Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄNDE än3de2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. ÄNDA, G1R 1: 242 (1524: Landzendar) osv.) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. ÄNDA, G1R 1: 137 (1523: landzender), Nehrman PrCiv. 56 (1751: Landsänderna)); äv. (o. i bet. 3 nästan bl., i bet. 4 bl. o. i bet. 5 numera bl.) ÄNDA än3da2, r. l. m. l. f.; best. -an; pl. -ar (se ovan) l. (utom i ssgr numera företrädesvis i bet. 3) -or (BtFinlH 3: 386 (1558: landzendor) osv.) ((†) -er (se ovan)). Anm. Gammal dat. sg. best. ändanom kan (arkaiserande, skämts.) förekomma i sht i bet. 3 i uttr. (ut)i ändanom, t. ex.: Föga fattades att min man sparkat den göken i ändanom. Reenstierna Årstadagb. 1: 276 (1802).
1) avgränsande (yttersta l. bortersta) linje (se d. o. 2) l. yta (på ngt (mer l. mindre avlångt l. långsträckt ss. den ena av två)); särsk. dels i förb. med prep. i (jfr b, c, d α, f ϑ) l. (e)mot l. på l. vid, dels i uttr. skruv utan ända (se SKRUV, sbst.1 b), dels i sådana bildl. uttr. som bränna ljuset i bägge ändar (se LJUS, sbst. 4 c ζ β’); förr särsk. dels i uttr. världens ände (se VÄRLD 3 b α; jfr f), dels i sådana bildliga uttr. som sitta vid ändan, bli tillbakasatt l. missgynnad, slippa onäpst om ändan (se O-NÄPST 2 a), rätt sitter i spjutstångs ände (se SPJUT-STÅNG slutet); äv. (o. i sht ss. senare led i ssgr) utan klar avgränsning l. åtm. svårt att skilja från 2. På änden av stocken sitter skogsbolagets stämpel. Foga samman de båda ändarna med varandra. Vid bortre ändan av skogen bredde en åker ut sig. I salens ena ände finns det ett stort fönster. De yngsta gästerna har jag placerat på ändan av bordet. The komo till honom aff alla endar. Mark. 1: 45 (NT 1526). Dhå äre ju vore undersåter .. stort uskiäl vederfarit, så ath the ju altid hafve sitted ved enden och anten bekommet någhet eller inthet af then arfvelott, som them medt rette borde ath hafva. RA I. 1: 274 (1540). 5. st. koppar stijfter med sölf beslagh i endana. BtÅboH I. 4: 179 (1632). Tungan (hos bin) .. är wid roten tiockare och starckare än mit uppå, men spitzig emot ändan. Triewald Bij 2 (1728). (Instrumentet) är ett rör af bränd lera, öppet i ena änden, medan den andra änden är öfverspänd med ett trumskinn, på hvilket musikanten trummar med fingrarna. PT 1898, nr 159, s. 3. Till sist stannade han mitt på en gata, och han tyckte att det mörknade alltmer i båda ändarna av gatan. Lindström Leksaksb. 144 (1931). En liten fyrkantig kiosk som fortfarande står kvar vid torgets södra ände. Diakité DroppMidn. 291 (2016). — jfr BEGYNNELSE-, BORT-, BRO-, CIGARR-, FOT-, GROV-, KORT-, LED-, NAVEL-, NORD-, PEN-, REM-, RUMP-, SJÖ-, SKARV-, SKO-, SMAL-, SOFF-, SPETS-, SPÖ-, STEG-, STOCK-, STUBB-, SUNDS-, SÄNG-, TARM-, TOPP-, TRUBB-, UGNSBÄNKS-, VÄST-ÄNDA m. fl. o. AKTER-, BAK-, BJÄLK-, GRODD-, TÅNG-ÄNDE m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som från ände till ände, i fråga om (uppmätning av l. utbredning i) hela ngts längd l. vidd. Och han määlte lengdena aff byggningenne .. jfrå then ena endan til th(e)n andra. Hes. 41: 15 (Bib. 1541). Ty jorden är från ände till ände uppfylld af ondska och elände. Andersson MickelR 173 (1900).
b) i uttr. ngt i ända, ngn gg äv. ände, (ända) till ngts ände (o. från dess början); äv. (o. i sht) i bildl. anv., särsk. (ngt vard.) i fråga om tid, i sådana uttr. som dagen i ända (se DAG I 1 a; jfr f ζ). AllmTidn. 6/5 1782, s. 2. Året .. i ända (fam(iljärt)). Weste (1807). Vakt skulle hållas natten i ände. Melin Dikt. 1: 125 (1888). Han .. (ville) se, vart hon hade tagit vägen. Han strök därför fram och åter (dans)banan i ända ett par gånger. Kämpe Träl. 73 (1907).
c) i sådana uttr. som börja i rätt ände, särsk. bildl., i fråga om att ta sig an en sak med början i det som först bör åtgärdas l. på metodiskt sätt. Spänna Wagnen för Hästarna .. (dvs.) Begynna med orätta ändan. Grubb 757 (1665). Konsten är att veta i hvilken ända man skall börja. Samtiden 1874, s. 694. Ja, det är inte svårt, om vi bara börjar i rätt ända. Edström Hund. 141 (1948).
d) i sg., i sht sg. obest., i fråga om upprätthet l. (tappande av) jämvikt o. d., med tanke på att ngts (l. ngns) ena ände vilar mot underlaget l. den andra (före fall l. vältande) befinner sig rakt upp. — särsk.
α) (†) i uttr. (stå o. d.) i ända, (stå o. d.) på ända (se γ). Håret står i ända. Verelius 12 (1681). UHiärne 2Anl. 254 (1706).
β) (†) i uttr. om ända, över ända (se δ α’); äv. bildl. Doch tage icke een eller fleere så fordell in, att andre, som medborgere och medbyggere bliffue, skole gå miste och om ändhen. PrivSvStäd. 3: 435 (1582). När .. släden vältes om ända, påträffades i höet en smutsig och antagligen blodfläckad näsduk. HjoT 13/3 1896, s. 3.
γ) i uttr. (stå l. resa ngt l. sig (se RESA, v.2 I 1 b (ε, η)) l. ställa ngt o. d.) (p)å ända, äv. ände, (stå osv.) i upprätt ställning l. rakt upp (l. ut); särsk. (o. i sht) i fråga om ngt som av sig självt normalt l. gärna ligger ned (särsk. hår (äv. mer l. mindre metonymiskt l. hyperboliskt, i fråga om stark känsla l. känsloyttring); äv. bildl., i fråga om uppkommen oreda l. (omtumlande) förändring o. d. (jfr δ α′ slutet)); jfr δ β′ o. g. Han rusade in med håret på ända. Så att mig väl ofta håren stå på ända, när jag på Danmark tänker. Ahnlund AOxenstierna 480 (i handl. fr. 1628). Gola styfwa fjedrar, dem .. (papegojan) kan efter behag lägga ned eller räta å ända. SvSaml. 1: 23 (1763). När det icke går för sig att ställa ägget upprätt på ände. Samtiden 1873, s. 754. På Röbäck vänds 30–40 familjers ekonomi och planering på ända av bristen på daghem. VästerbK 4/8 1989, s. 9.
δ) i uttr. över ända, förr ngn gg äv. ändan (se särsk. α’) l. en ända (se särsk. α′ slutet), äv. sammanskrivet överända (se särsk. α′ slutet).
α’) omkull; särsk. i förb. med verben falla l. kasta (se särsk. förb. under resp. verb) l. gå, äv. dels dimpa, drumla, hava, rasa, förr äv. häva (se särsk. förb. under resp. verb), dels draga, raka, ramla, riva, rusa (se särsk. förb. under DRAGA, v., RAKA, v.4, RAMLA, v.1, RIVA, v.2, RUSA, v.1), dels ränna (se RÄNNA, v. 20), skjuta (se SKJUTA, v.1 I 2 d α), stjälpa (se STJÄLPA, v. I 1 b, II 5 d), tippa (se TIPPA, v.4 I 1, II 1), tumla (se TUMLA 2), välta (se VÄLTA, v.1 II 2); äv. dels oeg. l. metonymiskt, i fråga om slagen truppstyrka o. d., i förb. med kasta (se KASTA ÖVER ÄNDA b; jfr KULL, adv. b γ), dels bildl. (se slutet); jfr β. Så slogh Elinn Mauritz drenngh till honom medh jtt spiutt .. och Fabian gick öfuer ända. TbLödöse 268 (1592). De säga ambassadeurn kjört öfver ändan i en liten vangn. CAEhrensvärd Brev 2: 402 (1800). — särsk. i bildl. anv.: omkull (se KULL, adv. c); särsk. dels i förb. med stjälpa (se STJÄLPA, v. II 3 f), dels i uttr. slå spelet över ända (se SPEL, sbst.1 7 q μ); förr särsk. i förb. med göra (se GÖRA ÖVER ÄNDA), stupa (se STUPA, v.1 I 6 e α); jfr γ. Så må I försäkre eder, att fäderneslanded skall gåå öfver ända. AOxenstierna 7: 718 (1632). Thet som ingen grund hafwer, ramlar .. öfwer en enda. Swedberg Schibb. 11 (1716). Innan kort lär Lüneburgska magten ligga öfverända, och vi kunna ej hjelpa. Carlson Hist. 4: 123 (1875). Jag hade inte tänkt att störta någonting över ända. Nilson MessTräb. 239 (1990).
β’) (†) i uttr. stå över ända, stå upprätt l. på ända (se γ); jfr STÅ, v. II 1 d. Mino köte stå håren offuer enda för fructan skul. Psalt. 119: 120 (öv. 1536). Stiernhielm Fateb. D 2 a (1643).
e) i fråga om (det som försiggår hos) motpart vid telegraf- l. (numera företrädesvis) telefonförbindelse. Min kollega vid andra ändan (telegraf)tråden tillade privat, att allting hänger på ett hår. Blomberg Överg. 167 (1915). Det var tyst i andra änden en liten, liten stund .. Sedan kom hennes röst. Stensdotter ArnesKiosk 59 (2004).
f) i sg., i bildl. anv. (jfr b, c, d β, γ, δ α′ slutet), om slut (se SLUT, sbst.1 I 1) på förhållande l. händelse o. dyl. l. tid l. ngns l. ngts förefintlighet l. existens o. d.; särsk. dels i motsatsställning till begynnelse (jfr BEGYNNELSE anm.) l. början, äv. spets (se α), dels i förb. med gen.-attribut l. (av prep. på (äv. av (se särsk. β), förr äv. med) inlett) prep.-attribut angivande detta förhållande osv. l. den l. det som upphör att förefinnas l. finnas till (i sin dittillsvarande form) (särsk. i uttr. vägs ände (se VÄG, sbst. 1 e ε), intill världens ände (se VÄRLD 1 slutet α; jfr huvudmom.)); jfr ÄNDELSE 1, ÄNDSKAP. Mat. 28: 20 (NT 1526). På syndarena warde en ende på iorde(n)ne och på the ogudactigha til tess at the icke meer äre. Psalt. 104: 35 (öv. 1536). Iagh menar thett skall snart winna en ende med alt thetta fiesset. Ekeblad Bref 1: 56 (1650; rättat efter hskr.). At Synagogan war i Christi tid wid sin ända, och Kyrkan i sin början. Borg Luther 1: 227 (1753). Änden blir bättre än begynnelsen. Bergman Patr. 44 (1928). — särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) om slut på språklig sekvens, dels språklig enhet ss. ord l. stavelse, dels (del av) yttrande l. framställning; i sht i fråga om trycksak o. dyl. äv. med kvardröjande eg. konkret bet.; äv. övergående i bet. 2, om avslutande del l. avsnitt. Att (runan) ᚱ står opta vidh enden på orden för er, såsom ᛑᛆᚼᚱ dagher. 2Saml. 9: 11 (c. 1525). Ändoch någre varietates eller åthskildnader uthi somlige aff the skriffne Lagböcker kunne finnas, hwilka wid ändan på thenne Book tryckte äro. Schmedeman Just. 129 (1608). Ända på Andra Handlingen. ÖB 98 (c. 1712). Att rimma ”stegen” med ”tegen” hwilket ord plägar med fördel anwändas af Herrar Rimmare, i ändan af alexandrinerna. Polyfem II. 40: 3 (1810). Sammansättningen kan försiggå vid rotens (i allmänhet ordstammens) spets eller ände, eller vid båda. Rydqvist SSL 5: 3 (1874).
β) (numera bl. mera tillf.) om slut på (kalendarisk) tidsperiod l. tidsbegränsad verksamhet, särsk. sammankomst o. d.; äv. övergående i bet. 2, om avslutande tidsavsnitt. 17 (augusti) .. Ende(n) på rötemåna. Ps. 1549, Kal. s. 9 a. I senesta ändan blifwer .. (februari) vthi Wätskan gemenligen Martio lijker. IErici Colerus 1: 28 (c. 1645). Wår Rijksdag wahrar ähnnu, och ändogh man förmodar nu snart ändan, lijkwäl kan jag icke säkert weta dagen. AOxenstierna Bref 4: 554 (1649). Wid ändan af samma åhr den 7. Dec: blef han med Kongl. Råds titul och Ämbete hedrader. Peringskiöld MonUpl. 112 (1710). — jfr VECK-ÄNDA.
γ) i fråga om att ngt (åtm. ss. det verkar, mer l. mindre hyperboliskt) aldrig tar slut l. upphör; särsk. dels i uttr. (för)utan ände, äv. all ände (se ALL, adj. VII 1 a), dels i förb. med ingen l. annat negerande led (äv. i anv. som motsvarar δ). Hans högmektogheet haffuer inghen ända. OPetri 1: 8 (1526). Så att på Tulls och Vttlagurs vttleggiande är ingen ända. RARP 2: 41 (1633). Helgon tilskapades utan ända. Möller Kyrkoh. 199 (1774). Hon sa’, att der rådde en lustighet öfver all ända. Blanche Våln. 407 (1847). Hägg stod på sin himmelska vedbacke och sågade sig genom evigheten, i en möda som aldrig skulle få någon ände. Nilson MessTräb. 45 (1990).
δ) ss. obj. (numera bl. i sg. obest. i förb. med obest. artikel l. poss. pron. (jfr dock γ)) till få l. ha l. ta(ga), förr äv. gripa, i verbförb. som är ungefär liktydig med: sluta l. upphöra; särsk. (med ordlekande anslutning till eg. bet.) i uttr. allting har en ände, men korven har två (se KORV 1 a); jfr γ, ι slutet o. SLUT, sbst.1 I 4 a α, ÄNDSKAP. All vedermöda har till sist en ände. Oss hopes nest gudz help at thenne bestalningh scall wæl faa en snaran ænde. G1R 2: 163 (1525). På th(et) att th(e)n trätte motte gripe en ende. 2SthmTb. 1: 80 (1545). När alle desse sermoner hadhe fått enden, beledsagades H. K. M:t åter in i sin kammare igen. RA II. 2: 40 (1617). Konung Olof dog i Falsterbo a. 1387. .. hvarmed den Kungeliga Svenska Folkunge-Släkten tog sin ända. Dalin Hist. 2: 575 (1750). Men ock den härligheten / Snart skulle ände ta. Gellerstedt GVis. 125 (1900).
ε) i uttr. göra (en) ände (förr ngn gg äv. änden) på (förr äv. med) ngt l. ngn, förr äv. göra ngts l. ngns ände, avsluta l. få slut på l. förbruka l. tillintetgöra ngt resp. förgöra l. dräpa ngn; jfr ι o. SLUT, sbst.1 I 4 a β α′, ÄNDSKAP a. The haffua her näst giordt enda med mich på iordenne. Psalt. 119: 87 (öv. 1536). Een väldigh man, .. then honom medh sverdh dräpa och således hans ändha giöra skulle. LPetri Kr. 30 (1559). Den 28 då war Hans K. Maij:t medh Arffursterne och Ständerne oppe och .. giordhe endhen på Rijkzdaghen. RA II. 2: 33 (1617). Göra en ända på oordningen i Landet. Kellgren (SVS) 5: 399 (1791). På den lilla reskassa, hvilken skolat förhjälpa honom till Vesterås, hade han gjort ände. 3SAH 9: 22 (1894).
ζ) i det närmast till ett adverb utvecklade o. stundom sammanskrivna uttr. till ända, förr äv. ände l. ändes, i fråga om att ngt (upp)når sitt slut l. slutförs; särsk. (o. numera företrädesvis) i förb. med sådana verb som gå l. vara, äv. löpa (se LÖPA, v.1 X 1 c, 3 slutet), förr äv. ila (se ILA, v.1 I 1 b β), komma (se KOMMA, v. I 11 a β); särsk. i fråga om tid, förr särsk. i sådana uttr. som dagen till ända, dagen i ända (se b); förr äv. närmande sig l. övergående i anv. som motsvarar ι, i fråga om uppnående av (rättslig) uppgörelse o. d. (se särsk. β’); jfr g. Så har ännu ett år gått till ända. Förre än han haffwer tient sin fulla läreåår til enda. G1R 6: 254 (1529). När Krijget är till ändes, så blifwa Krigzfolcket .. frijgifne. Barckhusen Cotossichin 140 (1669). Detta (dvs. drickandet av konungens skål) till ända proponerade jag, det vi nu skulle göra en promenad med musiquen framför oss. Tersmeden Mem. 5: 96 (c. 1790). Den ceremoniösa höfligheten fick icke försummas .. man krusade dagen till ände. Topelius Vint. II. 1: 24 (1850, 1881). Det liv som snart är tillända. Tunström Tjuven 295 (1986). — särsk.
α’) i fråga om förbrukande av ngt konkret; äv. i bild.; ngn gg äv. med kvardröjande eg. bet. Han än ey druckit har Gudz Wredes Kalck til ände. Runius (SVS) 1: 130 (1698). (Han) rökte .. sin cigarr så till ända, att den började svida honom på tungan. Almqvist AmH 2: 185 (1840). Några dagar derefter var torpare-barnens matförråd till ända. SvFolks. 15 (1844).
β’) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som föra l. bringa, förr äv. komma (jfr KOMMA, v. III 2 b), ngt till ända, ungefär liktydigt med: avsluta l. slutföra l. fullborda ngt; jfr ÄNDSKAP. (Danskarna) driffue thet alt så til ende, / All welfärd ifrå the Norske wende. Svart Gensw. F 2 a (1558). Så ath wi samma måll och sach ichie så snarth kunne komme till endhe. TbLödöse 218 (1590). Således är nu .. then första Predikningen .. förd til ända. Phrygius HimLif. 31 (1615). Knappt du ett värf till ända bragt förr’n du / Ånyo skaffar dig ett annat genast. Oscar II 2: 69 (1861, 1887).
η) (numera bl. tillf.) om livets slut l. ngns död; i sht förr särsk. i uttr. ngns sista ände; jfr SLUT, sbst.1 I 1 g, ÄNDALYKT a. Then som härder in till ändan han warder saligh. Mark. 13: 13 (NT 1526). Och ändtlig i wår sidsta änd / Anamma siälen i tin hand. Ps. 1695, 197: 7. Det är visst .. att när en hund är sjuk, och känner, att det lider till ändan, så vill han aldrig dö hemma. Almqvist Amor. 359 (1839). — jfr LIVS-ÄNDA.
ϑ) i uttr. i (förr äv. annan prep., särsk. till l. vid) ändan, till slut l. sist, slutligen, äv. (o. numera vanl.) i sista ändan (jfr SLUT-ÄNDA 2), särsk.: ytterst. Ty är alt medh honom, til endan wel gått. TobCom. G 1 a (1550). Frögd aff ondo, är qwaal wedh ändan. Grubb 223 (1665). Maturin. Så mycket jag förmår, skal jag .. sätta p för Edra anslag. Brillard. Det gifwer sig i ändan. Knöppel Blindeb. 35 (1746). Det finns teknik men det kostar pengar, så i sista ändan är det här en ekonomisk fråga. GbgP 27/5 1998, s. 17.
ι) (utom i slutet numera bl. tillf.) med huvudsaklig tanke på hur ngt slutar l. vad ngt slutligen resulterar i, närmande sig l. övergående i bet.: utgång l. utfall l. resultat o. d.; särsk. om avgörande i (rättslig l. ekonomisk) fråga l. sak o. d. (jfr ζ); i sht i förb. med obest. art. l. adj.-attribut (särsk. god); äv. i anv. som motsvarar ε; jfr ÄNDSKAP b. Hielpe til at huat hær belewas oc beslutes maa forfölgt warda til nagon enda, oc icke altijdh tala, och til ingen enda komma, som sidwenya haffuer warit. G1R 1: 261 (1524). Ther nästh effter drogh Swen Skute nidh till Wadstena och wille göre en ände vm arffwett, hwrw thet wara skulle, effter sin systerdotter och barn. HH XIII. 1: 73 (1562). Then alzwoldige, göre och alla E:rs Hög-Greflige Excell:ces actioner lyckosamme och före alt till en god enda. BraheBrevväxl. II. 1: 90 (1657). God ände kröner alt. Kolmodin QvSp. 1: 643 (1732). Ändan god, allt godt! Fahlcrantz Schiller Fiesko 73 (1821). — särsk. (fullt br.) i anv. som motsvarar δ; särsk. i uttr. få l. (o. numera vanl.) ta en ände med förskräckelse (se FÖRSKRÄCKELSE 2 b). Ok hopes oss innan korta dagha faa good enda paa Stokholms stadt ok sloth. G1R 1: 65 (1523). Illa böriadt, taar galen ända. Grubb 382 (1665). Wi wiszte wäl det skulle ta en sådan ända. Dalin Vitt. II. 6: 115 (1740). Vad ände fick den uppresningen? Moberg Rid 121 (1941).
g) (†) övergående i adverbiell anv., dels: på ända (se d γ), dels: till ända (se f ζ), slut (se SLUT, sbst.1 II 4). Hwargång iag nämner hålsteen, så reesza seig håren ända på meig. Ekeblad BrClEkeblad 163 (1654). Nu är drickat enda, som wij skulle haa til sommararbetet. BtFinlH 2: 335 (1670). När .. kriget i Skåne med Danmark wart ända, war han utan lägenhet. Carlquist Herdam. II. 2: 291 (i handl. fr. 1763).
2) del (av ngt (mer l. mindre avlångt l. långsträckt)) närmast dettas (ena) ände (i bet. 1), änddel l. ändparti l. ändbit l. ändstycke; särsk. i fråga om dels stång o. d., dels geografiskt område, dels utrymme i byggnad; äv. dels om avstyckad sådan del (jfr 4) av timmer l. bräda o. d., ss. senare led i ssgrna BRÄD-, JUSTER-, JUSTERINGS-, PLANK-, RÄLS-, STOCK-ÄNDA, dels bildl. (jfr 1 f α, β), särsk. om inledning av samtalsämne o. d.; jfr 1. Matbordet stod i salens bortre ände. At the som boo j endanar skola fructa sich for tijn tekn. Psalt. 65: 9 (öv. 1536). På Skaklars (Timberstånge(n)s) fremre enda warda the aff Sehlan nedhängde åldrar .. tilknäpte. Schroderus Comenius 458 (1639). Men nu frågas? hwilken Ända bör utaff Barnmorskan sökas och framföras, antin(gen) Hufwudet eller Föttren? Hoorn Jordg. 1: 208 (1697). Af finare ändan af gräset får kreaturen såsom hackelse. Barchæus LandthHall. 8 (1773). Esteten får tag i en ny ända: För att bevara sin självaktning borde man ha blivit medicinare. Asplund Stud. 77 (1912). Själv skulle han hämta sin hustru i andra ändan av stan. Olsson Dublin 107 (1968). Hon drar ut tuggummit, virar ena ändan runt fingret, den andra kvar mellan tänderna. Jörgensdotter BergDöttrar 375 (2009). — jfr KNUT-, LANDS-, MUFF-, SKROT-, SPAK-, SPRUT-, STJÄRT-, STRUT-, UPPSLAGS-, VÄRLDS-ÄNDA m. fl. o. RÅ-ÄNDAR. — särsk.
a) om ände på band l. rep l. tråd o. d. Slå knut på endan. Verelius 59 (1681). En käpp, prydd med röda band, hvilka på ändarne äro försedda med numrerade frågor. Apelbom Danssk. 59 (1888). Den ena ändan av snöret knytes fast i kläppen till en elektrisk ringklocka. Bergholm Fys. 4: 59 (1957). — jfr FLOSSA-, GARN-, NÅLS-, SKÄRP-, TRÅD-, TÖM-ÄNDA m. fl. o. BIND-ÄNDE.
b) (numera bl. tillf.) i sådana bildl. uttr. som hålla (ut)i tyngsta l. lättaste ändan, (få) svara för den mest resp. minst tyngande arbetsbördan; jfr STOR-ÄNDA 1 slutet. (Gud) moste hålla vnder then stora endan, så framt thet skal någhon wardt komma medh oss. LPetri 2Post. 30 b (1555). Laater är giärna wed lättaste ändan. Grubb 449 (1665). Jag har härtils intet sparat mina krafter, utan .. hållit uti tyngsta ändan. VDAkt. 1784, nr 271.
3) (nästan bl. i formen ända) [eg. specialanv. av 1 l. 2, möjl. utlöst ur BAK-ÄNDA] bakdel (se d. o. b); i sht i fråga om människa; särsk. i det bildl. uttr. få ändan ur vagnen (se VAGN 1 a); jfr AKTER, sbst.1 2, BAK, sbst.1 1, GUMP a, KATASTROF 4, RUMPA, sbst. 2, STJÄRT 5, STUSS, sbst.2 1, SÄTE, sbst.1 7, ÄNDALYKT b slutet. Att mången Rysz som sam satt Rumpan opp i währ, / Sank så med hufwud först och seen med ändan nehr. Holmström (SVS) 2: 236 (c. 1700); möjl. till 2. Somlige bruka slå sina späda Barn 3 Slag med Riset i ändan, innan Mödrarna .. hålla sin Kyrckogång, ock tå mena the Barnen skola få godt Minne. Œdman Bahusl. 76 (1746). Brinkman, hvilken genast, som om han fått eld i ändan, löper omkring hela staden till alla sina Baronessor och Grefvinnor och colporterar dessa verser. Geijer Brev 235 (1828). ”Gesundheit” – sa’ svensken, sparkade tysken i ändan. Holmström Sa’ han 33 (1876). Här kom Boel med brickan och han stack boken under ändan på sig. Nilsson BombiNick 180 (1946). Hyresgästerna får sanda i trappan för att inte halka på ändan. DN 12/2 1985, s. 33. Jag får ångest av att sitta på ändan hela dagarna och skriva. Berg Fotogr. 41 (2006). — jfr STJÄRT-ÄNDA.
4) (i formen ända) [eg. metonymisk anv. av 2 a; jfr den omvända bet.-utvecklingen hos TAMP 4] (bit av) tråd(arbete) l. rep o. d.; särsk. dels om tråd i varp, dels (o. numera företrädesvis) om tåg (se slutet), dels i det bildl. uttr. spinna en ända (se SPINNA, v.1 4 l); jfr 2 o. TAMP 3. Ther på tilbödh Narses henne, vptänd aff Wredhe, thet han wille spinna en så longan Enda, then hon aldrigh skulle kunna vphärfwa. Schroderus Os. 2: 143 (1635). Några endar swarta spetzar. BoupptSthm 1674, s. 14 a (1671). Derefter lägges en ullgarns-ända deruti, at försöka färgen: om ändan då är grön, när han deruti legat et halft dygn, så är färgen god. Warg 718 (1755). Rörens eller tändernas antal i väfskeden och ändarnes i ränningen. QLm. 3: 8 (1833). — jfr GARN-, RÄNNINGS-, ULLGARNS-ÄNDA m. fl. — särsk. sjöt. (löpande (se LÖPA, v.1 II 2 a slutet)) tåg (se TÅG, sbst.3). Genomhala det lösa af alla löpande ändar. Roswall Skeppsm. 1: 23 (1803). Under hela denna tid rördes knappast en ända om bord. Gosselman Col. 1: 5 (1828). Lotsen .. hjelpte mig få en ända i land, så att jag kunde ligga trygg. TIdr. 1895, s. 24. Fasta parten av ändan (löparen eller taljan) är fastgjord i det ena blocket. Hägg Flagga 71 (1937). jfr AKTER-, BOGSER-, LÖS-, SLIP-, TVÄR-ÄNDA m. fl. o. AVHÅLLS-ÄNDE.
5) (numera bl. i formen ända) († utom i slutet) ändamål l. syfte; särsk. i förb. med prep. till l. i, äv. för l. å; i sht i sg. Såå är nw ythersta meningen och änden j scrifftenne, ath (osv.). OPetri 1: 33 (1526). Dette gifftermål, som Danmark söker, ähr till tvenne änder ansett. AOxenstierna 8: 292 (1633). Vptänd til at fullföllia sin Kötzlighe wällust, (snarare) än som Gudz ordningh och Echtenskapetz rätta ända. Palmchron SundhSp. 204 (1642). Kongl. Maj:t .. (har) förordnat begge Amiralerne mig .. til hjelp och Assistence, låtandes å den ända jämwäl osz en behörig Instruction .. til rättelse bekomma. HC11H 11: 142 (1697). Huru Hr Samuel Limæus .. denna orthen afrest, till ändan att hafwa sitt Brölop uti Säby. VDAkt. 1716, nr 16. Baron Makler (har) genom en Sin bonde han i den ändan skickade till Tyskland låtit sitt folk lära sätta opp Compacta Lerhus. CAEhrensvärd Brev 2: 31 (1795). För den ändan skulle dramatiska Teatern tvingas spela: Gillets Hemlighet under terminen. Strindberg Brev 12: 40 (1897). — särsk. (fullt br.) i förb. med prep. till o. pronominellt attribut.
α) i uttr. till den ändan, förr äv. ände l. ända, för det ändamålet l. i det syftet; särsk. i förb. med att-sats (l. inf.-förb.) (jfr DEN III 1 a β γ’). Her går fulle sagor, att konungen i Danmarck hafver aderton väll uthrustade skep i siön, och, som the föregifva, till then ände, att ingen orett skall någrom tilfogas på theras strömar. OxBr. 12: 344 (1610). Hade och till den ändan nu alleredo 30,000 man på behnen. RP 7: 107 (1637). Huru .. fika (vi) at ängsligen ihopsamla utur Historierne thet, som .. Cometerna påfölgt hafwer, endast til then ända, at Cometerna icke måtte synas hafva på himmelen förgäfves vist sig? Block MotalaStr. 109 (1708). Läro-Embetet, som blifwit af Gud förordnadt, till den ändan, att förkunna Hans Ord, och utdela Sakramenterna. Alnander Sal. 62 (1801). Han förde krig mot karthagerna och hade därför stort behov av pengar; till den ändan plundrade han ett par tempel i Syracusa. Henrikson AntikHist. 1: 139 (1958).
β) (numera bl. tillf.) i förb. med annat pronominellt attribut än den, i sht vilken l. vad. Alt thet som skapat och giordt är, thet är giordt till en wiss ende, och brwk. Forsius Phys. 22 (1611). Och således måste han wäl til ingen annan ända .. provocera til Riksens Höglofl. Ständer, än at skaffa sina otidiga beskyllningar nogot högt anseende. KalmDP 1760, s. 12. Till hvad ända reta deras ovilja genom anfall, vare sig på utlänska Aktriser, eller inhemska Gunstlingar? Leopold (SVS) II. 5: 131 (1813). Man beslöt att de spelande (i teaterpjäsen) skulle utvisslas, till vilken ände alla för vissling användbara nycklar, som kunde uppbringas, medtogos. VFl. 1933, s. 121.
-ARTÄR, förr äv. -ARTERIE. anat. (smärre) artär utan direkt förbindelse med annan artär. Arteria centralis med sina förgreningar är .. en ändarter och ingår inga anastomoser före öfvergången i capillarer. Löwegren Ögonsj. 342 (1891). —
-AVBITARE. (i fackspr.) avbitartång vars skär har sin längdsträckning vinkelrätt mot tångens; motsatt: sidavbitare. Expressen 29/7 1946, s. 8. —
-AXEL. (änd- 1855 osv. ände- 1792–1826) axel (se axel, sbst.1 I 1, 2) (för placering) i l. mot änden (på ngt). Hvilket derigenom undersökes, at man spänner ut en tråd öfver ände-axlarnes rörelse-puncter. Plantin PVetA 1792, s. 18. —
-BALK. balk (se d. o. 1) (för placering) i l. mot änden (på ngt). PT 1891, nr 94 A, s. 1. Om refflad plåt användes till lock måste dessa vara löstagbart fästade vid ändbalkarne med klammer. TT 1899, Byggn. s. 77. —
-BAND. band (se särsk. band, sbst.1 15) (för placering) i l. mot änden (på ngt); jfr -beslag. De (stavar) som komma vid kärlets laggar kallas ändband. Eneberg Karmarsch 1: 245 (1858). —
-BESLAG. beslag (se d. o. I 1 b α) (för placering) i l. mot änden (på ngt); särsk. om arkeologiskt fynd; jfr -band. SD 23/11 1861, s. 3. Ändbeslag af brons till en rem. Montelius SvFornt. Atlas 2: 95 (1874). —
-BIT. bit (se d. o. 4) närmast änden (på ngt); jfr -del o. ände 2. (Trissorna) hafva för mål att .. frammata ändbitarne. PT 20/4 1857, s. 1. —
-BLOCK. jfr särsk. (förr) block 10 a. PT 1885, nr 68 B, s. 2. Blockverken delas efter den olika användningen i stations- eller infartsblock, ändblock, utfartsblock och linieblock. TT 1899, Byggn. s. 36. —
(1 f α) -BOKSTAV~02 l. ~20. (änd- 1852 osv. ände- 1710–1824) (numera bl. mera tillf.) slutbokstav. The (på runstenen) behåldne begynnelse- och ände-bokstäfwer, vthwisa at här stått: Grini sum fial mid Imiti. Peringskiöld MonUpl. 251 (1710). —
-CELL. cell (se d. o. 6) förekommande i l. mot änden (på ngt). EslöfT 28/7 1885, s. 3. Blomfästet bär långa hår, som .. mot spetsen afslutas med en lång, bandformad ändcell. Rosendahl Farm. 424 (1897). —
-DEL. (änd- 1862 osv. ände- 1759) del (se d. o. I (1)) närmast änden (på ngt); jfr -bit, -parti, -stycke o. slut-del, ände 2. At såsom altid tre af desse delarna äro före .. så kan man antaga en af dem såsom mellandel och de andra två såsom ändedelar. Strömer Klot. 173 (1759). —
-EGG. särsk. om vardera av eggarna i hävstångens båda ändar på balansvåg. Begge suspensionspunkterne eller ändeggarne .. på hvilka skålarne hänga och så väl vigterna som det som skall vägas egentligen hvilar eller trycker. Åkerman KemTechn. 1: 4 (1832). —
-FALANG. anat. yttre falang (se d. o. II); jfr slut-falang. Ändphalangerna öfverensstämma till formen något med hästens hofphalang. Sundström Huxley 316 (1874). —
-FALT. (numera bl. tillf.) på orgel: falt (se d. o. 1) i kortändan (av bälg). I den rörliga änden av bälgen finnas tvenne inåtgående falter av trapetsform (ändfalter). Hennerberg o. Norlind 1: 7 (1912). —
-FLARN. (märkt) flarn (se d. o. 2) i änden (av flarnteln). En av trä gjord ändflarn, som oftast bär ägarens initialer, årtalet och fiskelägets namn. Arwidsson Strömm. 11 (1913). —
-FLIK. särsk.: ändlob (motsatt: sidoflik; jfr slut-flik). Hartman Fl. 465 (1820). Eller likna de mellanbladen, ehuru de få något större och bredare ändflikar. ArkBot. X. 11: 29 (1911). —
-FLUGA. vid kastmete: fluga (se d. o. 2) som fästs i änden (på kastlina). Ändflugan, ”the tail fly” eller ”the strecher”, bör vara tyngre än hängflugorna. Balck Idr. 2: 346 (1887). —
-FRÄS. tekn. fräs med skär både i den plana änden o. på den cylindriska sidan (för bearbetning av vinklad yta). Vid radial- eller ändfräsar blir förhållandet olika. TT 1894, M. s. 55. —
-FÖRGRENING. förgrening i änden (på ngt); särsk. i fråga om nerv; jfr -gren. Antag .. att ett känselintryck träffar min hud på ett ställe .. hvarest en känselnerv har sina fina ändförgreningar. Schéele Själsl. 75 (1894). (Gullmarsfjordens) tvenne ändförgreningar, Färlevfjorden och Saltkällefjorden .. når nära upp mot gränsen till Dalsland. TurÅ 1964, s. 218. —
(1 f (ι)) -GILTIG. [jfr t. endgültig] (numera mindre br.) slutgiltig. Rättighet för nationalförsamlingen att fatta ett ändgiltigt beslut. GHT 1873, nr 52 A, s. 3. Det ändgiltiga slutet. Hedberg Dan 42 (1948). Östergren (1970). —
-GREN. (numera bl. tillf.) ändförgrening; jfr gren, sbst.1 3. I de små ändgrenarna äro väggarna tunna, och i de finaste samt i lungblåsorna bestå de blott af en tunn membran. Hartelius Anat. 130 (1867). —
-HAKE. hake (för placering) i änden (på ngt). Ändhakarne i de båda dragkedjorna. Juhlin-Dannfelt 381 (1886). —
-HÅLLPLATS~02 l. ~20. hållplats som är den sista (på trafiklinje); äv. oeg., i fråga om slutmål (se d. o. 4) för färd; jfr -station. DN(A) 7/1 1930, s. 11. Bussen som har ändhållplats här. Fogelström Vakna 100 (1949). Svenska aristokrater .. gav sig av på le tour du Nord, vars ändhållplats vanligen var Dalarna. Fatab. 1978, s. 165. —
-KANT. kant (se kant, sbst. 4, 9) i änden (på ngt); jfr -yta. Begge långssidorna äfven som alla ändkanterna utpringlade. Nilsson Ur. I. 1: 20 (1838). —
-KAPPA. (ände-) (numera bl. i skildring av ä. förh.) draperi till l. vid änden (på säng); motsatt: sidokappa; jfr kappa, sbst.1 2 b α. Gull kantfransar .. till en ände kappa. HusgKamRSthm 1770, s. 488. —
-KNAPP. jfr knapp, sbst. 1, o. -knopp 1. En sölja af bronz, med de uppstående ändknapparne förenade. PT 18/3 1850, s. 3. —
-KNOPP. knopp (för placering) i änden (på ngt).
1) motsv. knopp 1; jfr -klump, -knapp. VästervVBl. 18/11 1871, s. 4. En nästan ormhufvudliknande ändknopp (på slädens med). 1MinnNordM IV. 3: 5 (1882).
2) i sht bot. motsv. knopp 4: spetsknopp; motsatt: sidoknopp; jfr slut-knopp, topp-knopp. HandelsT 9/9 1808, s. 4. Oberoende af änd-knoppen kan hvarje lifs-knut .. framalstra sido-knoppar. Wikström ÅrsbVetA 1839–42, s. 409. —
-LOB. bot. på blad: ytterst sittande flik; jfr lob 2 b o. -flik. Ändloberna äro jämförelsevis stora, vanligen pillika, på de yttre bladen stundom spjutlika. ArkBot. X. 6: 28 (1911). —
-LOKAL. särsk. (i Finl.): lägenhet vid gavel (i hus(länga)); jfr lokal, sbst.1 3 b. Till varje lokal (hör) ett vindsrum, vilka i ändlokalerna ha sitt fönster på gavelväggen. Ilmarinen 1920, s. 235. —
-LUFT. urmak. luft (se luft, sbst.2 5) i ytterkant av rörlig urdel. Lagom ändluft åstadkommer man (vid urjustering) medels frässatsen. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 20 (1881). —
(1 f) -LUT. (i fackspr.) lut (se lut, sbst.2 1) uppkommen efter avslutande behandling (av ngt). I ändlutarne finnas zink och jern upplösta, hvilka sedermera skiljas. TT 1888, s. 118. —
(1 (f)) -LÄGE. (ngts) läge (se d. o. 4) i änden av sin (avsedda) rörelsebana; ngn gg äv. om geografiskt läge i utkant (se d. o. 1) (jfr läge 4 b); jfr slut-läge 1, 2. För att .. icke urladdningsvefven vid sina ändlägen skall åverkas af axeln. TT 1898, M. s. 28. I Sverige med dess ändläge löpa i stort sett handelsvägarna söderifrån ut. Ymer 1930, s. 415. —
-LÖS. (änd- 1673 osv. ända- 1557 osv. ände- 1611–1859) [fsv. ändalös] som saknar ände; jfr oändlig 1. Verelius 59 (1681). särsk.
a) om föremål: som utformats så att (början o.) ände ändamålsenligt saknas; särsk. om dels band l. rem (jfr rem, sbst.1 1 f) o. d. som bildar sammanhållen slinga, dels (tryck)papper som inte är uppdelat i ark utan föreligger i rulle, dels skruv (se skruv, sbst.1 b). En maschin för tillverkning af ändlöst papper. Pasch ÅrsbVetA 1841, s. 19. Vid tillverkandet och reparerandet af ändlösa band och ringar, såsom bandsågar, tunnband, hjulringar och dylikt, lofvar den elektriska vällen att blifva af stor nytta. TT 1889, s. 134. Perforerade dynamoremmar .. levereras ändlösa eller med tillspetsade ändar för hopsättning på platsen. HufvudkatalSonesson 1920, 6: 10.
b) om vidsträckt l. långsträckt yta l. utrymme o. dyl. l. räcka av ngt; ofta hyperboliskt (jfr oändlig 1 a β), särsk. för att ange intryck av att bortre ände skulle saknas. Den ändlösa rymden. Sturzen-Becker 2: 139 (1842, 1861). Sedan började ändlösa trappor av vita marmorsteg. Lagergren Minn. 2: 438 (1923). Den öken som skymtade ändlös bortom dem. Fridegård Somm. 145 (1954). Korridorerna är långa, ändlösa. Jörgensdotter BergDöttrar 329 (2009).
c) till 1 f γ, om ngt abstrakt, i fråga om omfattning l. varaktighet o. d.; ofta hyperboliskt (jfr oändlig 1 b slutet); förr äv. om person, klandrande: måttlös l. hämningslös o. d. Effter the .. haffua warit dieffuulens trogne tienare, och medh sitt hoofflösa och endalösa swalg så flijteliga folgdt hans wilia effter. LPetri Dryck. B 2 a (1557). Ein oförskämd och endelöös hora, som aldrigh fåår nogh. Linc. I 1 a (1640). Det skulle blifwa ändlöst, om man wille beskrifwa alla de många sätt, som desze oförsonlige skiönheter, brukade at öfwerträffa hwar andra. Kling Spect. Aa 2 a (1735). De mer eller mindre vigtiga beslut, som under sidstförflutne perioden af den ändelösa riksdagen blifvit fattade. HT 1922, s. 174 (1829). En vecka kan bli ändlös. Hedberg DockDans. 242 (1955). Ändlös längtan att tillfredsställa och ändlös tomhet att fylla med substitut. Johannisson MelankRum 61 (2009). särsk.
α) i pl., i fråga om oräkneligt antal, hyperboliskt: oändliga (se oändlig 1 c α α’) l. otaliga. Den lumpnaste småsak (blir ofta) en anledning til de häftigaste upträden, och til ändelösa oenigheter. Wifstrand AndlTal. 48 (cit. fr. 1797).
β) ss. adv. i förb. med adjektiviskt ord, övergående i allmänt förstärkningsord, för att ange omåttligt hög grad; jfr oändlig 2 a. Tu endelöst ogudachtiga menniskia. Swedberg SabbRo 436 (1688, 1710). Det lär ha varit alldeles ändalöst roligt att läsa. Högberg Storf. 14 (1915).
Avledn.: ändlöshet, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara ändlös; oändlighet; särsk. (o. i sht) till b, c; äv. konkret(are), om ngt som är ändlöst. Hwad tanka letar ut tin kiärleks ändlöshet. Brenner Pijn. 91 (1727). Höjdtrakterna i fjärran kläddes af djupa furuskogar .. stammar vid stammar i ändlöshet. Quennerstedt Torfm. 7 (1896). För ett tag sen, för ändlösheter sen, höll jag på med en utredning. Wästberg Luftb. 38 (1969). —
-MORÄN. geol. morän avlagrad ss. (bågformad) vall längs yttre, nedre kant av (smältande) landis, randmorän; jfr isrands-bildning, morän-vall, ra, sbst.1 Lindström Lyell 117 (1857). Gränsen för fastlandets ismassa skulle enligt De Geer betecknas af de ändmoräner, som från Norges sydkust skulle kunna följas genom Sverige ända till söder om Roxen. Nathorst JordH 1002 (1894). Här är det lövskogsnatur med en liten äng i förening med en helt unik ändmorän som skall stryka på foten för bostadshotell. SvD 8/9 1980, s. 48.
Ssgr (geol.): ändmorän-båge. jfr båge, sbst.1 2. De spanska dalglaciärernas nedergränser markeras av .. ändmoränbågar, som övertvära dalgångarna. SvGeogrÅb. 1927, s. 145.
-landskap. (Deltaterrasserna) nå vid .. (floden) Tjuonjajokk upp öfver 500 m., hvarefter ett skarpt utprägladt ändmoränlandskap vidtager. Sjögren Torneträsk 147 (1909).
-stråk. Vi .. (finner) i de sidodalar, som gå ned mot Torneträsks dalgång en rik utbildning af ändmoränstråk, skilda af jämna grusterränger. Sjögren Torneträsk 189 (1909).
-vall. Verkliga ändmoränvallar, angifvande ett längre stillastående af isranden. Nathorst JordH 941 (1894). —
-MUFF. särsk. (el.-tekn.): (kabel)muff (för placering) i kabels ände (motsatt: skarvmuff). Kabeländarna afslutas med omsorgsfullt utförda ändmuffar af gummi eller järn. 2NF 7: 259 (1907). —
-MÅTT. [fsv. ändamat] särsk. (i fackspr.): fast l. medelst passbitar justerbart måttverktyg som ger avståndet mellan dess ändplan. Den internationela Komitén skall låta förfärdiga nödiga instrumenter såsom komparatorer för streck- och ändmått. SFS 1875, nr 104, s. 16. —
-MÄRKE. (änd- 1893 osv. ända- 1733. ände- 1789–1848) märke (för placering) i änden (på ngt); särsk. dels om ändrå (jfr slut-märke), dels om märke (se märke, sbst.1 2) i änden av timmerstock. Att Rågången .. först har sin begynnelse i Bräknabäck, der ifrån i Ekabärg, så utij Lammabäck, hwilka Ända-Märken af parterne å båda sijdor richtiga ehrkiännas. VDAkt. 1733. Vanligen inslås .. sidomärkena (vassmärken) oberoende av tumningen, under det att ändmärkena (stukmärken eller lokaler) först inslås, sedan tumningen skett. HbSkogstekn. 275 (1922). —
(1 f α) -ORD. (ände-) (numera bl. tillf.) avslutande ord (se ord, sbst.2 4; jfr slut-ord 2); förr äv. om avslutande yttrande (jfr ord, sbst.2 1; jfr slut-ord 1). Stiernhielm Fateb. C 4 a (1643). Nu achtas (vid rim) ände ordens lijkheet alenast. Skogekär Bärgbo Wen. 77 (c. 1650, 1680; uppl. 1993). —
(1 f ι) -ORDEL. [jfr t. endurteil] (†) slutgiltig dom. Och sade Hans Fienth, att the wåre i Lÿbek medh en endordell och fulkomblige sententz åthskilde. 3SthmTb. 2: 58 (1596). —
-ORGAN. ytterst beläget organ (se d. o. 2) (av flera samverkande); särsk. (anat.) om sådant sinnesorgan (jfr -apparat). SDS 23/9 1876, s. 2. Hermann anser .. att den elektriska smaken icke kan förklaras genom retning af smaknerverna utan endast genom retning af ändorganen i tungan. Öhrvall Smaks. 82 (1889). —
(5) -ORSAK. (änd- c. 1595–1875. ände- 1615–1838) [jfr lat. causa finalis, ävensom t. endursache] (†) ändamålsorsak; äv. (med anslutning till ände 1 f) allmännare, om slutlig l. slutgiltig orsak. Flemmingen (för) i sin schrifwelsze in orsaken, för hwi han och någre fleere icke äre kompne till Suderköpingz Rikzdagh, och sätter endorsaken, K. M:tt hafwer i sin affärdh förbudet någen allmennelig försambling holles skulle. UrkFinlÖ II. 1: 82 (c. 1595). Wij måste osz påminna, at ändeorsaken til .. (Kristi) tilkommelse, är Menniskionnes Sahligheet. Sylvius Mornay 573 (1674). Nyström Comte PositivAnd. 42 (1875). —
-PARTI. parti (se d. o. 1) närmast änden (på ngt); jfr -del o. slut-parti 1, ände 2. AB 19/9 1864, s. 3. Verandornas båda ändpartier. ST 17/11 1892, s. 1. —
-PLAN. plan (se plan, sbst.1 I 3) föreliggande i änden (på ngt). Brottet (i malakoliten) bladigt, med tre genomgångar, hvars sidor göra mot ändplanerne vinklar af 76 och 104 gr(ader). VetAH 1817, s. 26. —
-PLATTA. platta (för placering) i änden (på ngt). Nålhållarnas förflyttning från platsen mellan bygelmidten och ändplattan (på spännet). Hildebrand FörhistF 171 (1874). —
-PROFIL. profil (se d. o. 2) i änden (på ngt). Bröstvärnets inre sluttning, änd-profilerna och styckegluggens kindstycken bekläddes. KrigVAT 1847, s. 246. —
-PUNKT. (änd- 1817 osv. ände- 1727–1909) punkt (se d. o. 7) som utgör l. bildar ände (på ngt) (jfr slut-punkt 2); äv. bildl. l. till 1 f o. motsv. punkt 8: slutpunkt (se d. o. 3). Linien AH .. blir jämgående med den gifna: ty hon är dragen genom ände-puncterna af likdryga radiis. Mört Weidler 49 (1727). Vattenhöjden befans ungefär lika vid den blifvande kanalens båda ändpunkter. Kruhs UndrV 12 (1884). Döden (står) i centrum som ett från alla sidor av livet belyst faktum. Inte längre ändpunkt, inte heller begynnelse, men centrum. Johanson Stärbh. 192 (1946). —
(2 a) -PÅLÄGGERSKA. [senare leden till pålägga l. lägga på] (förr) flyerska. Solvningen kan utföras av två samarbetande arbetare, en solverska och en ändpåläggerska. HantvB I. 8. 2: 19 (1940). —
(1 f α) -RIM. (numera bl. mera tillf.) slutrim (se d. o. 2). AB 1878, nr 292 B, s. 3. Hos en .. genialisk skaldefader .. kan grundstenen, teorien, ha utgjorts av just det som vi nu betrakta som allra sista konstituent: ändrimmet. Wulff Värsb. 126 (1896). —
-RÅ. [fsv. ändara] (änd- 1693 osv. ända- c. 1560–1726. ände- 1644–1793) (numera bl. mera tillf.) rå (se rå, sbst.3 1) i änden (på (rät) rålinje); jfr -märke, -rör, -röse o. huvud-rå, knä-rå. BtFinlH 6: 42 (c. 1560). Så snart Marken blifwer baar så skall byemännerne .. Ransaka vth ände Råå och alle andre Rååmerckier. ÅngermDomb. 6/12 1644, fol. 10. —
-RÖR. (änd- 1865 osv. ända- 1695–1730. ände- 1736) jfr särsk. (om ä. förh., tillf.) rör, sbst.4 a, o. -rå, -röse o. huvud-rör, knä-rör, sbst.1 Ändarör i byamåhl skola effter ortens belägenhet, medh breda eller kantiga stenar utmärkas. FörarbSvLag 4: 211 (1695). —
-RÖSE. (änd- 1873 osv. ände- 1928) röse (se röse, sbst.1 1 b) som markerar änden (på ngt, särsk. rålinje); jfr -rå, -rör. NoraskogArk. 6: 113 (1795; normaliserat). Igenfinna en synrät linje mellan tvenne änderösen, som äro varandra så långt avlägsna, att de med rop icke kunna sammanledas och där också gamla visare i linjen saknas. SvLantmät. 1: 142 (1928). —
-SEGEL. (i sht förr) segel satt i den förligaste l. aktersta masten; i sht i pl., sammanfattande. I sjö arbetar båten lättare och seglar bättre i ändseglen. TIdr. 1882, s. 43. —
-SKEPP. sjöt. om vartdera av förskepp o. akterskepp; i sht i pl., sammanfattande. DN(A) 23/6 1928, s. 19. Den Nordiska Kryssaren .. är en båt, baserad på ungefär en trettia, men med kortare ändskepp, högre fribord. SvFl. 1939, s. 126. —
-SKIVA. skiva (se skiva, sbst.2 1 d) (för placering) i änden (på ngt). Tvenne grofva plankstycken, Ändskifvor kallade, sammanstälde uti en fyrkant tvärt öfver sjelfva valsen. Rinman 2: 778 (1789). —
-SKONING. skoning (se sko, v. 2 g) (för placering) i l. mot änden (på ngt). En ändskoning till en tornerlans. GHT 1890, nr 189 B, s. 1. —
-SKOTT.
1) sjöt. om tvärskeppsskott i för l. akter; jfr skott, sbst.2 9. Vid hvarje af dessa mot hvarandra kommande ändar är ett vattentätt ändskott anbringadt, som upptager 2/3 af höjden från kölen. KrigVAH 1851, s. 29.
2) (numera bl. tillf.) toppskott; jfr skott, sbst.2 23 a β. Trädkronornas spärriga utseende, som uppkommer deraf att grenarnes ändskott merendels qvarsitter. Björkman Skogssk. 287 (1868). —
-SPANN. spann (se spann, sbst.2 2 b) närmast änden (på bro o. d.). En bro med icke mindre än 5 spann om 100 fots vidd utom 2 ändspann. SD 29/8 1878, s. 2. —
-SPETS. (numera bl. tillf.) spets (se spets, sbst.2 1 b) i änden (på ngt, särsk. kristall). Den är kristalliserad i prismer af grammatitens primitiva skapnad, utan ändspetsar, hvilka finnas afbrutne. FKM 4: 374 (1815). —
-SPRINT. (ände-) (numera bl. tillf.) jfr sprint, sbst.1, o. -tapp. Sidobrädena, i hwilka ändesprintarna sitta. Carlström Spinnm. 24 (1832). —
-SPÅR. rälsspår som utgör återvändsgränd l. leder in på säckstation. Fädernesl. 24/3 1875, s. 1. Det enda ställe, der ifrågavarande banas ändspår kunde inledas. BtRiksdP 1888, 6Hufvudtit. s. 59. —
-STATION. station (se d. o. II (11,) 17) som är den sista (på (teleförbindelse resp.) trafiklinje l. järnväg l. spårväg); äv. dels oeg., om slutmål (se d. o. 2) för förflyttning, dels bildl.; jfr -hållplats o. slut-station 1, terminal-station. AB 27/7 1844, s. 3. Och afgår ett af fartygen hvar tionde dag från en af ändstationerna. AB 30/3 1869, s. 1. Med ändstation förstås en sådan station, som har direkt (telefon)ledning till endast en annan station. Nyström Telef. 11 (1885). Philadelphia och Reading-järnvägarnas ändstation i Newyork har en hall af 732 fots längd. TT 1898, Allm. s. 55. Därigenom understrykes ännu en gång, att städerna ej blott utgöra ändstationerna för migrationerna utan samtidigt även viktiga genomgångsstationer. SvGeogrÅb. 1946, s. 89. Ändstationerna, dvs. å ena sidan frontallobsbarken, å andra sidan thalamuskärnorna. Bergstrand SvLäkS 429 (cit. fr. 1953). jfr block-ändstation. —
(1 f α) -STAVELSE. (änd- 1730 osv. ände- 1696–1803) (numera bl. mera tillf.) slutstavelse. Om a kommer uti ändestafvelsen på naturalizerade ord, då är den lång. Salberg Gr. 11 (1696). —
-STEG. särsk. (i sht förr) om slutsteg (se slut-steg, sbst.2); jfr steg, sbst.2 4. De (steg) som ligga fram- och bakför columnerna kallas ändsteg. Fahlgrén Boktr. 59 (1853). —
-STEN. (änd- 1913 osv. ände- 1623–c. 1740) (numera bl. tillf.) särsk. dels om hörnsten (se d. o. 1 a), dels (i sht om ä. förh.) om sänksten i näts hörn (jfr -hallare); jfr slutsten 3. Och the ändestenar som uti Karkmans hus äre satte, dem hafuer Meijer stött sitt huus med och det infattadt. 3SthmTb. 13: 141 (1623). Ändstenarna .. äro större än de vanliga krabbarna. Landsm. 1926, s. 21. —
-STYCKE. stycke (se d. o. 2) närmast änden (på ngt); jfr -del o. slut-stycke, sbst.1 1 a, ände 2. Aftonbl. 2/6 1814, s. 1. Grundtonen uppkommer .. från strängens medlersta del, och oktaven från dess båda ändstycken. Wrede ÅrsbVetA 1840, s. 1. Hvad vinterbettet beträffar, består det af en ketting eller hel stång af järn med ändstycken i form af krokar. PT 1896, nr 49, s. 2. —
-STÅNDARE. ståndare (se d. o. 4 a) (för placering) i l. mot änden (på ngt); jfr -vertikal. Ändståndarne anbringar man (vid korgflätning) på vanligt sätt. AHB 108: 24 (1881). —
(1 d) -STÄLLD, p. adj. ställd på ända. Lovén ÅrsbVetA 1845–49, s. 343. I gatunivå gick genom fastigheten en välvd gång satt med kluven ändställd träkubb. SErikÅb. 1968, s. 214. —
-SVETSNING. tekn. svetsning varigm två ändar svetsas ihop. Ändsvetsning, där de för svetsning afsedda arbetsstyckena fastsättas i två klämbackar och pressas mot hvarandra. 2NF 35: 540 (1923). —
-TAPP. tapp (se tapp, sbst.1 2) (för placering) närmast änden (på ngt, särsk. axel); jfr -sprint. PT 11/12 1871, s. 1. Det första (lagret) stöder ändtappen till sagde axel och bidrager isynnerhet att hindra vibrationer. TT 1875, s. 224. —
-TARM. (änd- 1738 osv. ända- 1538. ände- 1578–1834) [fsv. ända tharmber] avslutande, i öppning för tarmuttömning mynnande del av tarmsystemet; jfr ars-tarm, slut-tarm. VarRerV 8 (1538). Then förste Coctions .. afflefwor, församblas i Tarmarne, ock haa såsom itt onyttigt ting sin vthgång genom Ändetarmen. Palmchron SundhSp. 135 (1642). Til syltan tages mångfållan och alla öfwerblefne bitar af wåmmen, både de som äro för tiocka och för små til kårfskin, samt änd-tarmen. Warg 52 (1755). Blödning från Stolgången .. behandlas med .. repeterade insprutningar i ändtarmen med kallt watten. Lovén Anv. 73 (1838). Tjocktarmen .. går ned utefter vänstra sidan av bukväggen och övergår i bäckenet i ändtarmen, vars mynning – anus – är sammanhållen av en ringmuskel. Svenson Sinnessj. 44 (1907).
Ssgr: ändtarms-, ngn gg äv. ändtarm-besvär. jfr besvär II 2 b β. Medicin för magen och piller för ändtarmsbesvär. Arbetaren 18/7 1942, s. 2.
-cancer. cancer i ändtarmen; jfr -tarms-kräfta. En ny skonsam metod att operera ändtarmscancer. DN(A) 21/10 1958, s. 9.
-fistel. med. fistel i (närhet av mynningen hos) ändtarmen; jfr anal-fistel, rektal-fistel, sätes-fistel. Svalin Ordl. (1847).
-kräfta. (numera i sht i skildring av ä. förh.) ändtarmscancer. ÖstersundP 26/9 1895, s. 2. Ändtarmskräfta kännetecknar sig genom hinder och smärta vid stolgången. Wretlind Läk. 5: 102 (1897).
-öppning. ändtarmens nedre öppning varigenom tarmuttömning sker, anus; jfr -tarms-mynning o. anal-öppning, arshål, röv, röv-hål, stol-gång 5. Hygiea 1859, s. 267. Man finner att bredvid ändtarmsöppningen öppnar sig en böld. Vennerholm o. Svensson 546 (1892). —
-TRÄ, förr äv. -TRÄD. (i sht i fackspr.) gm avskiljande mer l. mindre vinkelrätt mot träets fibrer o. längdriktning uppkommen träyta (utgörande trästyckets ände) (jfr -ved); äv. (numera bl. tillf.) om trästycke med sådan yta; förr äv. speciellare, om ände av enskild savring (se d. o. 1); jfr svärk-trä, tvär-trä. De hafva då funnit, att längs med safringarna, d. ä. genom ändträd, ledes värmet bättre än tvert på dem, d. ä. genom tvärträd. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 58. Träsnidaren Bewick började arbeta på ändträ, d. v. s. på stockar, som voro på tvären utsågade ur stammen. UB 1: 611 (1873). Behandla ändträ extra noga. BeckerFärgfakta 1991, s. 4: 7. —
-VED. (numera bl. tillf.) ändträ; jfr ved, sbst.2 2. På grund av vad förut sagts om den olika torkningshastigheten och vedens krympning är det klart, att ändved spricker mer än längdytorna. HbSkogstekn. 107 (1922). —
-VERTIKAL. (†) jfr vertikal, sbst. c, o. -ståndare. TT 1893, Byggn. s. 61. Förhållandet mellan ändvertikalens och nästföljande vertikals medeltröghetsmoment omkring en med brobanans längdriktning parallell tyngdpunktsaxel. SFS 1919, s. 361. —
-VÄGG. vägg i änden (på (långsmalt) rum o. d.). PT 6/3 1861, s. 4. (Ateljéns) ej fönsterbeklädda långsida bör målas eller tapetbeklädas med en icke glänsande, ljusgrå .. färg; ändväggarne kanske något mörkare. Nyblæus Fotogr. 56 (1874). —
(1 (d)) -VÄNDA, -ning. (änd- 1772 osv. ända- 1853 osv.) vända (ngt) bak o. fram l. upp o. ned (i dess längdriktning); äv. (ngt vard.) bildl., i fråga om bringande av oreda l. omvälvning o. d. Skäraren, som står imellan Vals- och Skär-verket, och gemenligen ändvänder det således valsade järnet. VetAH 1772, s. 149. Om plankor och bräder resas emot en bock och emellanåt ändvändas, så spricka de obetydligt vid torkningen. Rothstein Byggn. 43 (1856). Säkert är, att konsten förgäfves skulle söka att göra maken till dessa ändvända, knöliga, svarta klippstycken. Santesson Nat. 231 (1880). Göra allt hvad i deras makt står för att förtörna, skada och ändavända det samhälle, hvars medömkan de påkalla. VL 1907, nr 84, s. 3. —
-YTA. yta (se d. o. 1) som bildar ände (på ngt) (jfr -kant); äv. speciellare, om pinakoid. Sidoyternas lutning mot hvarandra och den sneda ändytans lutning mot den skarpa sidokanten, förhöllo sig fullkomligt så, som Haüy angifvit dem för pyroxén. VetAH 1820, s. 338. Ändytor (pinakoider) eller planpar kallas alla sådana, som gå parallelt med tvenne axlar. Sjögren Min. 7 (1865). Prima björkved. Enbart björk, frisk, stamröta må förekomma till högst 10 proc. av ändytan. Sonesson BöndB 1193 (1955). —
-ÖGLA. ögla i änden (på ngt). En måttligt stark stång, hvilken är trädd genom hängmattans ändöglor. SvArbetaren 1864, nr 12, s. 2.
B († utom i ssgrna ända-karl, -lykt, -mål, sbst.1, samt (numera bl. i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) -lös, -vända): ÄNDA-KARL. (ända- 1726 osv. ände- 1670) [fsv. ända karl] (numera bl. i skildring av ä. förh.) bonde vars tomt låg i änden av byn (o. vars lott i åker l. äng därför låg i dessas ändar). Mäst allestädes känna Ände-Karlarne åth sig Långreenarne. Raam Åkerm. 6 (1670). —
-LYKT, se d. o. —
-LÖS, se A. —
-MÅL, sbst.1 se d. o. —
-MÅL, sbst.2 om andel i änden av bys ägor; jfr mål, sbst.3 2 b α. The som endamåhlen hafa böra .. hålla enmåhlsdiken förswarligen. ByordnMäl. 96 (1754). —
-MÄRKE, -RÅ, -RÖR, se A. —
(1 f) -SLUT. (ända- c. 1700. ände- 1669–1689) (fullbordande l. allt avslutande) slut (jfr ändalykt); äv. motsv. slut, sbst.1 I 14: slutlig slutsats. Emporagrius Cat. T 8 b (1669). Ett liufligt Ände-slut! hwar ändas all min wåda! LejonkDr. 75 (1689). Hwar af thetta ända-slut fölier: at hwad som hwarken i thet Gamla, eller Nya Testamentet förbudit är; thet kan eij heller wara emot Gudz gudomeliga lagh. Isogæus Segersk. 138 (c. 1700). —
(2) -SÅG. handsåg med blad som utgör dess ena (längre) ände; jfr stick-såg. Två danske sågade med en ennasåg dubbelt bräde 3 tölfter. Granander SidSkaraDomk. 20 (i handl. fr. 1594). Granander SidSkaraDomk. 15 (i handl. fr. 1597). —
-TARM, -VÄNDA, se A.
C (†): ÄNDE-AXEL, -BOKSTAV, se A. —
(1 f α) -BÖJELSE. kasus(böjning) (jfr -fall 2); äv. allmännare, om böjning gm ändelse; jfr böjelse 2. Vi ägde ock fordom ändeböjelser eller casus; men dem har språket i sednare tider nästan alldeles förlorat. 1SAH 2: 13 (1787, 1802). Möller 1989 (1807). —
-DEL, se A. —
-FALL.
1) till 1 f: slutligt fall (se fall, sbst. II 8). Lät den altjd ha till Werldsens ände-Fall / Sin Framgång utan Brist. Warnmark UtwSiälGlädie 11 (1686).
2) till 1 f α: kasus; jfr fall, sbst. XIII, o. -böjelse. Tiällman Gr. 158 (1696). Namn böjas genom ändefall (casus), i deras slag (genus) och tal (numerus). Ljungberg SvSpr. 34 (1756). —
-KAPPA, se A. —
KARL, se B. —
-LYKT, se d. o. —
-LÖS, se A. —
-MÅL, se d. o. —
-MÄRKE, -ORD, -ORSAK, -PUNKT, -RÅ, -RÖR, -RÖSE, se A. —
-SLUT, se B. —
-SPRINT, -STAVELSE, -STEN, -TARM, se A.
Spalt Ä 219 band 39, 2023