| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
STANNING stan3iŋ2, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 2) -ar.
motsv. STANNA, v. I.
1) (numera föga br.) motsv. STANNA, v. I 1, 2: stannande. Såsom hennes (dvs. Motala ströms) första stanningh skeedde icke vthan stoor Merckelse: altså kan icke eller thenna hastigha vpstigning, vthan någhon högh wichtigh Orsak skeedd wara. PPGothus Und. a 3 a (1590). Naturligh och vprichtigh Blygsell bör beprydha kinbackarna, och icke någor anstrucken färgha. Endoch samma Blygdh bör måteligh wara, så at hon icke förwandlas vthi skalckheet, och icke någhor omäteligh skam eller alla sinnens staningh, och vrsinnigheetenes fierde grad, som ordspråket lydher, medh sigh bringher. Hambræus Erasmus A 7 a (1620). Allt i världen är ej allbekant, / liv är rörelse och icke stanning. Ossiannilsson Flygsk. 266 (1910).
2) [specialanv. av 1] motsv. STANNA, v. I 2 b; i fråga om ngt konkret: avslutning l. slutande (i längdled) l. ställe där l. sätt på vilket ngt slutar (o. ansluter till l. ligger an mot ngt); särsk. (o. numera nästan bl., skeppsb.) om l. i fråga om de trappstegsformiga inhuggningarna för däcksplankorna i vaterbord l. skarndäcks innerkant (med däri placerade plankändar). (Man) får .. i planutslaget två stick för skarndäcksliniens stanning. Witt Skeppsb. 166 (1863). Fig. 59 visar däcksplankornas stanning mot innersta waterbordsplankan. Engström Skeppsb. 22 (1889). Stanning, .. (dvs.) de trappstegsformiga inhuggningarna i vaterbordets el. skarndäckets innerkant i för- och akterskepp, mot vilka däcksplankornas ändar stanna. 2SvUppslB 27: 217 (1953).
(2) -PLANKA. (numera mindre br.) skeppsb. om den innersta vaterbordsplankan med inhuggningar för däckplankornas ändar. Stenfelt (1920). —
(2) -PUNKT. (numera föga br.) punkt där ngt slutar (o. ansluter till l. ligger an mot ngt). Witt Skeppsb. 179 (1863).
Spalt S 11004 band 30, 1986