Publicerad 1997   Lämna synpunkter
STÅNDHAFTIG stond3~haf 2tig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(stand- 1538—1682. standt- 1547. stånd- (-o-) 1600—1908. -haftig (-ff-, -gh) 1538—1908)
Etymologi
[sv. dial. standheftug; liksom d. standhaftig av mlt. standthaftig, motsv. nl. standhaftig, t. standhaftig; till STÅND, sbst.1, o. STÅNDA, v.1 — Jfr STÅNDAKTIG]
1) (†) ståndaktig (se d. o. 1); äv.: orubblig l. modig l. beslutsam o. d. The gamblas ähra är, at the äro gudachtige, sig på Gudh lita, .. äro tolemodige, sampt vthi hoppet ock godha gerningar ståndhaftige. Wallius Bielke 75 (1623). Sylvius Curtius 727 (1682; om uppsyn).
2) (†) pålitlig l. tillförlitlig o. d. RA I. 1: 458 (1546; om råd). VRP 1692, s. 742 (om bekännelse); möjl. till 1.
3) (numera föga br.) beständig l. bestående l. varaktig o. d. G1R 12: 108 (1538). Såsom brukligaste fyllmedel hava vi först talgen, vilken vanligen ensamt brukas till smörjning av blank- och remläder, för att göra detsamma fullare, ståndhaftigare och tyngre. Förbundet 1908, nr 6, s. 2.
Avledn.: STÅNDHAFTIGHET, f. [jfr d. standhaftighed, t. standhaftigkeit] om förhållandet l. egenskapen att vara ståndaktig; särsk. (†) till 2, om (ngns) pålitlighet l. tillförlitlighet. Jag will och ställa nogsam caution för mig, att theras H:ter sig om min standhaftighet intet skola hafva orsak at bekymra. Schück Wivallius 1: 185 (i handl. fr. 1632).

 

Spalt S 13871 band 32, 1997

Webbansvarig