Publicerad 1985   Lämna synpunkter
SPRALA spra3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. sprala, sprattla, krafsa, prassla; motsv. nor. dial. sprala; av ett urnord. spraðl-, avledn. av SPRADA; jfr nor. dial. spradla, spraddla, lt. spraddelen (senare avledn. av SPRADA resp. det verb som föreligger i sv. dial. spradda (se SPRADA) l. med annan utveckling av ett urnord. spraðl-), fht. spratalon; i bet. 2 sannol. påverkat av PRALA. — Jfr SPRALLA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) krafsa (särsk. om fågel); rota l. peta (i ngt). Hon låtsade äta, men Edmund såg ganska väl huru hon bortskickade maten sedan hon endast spralat deruti med gaffeln, eller rört med skeden. Knorring Förh. 1: 275 (1843). I dyn, / där vi (dvs. hönsen) gå och speta och sprala. Bergman Eld. 134 (1917). SvD(B) 1956, nr 329, s. 10 (om fasaner).
2) pråla, stoltsera, sprätta (se SPRÄTTA, v.3 I). Schultze Ordb. 4806 (c. 1755). Han ser ut som en tupp, som spralar för hönan. Freudenthal Nymf. 66 (1911).

 

Spalt S 10001 band 29, 1985

Webbansvarig