Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄNDALÅNG l. ÄNDELÅNG l. ÄNDLÅNG, adj.; adv. -T.
Ordformer
(äv. särskrivet. ende- 1582. änd- 1818. ända- 1671. ände- (-dh-) 1614–1763)
Etymologi
[fsv. ändalanger, ändelanger, ändlanger; motsv. fd. ændelang, fvn. end(i)langer; sannol. ombildning (gm anslutning av förra leden till ÄNDE) av ett ord som motsvarar fsax. andlang, antlang, ffris. andlenga m. fl. former, feng. andlang m. fl. former (eng. along), till AN-, prefix2, o. LÅNG (se LMoberg i SoS 2004). — Jfr ÄNDALÅNGS]
(†) ss. attribut i adverbiellt substantiviskt led: (det l. det) (ända) till dess ände; äv. dels (o. i sht) ss. adv.: = ÄNDALÅNGS I, dels: ändlöst lång. Een trång seng, medh itt stackot tecke(n), ocicke låter sigh tänia twert eller endelångt. PErici Musæus 1: 220 b (1582). In hon gick / ändlångan sal. Afzelius SæmE 234 (1818). De ändlånga alléerna med fruktträd utefter de linjalräta landsvägarna. Dalpilen 14/11 1905, s. 1.

 

Spalt Ä 213 band 39, 2023

Webbansvarig