| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄNDA än3da2, adv.; superl. (numera bl. ngn gg, starkt vard.) -ast (Lucidor (SVS) 256 (1672; uppl. 1997) osv.); äv. (numera bl. i bet. 3 slutet o. där allenarådande) ÄNNA än3a2 l. 40, adv.
1) i fråga om mål (l. utgångsläge) för rörelse l. förflyttning l. utbredning o. d., ss. framförställd adverbiell bestämning till adverbial som anger sådant mål (l. utgångsläge), förr äv. utsträckning (se b): (oförhindrat l. utan avbrott) hela vägen l. så långt (iväg) som; äv. [jfr motsv. anv. i fin.] (i Finl.) ss. efterställd bestämning till adverb som anger sådant mål osv.; ngn gg äv. framförställt annan sådan adverbiell bestämning; äv. i fråga om abstrakt förhållande (se c). Har du rest ända hit bara för en konsert? Vattnet gick ända upp till knäna. De gick ända fram till stupet. Från Ystad ända upp till Haparanda, ja, ända från Smygehuk till Treriksröset. Så att man kunde skiute ende nedh i Graffwen. G1R 19: 134 (1548). (Han) rychte .. nedföre åt Elbe, och gick deröfwer wid Torgau och ända åt Leipzig, samma wichtiga ort sig at bemechtiga. Dryselius Monarchsp. 456 (1691). Sjö-Tuls-Kammaren (bör) tilhålla Skiepparen at erlägga Lotspenningarne, jämwäl hwad Lotsarne angår, och det ända til fri Sjö. PH 8: 5839 (1764). Det föll som en sten från Bens hjerta när han hörde att flickorna voro ända i parken. Tavaststjerna Barnd. 67 (1886). Jag törs nog (gå med). Men inte ända riktigt hem. Koch Arb. 89 (1912). ”Vart ända reser du?” snyftade hon. ”Till Amerika.” ”Dit ända!” Hufvudstadsbl. 6/11 1928, s. 8. Ända från skogsbrynet kunde han se en liten råtta som rörde sig hit och dit mellan skylarna. Fridegård Offerrök 9 (1949). — särsk.
a) (numera bl. tillf.) i uttr. ända (i)genom (förr äv. sammanskrivet), helt l. hela vägen igenom (i ä. språkprov utan klar avgränsning från 2); äv. i anv. som motsvarar c (β), ofta ungefär liktydigt med: genomgående. Det ena regementet effter det andra .. gaf salva, begynnandes först Gardet .. , sedan de andre regementerne effter deras tour ända genom. HH 24: 50 (1703). Man måste gå på lodet ändaigenom, såsom här på somliga ställen knapt är fyra famnars vatten. Wallenberg (SVS) 2: 173 (1771; uppl. 1999). Såwäl hannen (renoxen) som honan (renkon) hafwa stora, greniga horn, som äro likadana ända igenom. Berlin Lrb. 23 (1852). Denna diktning är .. ända igenom aristokratisk. Schück AllmLittH 1: 75 (1919).
b) (†) i förb. med adverbial som anger utsträckning längs med ngt; jfr ÄNDALÅNGS anm. o. I. Tuå perlemod Skenkekannor medh .. Sillfuerbeslagh ända effter. Karlson EBraheHem 64 (i handl. fr. c. 1672). Om Nätterna en olijdelig wärck, ända ryggen uthföre. Tranæus Medewij 62 (1690). Då tages .. (grishuvudet) af spettet och doppas uti kokande watten, sedan skiäres en skårra ända efter hufwudet. Warg 159 (1755). Weste (1807).
c) i fråga om utsträckning l. utbredning l. omfång hos abstrakt förhållande.
α) i fråga om tid; särsk. bestämmande led inlett av prep. l. konj. sedan l. till(s); förr särsk. i uttr. ända bortåt (se BORTÅT I 2 b). Annerstedt UUH Bih. 2: 300 (i handl. fr. 1687). Emedan de fleste våre gamla lagars ursprung går ända up til hedendomen. Schönberg Bref 2: 154 (1778). Räkningen fortfar ända tills ingen siffra mer finnes i Dividenden att nedflytta. Almqvist Räkn. 12 (1832). Ända till år 1675 trodde man, att ljuset ögonblickligen fortplantade sig från en ljuskälla till alla delar av rymden. Bergholm Fys. 4: 48 (1925). Ända sedan självständigheten har de flesta av Argentinas stora män tömt landsflyktens bägare. Shachar JaguarLand 316 (2001). — särsk. (i Finl.) i uttr. ända från l. sedan liten l. barn, ända sedan barndomen. Han valde den promenad, som Nelly ända sedan barn mest af alla älskat på Lowick Place. HforsD 15/9 1869, s. 2. M. A. Numminen älskar ju att chocka. Det har han gjort ända från liten. Samarbete 12/3 1980, s. 11.
β) i fråga om långtgående omfattning hos förhållandes giltighet, bestämmande led (inlett av prep. till med styrt led) som anger det (l. den) som till och med (mer l. mindre anmärkningsvärt l. uppseendeväckande) omfattas därav; äv. i uttr. (hålla o. d.) ända fram (jfr 2 slutet), i fråga om att ngt (enl. förväntan) når framgång l. sitt mål; jfr a. Den fanns i ända upp till tolv olika modeller. Han var ödmjuk ända till självförakt. Det hade jag aldrig kunnat tro, at han så noga skulle wetat, ja ända in til öronen med. Modée HåkSmulgr. 59 (1738). (Jag) smittades .. af hennes lustighet och skrattade ända till tårar. Bremer Pres. 150 (1834). Han är blaserad och ända därhän obeslutsam, att han flere gånger på samma dag ändrar planer. PT 1896, nr 56, s. 3. Den teorin höll inte ända fram. SDS 3/11 1989, 1: 2. — särsk. (numera mindre br.) bestämmande led som ensamt utgör subj. l. obj. Innan kort öfwertygar han ända til dem, som warit hans häftigaste motståndare. Posten 1769, s. 675. Ända till kommunisterna tog gärna emot (arvodes)höjningen. SmålP 3/5 1977, s. 2.
2) (†) raka vägen; rakt l. rätt; särsk. i uttr. ända upp, rakt upp, upprätt; jfr 1 a. När the ladhe sina knivar vidh en aln ifrå honom (dvs. stenen) på bordeth tå dansadhe the op och nädher, när the ladhe them upå stenen sprungo the änd i vädhreth. Bureus Suml. 20 (c. 1600). Och rede wi där för anckar den natan. Och wädret låg ända på landet. Horn Beskr. 90 (c. 1657). Linien .. som står öfwer en punct på jorden ända vp. Mört Weidler 57 (1727). Den, som wille gå til Rom, och ginge dock ända derifrån. Borg Luther 1: 155 (1753). Förb. mig hörs det inte ned till Djupedal – här upp ifrån berget; vi äro minsann ända öfver dem. Knorring Ståndsp. 1: 77 (1838). — särsk. i uttr. ända fram (jfr 1 c β; äv. sammanskrivet), äv. ända rätt l. rakt fram, rakt fram(åt); äv. bildl.: rätt fram (se RÄTT, adv. 1 g β α′, γ’), rättframt (äv. dels: riktigt (anträffat bl. i ordbok), dels i adjektivisk (predikativ) anv.: rättfram); jfr FRAM 3 b. (Sv.) Enda fram .. (t.) Richtigh. Schroderus Dict. 287 (c. 1635). När de tänk(a) att de gå änna fram och på bäste bahnen, så stöta de emot med näsan och ligga öffwer ändan. Ekeblad Bref 2: 100 (1659; rättat efter hskr.). Iag hafwer .. hållit på rena oxewägen ändafram. KKD 2: 248 (1718). Jag är ända rätt fram. Gustaf III 3: 177 (1782). Att herr Letsler ända rakt fram sade (osv.). Carlén Ensl. 3: 202 (1846).
3) († utom i slutet) [utvecklat ur 1 c β] i satsadverbiell anv.: till och med; äv. med allmännare l. försvagad innebörd (se slutet). Vidare är icke häller nytt, att fremmande hitt komme, för dy månge tilförene hafve kommed hitt i riket och ända med fri fordenskap bleved beledhsagade genom riket. RA I. 3: 171 (1593). Han hafuer ända gått så groft oppå, att nhär den senare deelen aff halmen skulle tädan kiöras, hafuer han tuingat drengen at kasta halmen af kierran och i ladan igen. VRP 1652, s. 787. Man dansade fast wid alla tilfällen, ja ända wid begrafningar. SvMerc. 1: 119 (1755). Hos en stor mängd höga prelater, ja ända hos påfven Julius II själf hade det dåliga lifvet haft sorgliga följder för hälsan. Söderhjelm ItRenäss. 257 (1907). — särsk. (numera bl. i formen änna) (numera bl. i vissa trakter) för att ange dels (visst) eftertryck, dels modifiering l. ungefärlighet o. d., ungefär liktydigt med: minsann l. verkligen resp. liksom (se d. o. II 4) l. närapå o. d.; jfr ÄNNA-SOM. Du gick ända som en, som går och lurar på att göra af med sej. Knorring Torp. 1: 51 (1843). Det gör ända godt i hjertat att höra er. Carlén Ensl. 1: 11 (1846). Se jag ha varit liksom lite tänkande sen jag såg herrn sist. Änna så att jag tappa aptiten. Bergman Patr. 94 (1928). Du ser änna skön ut, kan inte du spela gitarr med oss. GbgP 22/4 2002, s. 20.
Spalt Ä 210 band 39, 2023