| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SJUDA ʃɯ3da2, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SJU ʃɯ4, förr äv. SUDA l. SYDA, v. sjuder resp. sjur, sjöd ʃø4d, sjödo ʃø3dω2, sjudit ʃɯ3dit2, sjuden ʃɯ3den2, äv. (numera bl. arkaiserande) suden sɯ3den2, förr äv. ipf. sjudde l. sjudade (pr. ind. sg. sjuder BtFinlH 3: 66 (1536) osv. sjur Dahlstierna (SVS) 204 (c. 1696) osv. — ipf. ind. sg. sjudade Atterbom FB 284 (1818), MarkallN 1: 52 (1820). sjudde Frese VerldslD 157 (1726). sjöd Schultze Ordb. 4130 (c. 1755) osv. sod VadstÄTb. 32 (1579), Linné Skr. 5: 10 (1732). söd 2Sam. 13: 8 (Bib. 1541), Boivie SvSprFolksch. 110 (1847). — ipf. ind. pl. sjödo Boivie SvSpr. 242, Bil. (1834) osv. sudo SörmlH 16: 124 (1598: swdhe). södo Boivie SvSpr. 242, Bil. (1834), Schlyter GotlL 96 (1852). — ipf. konj. sjöde Sahlstedt SchwGr. 78 (1760) osv. söde Boivie SvSpr. 242, Bil. (1834). — sup. sjudit (-et) Stiernman Com. 2: 177 (1638) osv. sodet VDAkt. 1661, nr 336. sudit (-et) SkeppsgRSthm 1544, s. 46 a, Dalin (1854; angivet ss. ”föråldr.”). — p. pf. sjuden Wollimhaus Ind. (1652) osv. soden VarRerV 28 (1538), BOlavi 10 a (1578). suden (-in) VarRerV 59 (1538) osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.); jfr SJUD.
1) om vätska l. trögflytande massa o. d. (med däri befintligt fast ämne): koka (se KOKA, v.2 II 1); numera företrädesvis i speciellare anv., dels i fråga om ett tillstånd som föregår full kokning, karakteriserat av bl. a. blåsbildning i vätskan osv. o. avdunstning från dess yta, dels: stilla koka, dels med tanke på vätskans osv. livliga rörelse under kokning: bubbla l. svalla l. fradga l. skumma l. pösa upp (i ett kärl); ofta med särskild tanke på l. enbart om åtföljande susande l. brusande ljud (jfr 3); äv. oeg., om fast ämne o. d. som befinner sig i vätska vars tillstånd är av angivet slag, ävensom i utvidgad anv., om kärl o. d. vari vätska osv. befinner sig i sådant tillstånd; äv. opers. Gröten sjöd och bubblade i kastrullen. Sjudande lava, beck. Grytan sjuder och puttrar på spisen. Iagh seer een heet siwdhande gryto. Jer. 1: 13 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Andre hafwa .. funnit at jorden .. har siudit och pårlat af en stark heta, och sedan afkylt och skaffat sig ett Paradis, medels en jemn werma. Swedenborg RebNat. 3: 319 (1718). Bränwin sjuder wid den 143die graden (Fahrenheit) öfwer frys-puncten. SvMerc. IV. 1: 110 (1758). I kopparkitteln straxt en björnstek sjöd. Stagnelius (SVS) 3: 42 (1814). Innan full kokning inträder, iakttages den s. k. sjudningen. NF 8: 1001 (1884). Brasan var nytänd, det susade och sjöd inne bland träden (dvs. vedträna). Benedictsson Ber. 92 (1885); jfr 3. (Buljongen) får under högst 2 timmar stå över svag eld och sjuda men aldrig koka hastigt. BVT 1928, nr 10, s. 54. Det sjuder och pärlar i kitteln. Östergren (1938). — jfr AV-, BORT-, FÖR-, IN-, SAMMAN-, UPP-, ÖVER-SJUDA samt HET-SJUDANDE. — särsk.
a) i ordspråk och ordspråksliknande talesätt. När din grÿta siuder, så får du wäll giäster. Celsius Ordspr. 1: 142 (1708). En siudande Gryta kan stillas med lite kalt watn. Runius (SVS) 3: 29 (c. 1710).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. ss. förstärkningsord, dels ss. adverbial (vanl. i uttr. sjudande het), dels ss. attribut (i sådana uttr. som sjudande hetta); ofta oeg. Siwdande heet Watn. Lælius Jungf. P 5 b (1591). Then siudande hetan i the hetsiga Febrar. Aken Reseap. 79 (1746). Törsten brände allt mer, och sällan har jag väl varit så sjudande het. Sjöstedt Storv. 246 (1911).
2) i utvidgad anv. av 1, om vätska (l. vätskeliknande massa): bubbla l. svalla l. pärla l. skumma l. ”jäsa” l. pösa l. koka (se KOKA, v.2 II 2); ofta med särskild tanke på l. enbart i fråga om åtföljande susande l. brusande l. fräsande ljud (jfr 3); äv. med subj. betecknande ngt som innehåller vätska (osv.); äv. opers.; i p. pr. äv. mer l. mindre adjektiviskt, särsk. i utvidgad anv., om rörelse i vätska (osv.): bubblande l. svallande l. jäsande l. pösande. Bellman Gell. 135 (1793). Fåfängt tårar sjödo / På Megäras grymma anlete. Stagnelius (SVS) 3: 304 (c. 1815). Den gula, skumbetäckta mjölken sjöd / I rena bunkar, mätt och silad redan. Runeberg (SVS) 2: 115 (c. 1827). Källans watten .. försattes plötsligt i en sjudande rörelse. Melin JesuL 3: 3 (1849). Där (backus-)tåget yrar fram, .. sjuda träden af en safve, som de druckit ur vårsolens strålbägare. Rydberg Nakenh. 39 (1895). Den sjudande gyttjan. Hedberg DockDans. 90 (1955). — särsk.
a) [delvis specialanv. av 1] i fråga om bubbling l. svallning o. d. som uppkommer ss. följd av en (häftig) kemisk reaktion. När .. (kalk) bränd warder uptändes han medh watn, att han begynnar siudha och fräsa. Forsius Phys. 192 (1611). Hiärne Förb. 25 (1706). HantvB I. 4: 53 (1936).
b) om hav l. sjö l. bölja l. fors o. d. Job 41: 22 (Bib. 1541). Vthi een Siö j Östergöthlandh, haffuer Watnet heela daghen igenom j sigh sielff sudhit, pijpat och gnullit. PPGothus Und. a 2 a (1590). Den sjudande böljan. Rydberg Gudas. 54 (1887). Havet .. / .. sjöd i stormgrå höst. Rundt GrönMur. 66 (1934). Det sjuder och brusar i forsen som i en väldig gryta. Östergren (1938).
c) om blod (jfr d) l. blodådror l. galla o. d.; oftast (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl. (jfr 4), i sht använt för att beteckna att ngn är uppfylld av mäktiga l. stormande l. lidelsefulla känslor (i sht harm l. vrede l. kärlek); jfr KOKA, v.2 II 2 c. Prestens Zacharie blod, som hade wordet vtgiutit på ena bara hell, skal hafwa alt jemnt kokat och sudit. Swedberg SabbRo 313 (1689, 1710). Af Kiärleek siuur mit Blod. Dahlstierna (SVS) 218 (c. 1696). När dina ådror sjuda af feber, du förstår då .., att din kroppsbyggnad råkat i oskick. Leopold 5: 244 (c. 1820). Crusenstolpe, den kastilianskt mörklagde mannen med det lifliga hufvudet och det sjudande blodet. Sturzen-Becker SvSkönl. 221 (1845). Länge gallan i mig sjöd, / nu jag honom skall, Guds död, / öga emot öga finna! Hagberg Echegaray 102 (1902).
d) (numera bl. tillf.) välla l. bubbla l. pösa fram (ur ngt); äv. om blod (jfr c): rusa l. (hastigt) stiga (till ngns kinder o. d.). Safften, som sod uhr jorden. Linné Skr. 5: 10 (1732). Hjärnan sjuder ur .. (den fallnes) bräckta panna. VLitt. 2: 72 (1887). Edgren Tennyson Dikt. 159 (1902; om blod).
3) i utvidgad anv. av 1 l. 2: ge ifrån sig ljud som mer l. mindre likna dem som uppkomma, när ngt sjuder (se 1, 2); dels med subj. betecknande ljudkällan, dels opers. Det var midnatt. Lampan sjöd. Ekelund InCand. 36 (1905). (Isen brakade) sönder i milslånga sprickor; det dundrade och suckade, det sjöd och kvad ur de stora djupen. TurÅ 1914, s. 179. I den mån .. (spillkråksungarna) växa till, blir det ett allt starkare sjudande och skärrande. Rosenius SvFågl. 2: 335 (1924).
4) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 l. 2 (jfr 2 c, 3), i fråga om tillstånd l. verksamhet o. d. som påminner om l. uppfattas l. tänkes ss. sjudning (se 1, 2); dels med sakligt l. personligt subj., dels opers.; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (äv. ss. adv.). Sjuda av livskraft. Sjudande energi. Som glödand’ kohl, ditt siudand’ Samwet bränner. Frese Pass. 86 (1728). Det brände och sjöd i mitt hufvud, och aftonsolen skonade mig ej. Wikner Vitt. 94 (1877). Hos fadern sjuder i bottnen den grofve demagogen. NordT 1883, s. 412. Solen rann röd / .. öfver hedar där skarlakansfärgen / som en eld genom bärriset sjöd. Karlfeldt FlPom. 27 (1906). Öfver fältet står solen sjudande gul. Wohlin Strof. 12 (1906). Tjugotalets hektiska Berlin — en stad sjudande av liv på gott och ont. Heerberger Dag 98 (1939); jfr c. (Han) kände hatet inom sig som en sjudande protest. Eriksson ÖmhHung. 156 (1948). — särsk.
a) (i sht i vissa trakter) övergående i bet.: vimla l. myllra l. krylla; särsk. med subj. betecknande lokalitet. Holmen sjuder af harar såsom en myrstack af myror. Aho Spån. 1: 123 (1891). jfr LandsmArkFrågel. 29: 18 (1930).
b) [jfr 2 c] om feber (i eg. l. bildl. bet.): brinna l. bränna. Castrén Res. 1: 182 (1852). Mellan henne och den feber, som sjöd i mitt blod, fanns ett samband. Geijerstam KampKärlek 273 (1896). Sjöstedt Västafr. 464 (1904).
c) om verksamhet l. arbete l. alstring o. d.: livligt pågå, vara under intensiv utveckling; om liv o. d.: pulsera (se d. o. 4 b γ); om strid o. d.: svalla l. bölja l. rasa. Sjudande aktivitet. Det åldriga hvarfvet, der arbetet sjuder. SvMag. 1766, s. 806. Det andra årtiondet af Frihetstiden .. var .. en tid af sjudande lif, af nya idéer. Odhner i 3SAH 6: 31 (1891). En .. oafbruten aera af sjudande alstring. Lindqvist RysslSång 1: 398 (1904). Den sjudande vetenskapliga verksamheten i Rom. HT 1929, s. 80. Allt från tidig morgon rastlöst striden sjöd. Mörne o. Kihlman FinDikt 25 (1933).
d) om känsla l. sinnestillstånd: (häftigt) svalla, koka (se KOKA, v.2 II 2 d); om tanke l. idé o. d.: (häftigt) välla fram l. röra sig (inom ngn); om sinne l. själ l. ”hjärta” o. dyl. l. om person o. d. med tanke på sinne osv.: vara starkt engagerad l. uppfylld l. upptänd l. upprörd o. d. (av stormande l. svallande känslor); äv. om samhälle l. samhällsklass: vara i häftig oro l. jäsning o. d.; stundom äv. om konstverk: jäsa l. vibrera o. d. (av våldsamma känslor); äv. opers.; jfr e. Sjuda av livslust, arbetslust. Det sjuder inom mig. Hatet sjöd inom honom. Sjudande arbetsglädje, iver, oro. Titt hierta är .. siwdhande aff wredhe. OPetri 2: 298 (1528). När som den heta Bråna siur i Gammal Mannes Barm. Dahlstierna (SVS) 204 (c. 1696). (Kvinnorna) måste visa köld, fastän de inom siuda. TRudeen Vitt. 326 (c. 1700). De ideer och de känslor, som sjuda inom skalden. SKN 1842, s. 273. Aristokratien .. tyckes vara nära kokpunkten. Den sjuder väl snart öfver bräddarna, om den så håller på, och sjuda må den. JGRichert (1845) hos Warburg Richert 2: 256. HTSkån. 2: 253 (i handl. fr. 1848; opers.). Han var så förbittrad, att han sjöd. Benedictsson Folkl. 180 (1887). Hvarje tafla af .. (Daumier) rent af sjuder af revolutionär lidelse. Laurin Konsth. 447 (1900).
e) i p. pr. i adverbiell anv., ss. förstärkningsord vid adj. betecknande känsla l. affekt o. d.; jfr d. Lagerlöf Länk. 23 (1894). Han är egentligen sjudande munter, då han nu kommer. Dens. Antikr. 381 (1897). Jag blev åter så där sjudande ond. Wägner NattS 160 (1926).
f) (†) i uttr. det (står och) sjuder mellan (två parter), det råder ett spänt förhållande (med risk för konflikt) mellan (två parter). Imellan Dannemark och Lybeck står ded nu och siuder, ded ähr hvarken venskap eller fiendskap. AOxenstierna 2: 4 (1606). Nu hafver i sal. Kong Carls tidh och ingen velat göra förbundh medh oss, när dedh södh emellan Polandh och Sverige. RP 12: 132 (1647).
5) med avs. på vätska l. trögflytande massa o. d. (med däri befintligt fast ämne): koka (se KOKA, v.2 I 1) l. (numera företrädesvis) bringa att sjuda (i bet. 1); särsk. (i fråga om beredning av födoämne l. maträtt o. d.): bringa att bubbla l. pösa upp (i ett kärl) utan att full kokning inträder; äv. dels med obj. betecknande i en vätska befintligt fast föremål l. (numera i sht arkaiserande) fast (födo)ämne o. d.: tillreda l. behandla o. d. medelst kokning l. sjudning, dels med mer l. mindre resultativt obj. (se e); äv. abs. (särsk. i uttr. sjuda och steka l. steka l. koka och sjuda, förr särsk. övergående i bet.: laga mat l., i utvidgad anv., leva kräsligen); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Nödhen dreff (på grund av det dyra priset på salt) mang fatigæ mæn til at siwda salt waten och hielpa sig met. G1R 3: 336 (1526). Sudenn Braxn. KryddRSthm 1555—56, s. 99. Kocken. .. Om Dagen plägar iagh siuda och steka, / Och om Natten medh Jungfrun leka. Bedlegr. 9 (1647). Rudbeck Bref 372 (1699: koka och siuda, dvs. laga mat). Hornsimpornas (kött är) wälsmakeligit, både at koka och siuda; .. thet förra är beredan (dvs. bereda fisken) med soppa (dvs. gm kokningen erhållet kraftigt spad), then senare utan välling. Broman Glys. 3: 669 (c. 1740). Nordforss (1805: Sjuda och steka; i utvidgad anv.). MarkallN 1: 52 (1820: Stekte och sjudade). De (knektar), som ännu haft några mark eller örtuger i läderpungen, ha gått samman om att låta bondens hustru sjuda ett stycke av årsfläsket från visthuset. SvFolket 4: 221 (1939; om förh. 1598). Sjud blandningen under kraftig vispning, tills den tjocknat. StKokb. 24 (1940). — jfr AV-, BLÖT-, HALV-, IN-, MATT-, OM-, REN-, SAMMAN-SJUDA samt ANRIKNINGS-, KRONO-, LUNTE-, UPP-, UT-SJUDNING. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr h slutet). Then skal mykit siuda som månge wil biuda. SvOrds. C iiij b (1604). Den som intet tager grijsen medan han är budin; så får han ejj heller honom, när han blifwer sudin. Celsius Ordspr. 8: 509 (c. 1710). Antingen han sjuder eller steker det, blir det alltid sak samma. Nordforss (1805).
b) (numera bl. mera tillf.) med obj. o. objektiv predikatsfyllnad angivande resultatet; jfr f. Tagh vnga Höns och siudh them halffsudna. Kockeb. B 4 a (1650). Ametisten .. hör till ädelstenarna och skall alltså sjudas ren i ammoniaklösning. DN(A) 1957, nr 286, s. 24.
c) i fråga om tillredning av bakverk gm kokning i flottyr l. vatten o. d.; särsk. dels i uttr. sjudna l. (numera bl. arkaiserande) sudna kringlor, kokade i vatten före gräddningen, dels (o. numera företrädesvis, kok.) i utvidgad anv., i uttr. sjuden maräng (l. nötmaräng o. d.), vid tillredningen vispad i ånga från kokande vatten. Sudna Kringlor .. kunna wara i många Åhr. Rålamb 13: 72 (1690). Valleria Hush. 11 (c. 1710; i fråga om framställning av bakverk av klenätsdeg). En del bröd siudes förut innan det gräddas. Kiellberg KonstnHandtv. Bag. 7 (1753). Sjudna Kringlor. Nordström Matlagn. 353 (1846; uppl. 1877: Sudna). Sjuden maräng. Idun 1931, s. 482. Sudna kringlor. Östergren 7: 630 (1950; angivet ss. ålderdomligt).
d) (om ä. förh.) i fråga om dödsstraff verkställt gm kokning (i olja l. bly o. d.). Forsius Fosz 147 (1621). Om een myntare dedh skulle göra (dvs. på grund av arbetskostnaden minska finvikten i smärre mynt), då plägar man siuda honom i bly. RP 11: 515 (1646). Miszgerningzmänn warda .. sudne i Olia. Schouten Siam 20 (1675). Levertin Linné 94 (1906).
e) med mer l. mindre resultativt obj.: framställa l. utvinna (ngt) gm kokning, koka; numera företrädesvis (i sht i skildring av ä. förh.) i fråga om framställning l. utvinning av salpeter l. salt l. beck l. tran l. såpa l. tvål o. d. SkeppsgRSthm 1544, s. 46 a (med avs. på beck). Siude salpetter. G1R 25: 314 (1555). Rydzerne sjudhe sjelffve salt. Teitt Klag. 156 (c. 1555). The undersamma Röö af hwilka Zokker siudes. Spegel GW 121 (1685). (I trakten av Rama) sjudes den såpa, som från Jaffa föres till Egypten. Palmblad Palæst. 300 (1823). Sjuda .. tvål, tran. Östergren (1938). Änkan Annika Persdotter sjöd örtekok och smorde om hans slagna lemmar. Moberg Rid 256 (1941). jfr ALUN-, BECK-, OLJE-, POTTASK-, SALPETER-, SALT-SJUDNING m. fl.
f) (numera föga br.) i fråga om ytbehandling av metallföremål; utom i ssgrna SJUD-FÖRSILVRING o. VIT-SJUDA anträffat bl. i fråga om ytbehandling av silver- l. guldföremål i avsikt att bortskaffa missprydande oxidhinnor, varvid godset kokas i en blandning av vinsten, koksalt o. vatten l. i utspädd svavel- l. salpetersyra l. dyl.: koka; äv. (motsv. b) med obj. o. objektiv predikatsfyllnad angivande resultatet. G1R 17: 63 (1545). Matt sudet Silfwer. Rinman JärnH 5 (1782). Sjuda silfwer hwitt. Nordforss (1805). Guldarbetena sjudas .. antingen endast, eller ock färgas de efteråt. Almroth Karmarsch 611 (1839).
g) (numera föga br.) i fråga om kokning av garn l. (lin)tråd o. d. för erhållande av jämnare o. mjukare vara l. för färgning o. d. Sudin tråådh (av lin). GripshInvent. 26/5 1547. Ull, som i Afrisk purpur / Tvefallt är sjuden, / Dig bekläder. Adlerbeth HorOd. 78 (1817).
h) (†) i p. pf. i n. sg. obest. substantiverat, om kokad mat l. kokade födoämnen; särsk. i uttr. stekt och sudet, om stekt o. kokad mat (i motsats till enklare kost). LPetri 2Post. 1876 (1555: steekt och sudhet). At oss itt stycke tortt brödh .. bättre smakar och bekommer, än them, alt theres steekt och sudhet. PErici Musæus 2: 194 a (1582). Hwar ock en (må) hålla sig wid sådan spis, han bäst wan är, .. dock så at .. man håller sig mera wid Stekt än sudit. Block Pest. 17 (1711). Stekt och sudi ey på bröllopsbordet tryter. JGHallman Vitt. 194 (1735). Wadman Saml. 1: 22 (1818, 1830: stekt och sudet). särsk. i uttr. ge l. betala o. d. rått för illa sudet, se RÅ, adj. 2 a ε α’.
i) (†) ss. vbalsbst. -ning, om sejd uppfattad ss. försiggående under kokning; jfr SEJD, sbst.2 2. Iduna 4: 142 (1813).
6) (†) i vissa utvidgade l. bildl. anv. av 5.
a) = KOKA, v.2 I 4; äv. dels: under kok utdriva (slagg), dels i uttr. sjudet stål, om stål framställt gm smältfärskning (motsatt: brännstål). G1R 26: 405 (1556). RP 9: 417 (1642). Att .. (järnet) så Smitt och finerat blifwer, att all Slaggh som der j är, der uthur Smälltes och Siudes. BlBergshV 18: 9 (1687). Tackjernet bör uti smedshärden wäl arbetas, werkas och sjudas. Bergv. 2: 640 (1753). Rinman Jernförädl. 243 (1772: sudit stål).
c) om sjukdom: gm hög feber bringa (kroppens organ) i starkt upphettat tillstånd. När hon (dvs. pesten) Menniskiones kroppar, såsom en Wädher boll vpbläst hadhe, brände hon och söödh theras Ledhamoter, så at the innan få daghar rutnadhe. PPGothus Und. Z 3 a (1590).
d) uttänka l. förbereda l. planera l. ”koka ihop” (ngt ont l. försåtligt o. d.); särsk. i uttr. sjuda ont; äv. abs.; jfr KOKA, v.2 I 6. Bisp Gostaff bisp Måns eller the andre bisper ther j Norige huilke ey forsumma siudha ondt huar the thet bekoma kunna. G1R 8: 58 (1532). Oc är thenne sama Herman skriiffwere i Liifflandh. Hwad han ther taszlar oc sijwder, thet ingen weett. BtFinlH 3: 66 (1536). Nu ligger .. (riksrådet Kristofer Andersson Röd) och siuder med thet parthij som thu (dvs. Sten Eriksson) well west oss föghe gott vnne. G1R 17: 415 (1545). PolitVis. 240 (1617).
SJUDA BORT10 4. [fsv. siudha bort]
1) till 1: till följd av sjudning avdunsta l. försvinna. Rääf Ydre 1: 103 (1856; bildl.). jfr bortsjuda.
2) (numera bl. tillf.) till 3, om tåg: röra sig l. rulla bort med l. under sjudande (från ångloket). Nyblom Hum. 155 (1874). —
SJUDA FRAM10 4.
1) till 2: välla l. bubbla fram; särsk. bildl. (jfr sjuda 4). De sista orden .. sjödo fram ur ett hett hjerta. Runeberg ESkr. 2: 85 (c. 1850).
2) (†) till 5: gm kokning l. sjudning frambringa (ngt); anträffat bl. bildl. Äfven jag prisar den djupa eldkraften, då den sjuder fram något ädelt. Järta 2: 42 (1826). —
SJUDA IFRÅN. (†) till 5: gm kokning avlägsna (ngt). Rensan (dvs. rensa laxen) wäl, och siwdh Blodhen ifrån wäl. Kockeb. C 3 a (1650). —
SJUDA IHOP10 04, äv. (ålderdomligt) TILLHOPA040, äv. 032.
1) (†) till 1: koka ihop (så att volymen minskar o. en mera tjockflytande vätska l. massa uppkommer). Rondeletius 18 (1614).
SJUDA IN. (†) till 1, = in-koka 3, 4; äv. i uttr. sjuda in igenom varandra, om ingredienser o. d.: till följd av kokning helt l. delvis förena sig med varandra. Berchelt PestOrs. G 4 a (1589). Salé 54 (1664). Schultze Ordb. 4133 (c. 1755). jfr insjuda. —
SJUDA SAMMAN10 32 l. 40 l. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. [fsv. siudha saman]
1) till 5: gm (kokning l.) sjudning bringa (olika ingredienser o. d.) att förena sig med varandra; stundom äv. med resultativt obj. (jfr sjuda 5 e): gm kokning l. sjudning (av olika ingredienser) framställa (ngt); jfr sjuda ihop 1. TbLödöse 332 (1594). Af sommarns örter här vid spiselflamman / En väldig helsodryck jag sjudit samman. Bäckström Frey 53 (1876). I .. väldiga kärl .. sjudas tablettingredienserna samman. UNT 1935, nr 26, s. 7. jfr sammansjuda.
2) (†) till 6 d: ”koka ihop” (ngt ont l. försåtligt o. d.); jfr sjuda ihop 3. SBanér (1596) i HB 2: 290. —
SJUDA SÖNDER. (†)
2) till 5: koka (ngt) så att det går sönder (o. övergår till en massa o. d.). Kockeb. B 7 a (1650). —
SJUDA TILL10 4. särsk. (i sht i vitter stil) till 4 d, opers., i fråga om känsloutbrott: plötsligt brusa upp l. välla fram l. ”tända” o. d. Det sjöd till i hennes sinne af harm och vämjelse. Wieselgren ÖBord 21 (1882). —
1) till 1: komma i (kokning l.) sjudning; särsk. (i sht kok.) i fråga om det stadium då skum l. fradga o. d. börjar välla fram o. pösa upp i kokkärlet. L. Paulinus Gothus Pest. 93 b (1623). Koka .. (mjölk, socker, salt o. smör) så länge, att miölken Siuder opp. Valleria Hush. 64 (c. 1710). Med förvällning menar jag, att vattnet endast behöver sjuda upp och sedan bortslås. Cortin SvampHb. 228 (1937).
2) till 2: svalla l. välla upp; särsk. till 2 b. Adlerbeth Buc. 96 (1807; om svallfloder). Grimberg SvFolk. 1: 576 (1913; om källådror).
3) (i sht i vitter stil) i oeg. l. bildl. anv. av 1 o. 2 (jfr sjuda 2 c, 4): svalla l. brusa upp o. d. Lugn, / Mitt unga blod! Hvarföre sjuda opp / Af gagnlös harm? Atterbom LÖ 1: 41 (1824). Trotset sjöd upp i en virvel av rosafärgat skum. Sjöman Lekt. 193 (1948).
4) till 5: försätta (ngt) i (kokning l.) sjudning; särsk. i fråga om kortvarig sjudning som avbrytes, när skum l. fradga o. d. börjar välla fram o. pösa upp i kokkärlet. Palmchron SundhSp. 305 (1642). Man beflijtar sig (vid bryggning) om gådt Wattn, siuder det opp rätt starckt, att Kitteln .. leeker det bästa han kan .. (o.) höser .. det på Malt Karet. Rålamb 13: 75 (1690). Vissa indianstammar i Sydamerika (förstå) att sjuda upp födan i bamburör, ja, det påstås, att botokuderna lyckas få vatten att koka i ett sammanvikt blad. Bolinder NaturfKult. 40 (1922). särsk. (numera mindre br.) i utvidgad l. bildl. anv.: bringa l. sätta (ngt) i svallning o. d. Det är den ömma eld som själen gör förtjust / Som sjuder hjertat op. GFGyllenborg Vitt. 1: 131 (1755, 1795). Se, hur Braxen-leken sjuder vattnet opp. Wadman Saml. 1: 113 (1830). —
SJUDA UT10 4. (numera bl. tillf.) till 1, 2: (under kokning) bubblande l. pösande jäsa l. välla ut; äv. refl., i uttr. sjuda ut sig, särsk. oeg. l. bildl. (jfr sjuda 4), om moln: virvlande vidga ut sig. Fettet siuder ut. Schultze Ordb. 4134 (c. 1755). Martinson Kap 167 (1933; refl.). —
SJUDA ÖVER10 40. [fsv. siudha ivir] till 1: om vätska o. d.: (koka l.) sjuda så häftigt att det pöser upp över kokkärlets bräddar. Linc. (1640; under efferveo). Det är seent at sökia slefwen, när grytan siuder öfwer. Hiärne 2Hskr. 196 (c. 1715). jfr översjuda. särsk. oeg. l. bildl. (jfr sjuda 2 c, 4): svalla över, koka över (se koka över b). Krijgzmännens både glädie, så wäl som olust och wederwillie, pösar gemenligen vp oc siuder altijd öfwer. Sylvius Curtius 488 (1682). Arfwidsson TeatFordr. 16 (c. 1858; om person). Armfelts heta blod hade lätt att sjuda öfver. Tegnér Armfelt 1: 174 (1883). NArgus 1928, s. 47 (om vrede).
(1) -HET, adj. [fsv. siudhheter] som har den temperatur vid vilken (kokning l.) sjudning inträder; vanl. allmännare: brännande het l. varm; äv. oeg. l. bildl., särsk. motsv. het 4; jfr kok-het 1 (o. 2), såd-het. Een bytta m(edh) siud heet wattn. VDP 9/9 1600. Dän tredje (graden av värme vid vattens upphettning) ähr så heet att man intet kan hålla fingeren däri mäd mindre han brännes, dåch ähr thet icke häller siudhett. Rosenhane Oec. 155 (1662). Till ett lispund .. finsigtadt rågmjöl tages tre stop sjudhett, men ej kokadt watten. Nordström Matlagn. 246 (1822). Det doppades i sjudhet gryta. Troili JulBerg 25 (1907). Inga ord kunna skildra min förskräckelse. Det kändes sjudhett i hjärtat, och på samma gång blef jag iskall öfver hela kroppen. Wester Aksakov Fam. 267 (1911). Kaffet dracks alltid sjudhett, hällt på fatet. Wrangel FornTid. 218 (1926). En .. sjudhet politisk publicistik. Ahnlund i 3SAH LIV. 1: 14 (1943). jfr (†, ss. adv., övergående i bet.: i otålig iver): Han las ej den skräckeliga nya Tidningen med betänkande, utan skyndade sig sjudhett til Hofwet. Weise 1: 291 (1769; t. orig.: brühheisz). —
-HUS. [jfr t. siedehaus] (numera bl. i skildring av ä. förh.) hus för sjudning (t. ex. av salpeter); jfr kok-hus 2 o. sjudar-hus, -lada, sjuderi-hus, sjudnings-hus. König LärdÖfn. 6: 59 (1747; i anläggning för tillverkning av vitriol). Dalin (1854; för sjudning av salpeter m. m.). —
-PANNA. [jfr t. siedepfanne] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) panna vari sjudning utföres; jfr sjudar-, sjuderi-panna. LAHT 1885, s. 25 (vid sardinberedning i Frankrike). —
(1) -PUNKT. [jfr t. siedepunkt] (numera bl. tillf.) sjudningspunkt; förr äv.: kokpunkt (se d. o. 1 b). KrigVAH 1806, s. 92 (om kokpunkt).
B (†): (2) SJUDE-SUND. i vattendrag: (smalt) ställe där vattnets rörelse är livlig o. där vintertid isbildning till följd härav försvåras l. hindras; jfr os, sbst.1 2. Uggla IVetA 1786, s. 21. Möller (1807).
-ARBETE~020. (numera bl. tillf.) arbete med sjudning, i sht (om ä. förh.) salpetersjudning. PH 3: 2293 (1746; i fråga om salpetersjudning). —
-HUS. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = sjud-hus. Almroth Kem. 511 (1834; i anläggning för framställning av vitriol). —
(1) -PUNKT. (under kokpunkten liggande) temperatur vid vilken ett ämne börjar sjuda; jfr sjud-punkt. Hetta upp vattnet långsamt till knappt sjudningspunkten 85° C. StKokb. 409 (1940). —
-VED. (förr) om ved avsedd för l. använd vid salpetersjudning. Som (salpeter-)Siudaren ej kan uthärda med en drygare betalning för Siudnings-wedens framförsel, så (osv.). PH 5: 3492 (1753).
Ssgr: sjudar-, äv. sjudare-hus. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = sjud-hus. Stiernman Com. 2: 176 (1638; vid svavelbruk).
-panna. (numera bl. i skildring av ä. förh.) av sjudare (i sht salpetersjudare) använd panna; jfr sjud-panna. VexjöBl. 1831, nr 24, s. 3. —
SJUDERI104, n. (förr äv. -eri(j)e) [jfr d. syderi, t. siederei] till 5, om handlingen l. sysselsättningen att sjuda ngt, sjudning; nästan bl. (i skildring av ä. förh.) dels om sjudning av salpeter l. salt l. beck o. d. (jfr sjuda 5 e), dels konkret(are), om organisation l. anläggning för sådan sjudning. 2RARP 17: 208 (1747; konkret, om hartskokeri). Barchæus LandthHall. 42 (1773; abstr., om salpetersjudning). Hellström NorrlJordbr. 286 (1917; konkret, om salpetersjuderi). jfr alun-, beck-, ben-, blod-, harts-, krut-, lim-, pottask-, salpeter-, salt-sjuderi m. fl.
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): sjuderi-hus. = sjud-hus. Stiernman Com. 5: Reg. 154 (1771; vid svavelbruk).
-panna. särsk. om salpetersjuderipanna; jfr sjud-panna, sjudar-panna. KrigVAH 1811—15, s. 21 (1811).
SJUDIG, adj. [jfr t. siedig] (i vitter stil, tillf.) till 4 d: sjudande; särsk.: (erotiskt) upptänd l. upphetsad. Vore inte nakenheten lockande så vore inte livet lockande. Han blev het och sjudig. Martinson Nässl. 307 (1935).
Spalt S 2823 band 25, 1968