt och slut. Rydqvist SSL 4: 524 (1870). —
(I 4, 5 c) -LUST, äv. -LUSTA. (numera mindre br.) lust att skapa söndring. Denna söndringslust är så mycket mera förderflig, som den ofta tager nitälskan för lärans renhet och Guds rikes tillwäxt till förewändning. Emanuelsson 1PredHögm. 1: 470 (1865). SAOL (1973). —
(I 4, 5 c) -POLITIK. (numera mindre br.) politik (se politik, sbst. 3) som inriktar sig på l. leder till söndring. SD 10 ⁄ 1 1893, s. 3. —
(I 1) -TECKEN. (†) om trema; jfr söndra I 1 slutet. Söndringstecknet eller tréma .. utmärker att 2 tillhopa stående vokaler tillhöra 2 skilda stafwelser. Olde FrSpr. 2 (1843).
SÖNDRARE, m. (numera bl. mera tillf.) person som söndrar; särsk. till I 5. Juslenius 308 (1745). Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på en tvedrägtens pinne här och der, när frid höll på att glimma upp. Strindberg Hems. 30 (1887). (Nordamerika) översvämmades från början av svärmare och sekterister och söndrare i religionen. Moberg Utvandr. 237 (1949).
Spalt S 16621 band 33, 2002