| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRIKIG skri3kig2, adj. -are. adv. -T.
1) motsv. SKRIKA, v. 1 a, b, om person: som skriker l. har benägenhet att skrika mycket o. högljutt (i denna anv. särsk. om spädbarn) l. som är l. har benägenhet att vara högljudd i sitt tal; äv. närmande sig bet.: stojande, som för oljud o. d.; jfr dels GAPIG, SKRÄNIG, dels 2. SvTyHlex. (1851). Röres vagga, då barn ej ligger deri, blir det skrikigt. Rydberg Magi 131 (1865). De liflige grekerna, de skrikige och gestikulerande egypterna och judarne (i Alexandria). Dens. KultFörel. 3: 62 (1886); jfr 2. Grefve Max blef nervös och tyckte att sällskapet bredvid blifvit skrikigt. Strindberg GötR 260 (1904). Aldrig mer behöver man se Anderssons käring för sina ögons ljus och inte heller deras skitiga och skrikiga ungar. Johnson Se 100 (1936). — särsk. i allmännare l. bildl. anv.: som (i tal l. skrift) högljutt l. ivrigt talar för l. mot l. klagar över l. förkunnar l. kräver ngt l. skroderar l. skrävlar o. d.; äv. i överförd anv., om ngt som utmärkes av ett sådant beteende. Skrikig oppositionslystnad. Rydberg KultFörel. 4: 439 (1887). Hans inställning är närmast kommunistisk, även om han ingalunda hör till de skrikiga propagandisterna. SvD(A) 1933, nr 209, s. 7.
2) motsv. SKRIKA, v. 1 d, om röst l. stämma o. d.: som har ett högt röstläge o. därigm uppfattas ss. oskön l. gnällig l. irriterande, skrikande, gäll; äv. om person: som (vid ett visst tillfälle l. i allm.) talar l. sjunger på ett gällt o. oskönt sätt; stundom utan bestämd avgränsning från 1. Låt icke er skrikiga tenor kila af en oktav ofvanför hela kören och stanna der, så att det skär hvar och en, som hör honom, i tänderna. Nyblom Twain 2: 104 (1874). (Skådespelare o. talare) akta sig väl för att bli så upprörda, att deras stämma blir antingen hes eller skrikig. PT 1897, nr 118 A, s. 3. Han pratade gällt och skrikigt. Asplund Stud. 22 (1912).
4) motsv. SKRIKA, v. 2, om djur: som skriker l. har benägenhet att skrika mycket (o. högljutt). (Cavallin o.) Lysander 117 (1861). De skrikiga strandsvalorna. Ahrenberg Männ. 6: 177 (1914).
5) motsv. SKRIKA, v. 3 e, om musikinstrument l. musik o. d.: som utmärkes av ett obehagligt högt, gällt ljud, pipande, pipig, gäll, gnällig. Ett skrikigt positiv. Ödman VårD 1: 92 (1887). Ibland stänger vi av radion när det spelas något allt för högt eller dissonanserna blir för tjatiga och skrikiga. Martinson KärlekKr. 197 (1947).
a) motsv. SKRIKA, v. 4 a, om (föremål med tanke på dess) färg l. glans o. d.: som skriker, som sticker i ögonen l. lyser starkt, bjärt, gräll. En skrikigt målad (restaurang-)matsal. Söderhjelm Brytn. 318 (1901). Sån skrikig klänning den där mänskan har. Lindwall Jakt 199 (1916). De sista sunnerbomålarnas produktion kännetecknas .. av skrikiga färger och en nästan ornamental figurteckning. HantvB I. 1: 413 (1934).
b) allmännare, motsv. SKRIKA, v. 4 b: som sticker i ögonen, iögonenfallande; (alltför) prålig l. bjärt l. gräll o. d. Skrikigt prål. Cassel Östas. 265 (1906). En liten blid, .. något skamfilad skönhet i en skrikig och billig elegans. Bergman JoH 195 (1926). Séraphines salong med dess hoprafsade, skrikiga lyx av avlagt kram. Kihlman NordProf. 239 (1930).
c) (mera tillf.) motsv. SKRIKA, v. 4 c: icke harmonierande, skrikande o. d. Rydberg Varia 146 (1894; om färgsammansättningar).
Spalt S 4872 band 26, 1973