| Publicerad 2009 | Lämna synpunkter |
TVIVLA tvi3vla2, v. -ade (G1R 2: 14 (1525) osv.) ((†) pr. sg. -er G1R 1: 46 (1523), Schück VittA 1: 158 (i handl. fr. 1647)). vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ELSE (numera mindre br., anträffat bl. ss. senare ssgsled, Luk. 21: 25 (NT 1526: förtwiffuilse), Schartau Und. 77 (1799: förtwifwelse)), -ING (†, anträffat bl. ss. senare ssgsled, FörsprOb. (Bib. 1541: förtwijffling), Girs G1 18 (c. 1630: Förtwiflingh)); -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
vara osäker (på l. om ngt) l. tveka (om ngt) (numera bl. i uttr. tvivla om ngt); äv. (o. numera vanl.): inte (helt) lita l. tro (på ngn l. ngt) (särsk. i uttr. tvivla på ngt (förr äv. om ngt) (jfr b); äv. tr. (jfr a), särsk. med obj. bestående av att-sats; misstro; hysa tvivel; betvivla; förr äv. i p. pr. i uttr. det l. ngt är inte tvivlande(s) o. d., det osv. bör l. kan inte betvivlas, det osv. är säkert l. visst. Wii twile dogh likewel inthet att staffan prydz Och tiil euentwrs flere wel finna ther raadt tiil. G1R 1: 209 (1524). At wij Christne måghe hålla .. Gästebodh, efter omstendigheternas nödtorfft .. är ingalunda twiflande. Rothovius 1Pred. A 3 a (1623). VDAkt. 1662, nr 199 (: icke twifflandess). (De) twiflade .. hwart hän the sig wända skulle. Sylvius EOlai 240 (1678). Någon Gudälskande Siäl som ej twiflar at använda sit iordiska goda till det ewiga godas befrämiande. FinKyrkohSP 4: 318 (c. 1737). At twifla på Guds ord .. det är otro .. men at twifla om sit nådestånd .. är icke otro. Nohrborg 722 (c. 1765). På herrns ord har jag visst ingenting att tvifla. Sätherberg Dikt. 2: 186 (1846, 1863). Ingen behövde tvivla om vad som stod på spel. DN 6 ⁄ 6 2001, s. B2. — jfr MISS-, OM-, PÅ-TVIVLA o. O-TVIVLAD o. SJÄLV-TVIVLANDE o. O-TVIVLANDES m. fl. — särsk.
a) (†) i det opers. uttr. det tvivlar mig l. oss inte o. d. (att osv.), jag resp. vi tvivlar inte på (att osv.), jag resp. vi betvivlar inte (att osv.). G1R 1: 46 (1523). Effther thet han är min gudh twiflar mich intith ath han iw låther all tingh tiena mich til godha. OPetri 1: 37 (1526). At oss intet twifler, thet wår ödmiuke skrifwelse .. är E. K. M. länge sedhan tilhande kom(m)en. Chesnecopherus Skäl Lll 3 a (1607).
b) (†) närmande sig l. övergående i bet.: misströsta l. förtvivla (se d. o. 2 (c)); särsk. i sådana uttr. som tvivla om l. på ngn(s liv), misströsta om ngns överlevnad. Wij woro förtungadhe offuer motton och offuer macten, så ath wij twiffladhe noogh om liffuet. 2Kor. 1: 8 (NT 1526). Medh Lijknelsen om Huuszbonden, som på åthskillighe stunder leegde Arbetare i sin Wijngård, lärde han, at man icke skulle twifla om them, som seent omwende sigh til Herren. Schroderus Os. 1: 15 (1635). Tå war han så svagh, att Medici nästan twifflade på honum. Ekeblad Bref 1: 41 (1650; rättat efter hskr.). Heinrich (1814).
TVIVLARE, m. ⁄ ⁄ ig. person som tvivlar på ngt l. som har benägenhet att vara kritisk l. skeptisk (jfr skeptiker 1); särsk. om person som tvivlar på Guds existens l. religiös lära o. d. Cellarius 85 (1729). I afseende på näringarne voro Tessin och Höpken tviflare. Malmström Hist. 4: 425 (1874). En replikväxling mellan en tvivlare och en troende. Ruin Gyckl. 51 (1934). Jag är ingen tvivlare, men jag är vaksam. Johnson DrömRosEld 85 (1949). Berättelsen om hur Tomas först tvivlade på Jesu uppståndelse .. har gett honom namnet ”tvivlaren”. NE 18: 329 (1995). jfr stor-tvivlare. —
TVIVLERSKA, f. [jfr tvivlare] (numera mindre br.) kvinnlig tvivlare. Arnell Scott Sjöfr. 213 (1829). SAOL (1998).
Spalt T 3314 band 35, 2009