| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄNGSLA äŋ3sla2, v. -ade; äv. ÄNGSLAS äŋ3slas2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE; -ARE.
I. tr.
1) (†) (i mer l. mindre fysiskt avseende) tränga l. tvinga l. pressa (ngn l. ngt); särsk. dels med avs. på ngns kropp l. viss kroppsdel (o. med särskild tanke på obehag l. plåga l. pina o. d. som därvid uppstår), dels med avs. på stad l. befästning o. d.: (starkt) ansätta; jfr 2 o. BEÄNGSTA 2, BEÄNGSTIGA 2, ÄNGSTA 1, ÄNGSTIGA. Aldenstundh slåttet Båhuus af dee norske hårdeligen blef tillsatt och ängslatt. Dahlberg Dagb. 210 (1678; uppl. 1912). Warar .. (den havande kvinnans svimning) något länge, skal man .. lösa up alla Banden som kunna ängsla henne. Hoorn Jordg. 1: 82 (1697). Men 1711 rychte .. (den danske kungen) med en anseenlig macht in uti Pommern, ängzlade städerne Stralsund och Stettin samt blocquerade Wismar. RARP 17: 315 (1713). När han förnam något hemligit, så bröt thet honom i kroppen, såsom ny must, och ängslade honom i buken til thesz thet kom vt. Scherping Cober 2: 338 (1737). Dähnert 47 (1746).
2) [utvecklat ur 1] åsamka (ngn) psykiskt lidande l. oro l. ängslighet (som manifesteras gm tryckande känsla i bröstet l. smärta i magen o. d.); få (ngn) att ängslas; ibland äv. med obj. betecknande kroppsdel l. sinne o. d. (se a); numera i sht i p. pr. l. p. pf. i adjektivisk anv.; förr äv. allmännare (utan klar avgränsning från 1): plåga l. pina (ngn); jfr BEÄNGSLIGA, BEÄNGSTA 1, BEÄNGSTIGA 1, ÄNGSLIGA, ÄNGSTA 2, ÄNGSTIGA. Wij seem (ty wärr) för ögonen, huru tröge och försumelige någre Dommare betee sigh vthi theras ämbeten, huru otroligen the sigh therutinnan förholla, huru swåra the ängsla och förtryckia then fattiga. Schroderus Waldt 1 (1616). Min ande diupt begrundar, / Hwij tu (dvs. Gud) nu ängslar migh. Ps. 1695, 73: 3. Mit samwete ängslade mig ock. Lagerström Bunyan 1: 49 (1727). Gif, at ingen ledsam dröm mig inunder sömnen engslar. Kolmodin Rök. 41 (1728). När han går, ängslar det mig, at han intet blir qwar längre. Lindahl Tanckef. 33 (1740). Att helt och hållet värja sig för det ängslande tviflet. Flensburg KyrklT 57 (1886). Ensamheten och mörkret gjorde henne ängslad och betryckt. SöderhT 11/12 1937, s. 7. — särsk.
a) med obj. betecknande hjärta l. själ l. sinne o. d. (äv. metonymiskt, om person). Mitt ängslade sinne. Adlerbeth Æn. 80 (1804). Hat emot och fruktan för konungen ängslade den stackars domprostens hjerta. Fryxell Ber. 3: 124 (1828). O Jesu, hör min röst, / Jag suckar alla dagar / Till dig med ängsladt bröst. Runeberg (SVS) IV. 1: 74 (1857). Med obeveklig logik göres det gällande .. huru icke heller den teologiska spekulationen är något, hvari en ängslad själ kan finna hvila. AB 4/7 1868, s. 3. Det är ett ängslat hjärta, som vaknar och som tror. Heidenstam NDikt. 92 (1915). — jfr HJÄRT-ÄNGSLANDE.
b) (numera bl. tillf.) ss. anföringsverb; jfr III 2 b. Högberg Vred. 3: 339 (1906). ”Är detta möjligt?” ängslade han i låg ton. Högberg Frib. 305 (1910).
II. refl., motsv. I 2: ängslas, vara (l. bli) ängslig; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: plågas l. pinas; särsk. i förb. med av prep. för l. över inledd bestämning angivande föremålet för ängslandet. Ther öffuer för(skref)ne fattige böndarnar, som engiarnar mist hade, sigh innerligen engslade och wille ther medh öffuergiffuit för(skref)ne sin gård. ÖstraHdDomb. 10 (1602). Darius ängslade sig häftigt öfwer sin Gemmåls frånfälle. Hoffman Förnöjs. 190 (1752). Ängsler eder icke öfwer morgondagen. Franzén Pred. 4: 254 (1844). Då går hon .. och ängslar sig sjuk och blek och rynkig af bekymmer. Rosenius FaderVår 104 (1858). Hon ansträngde sig att se in i en framtid, som hennes blick ändå inte nådde. Och plötsligt ängslade hon sig för den. Krusenstjerna Pahlen 2: 190 (1930). Tomma läktare i följande derby var något många ängslade sig för. Hufvudstadsbl. 15/10 2016, s. 21.
III. ss. dep.
1) (†) motsv. I 1. J ängslens vthi idhor eghen hierta. 2Kor. 6: 12 (NT 1526; Bib. 1999: det är i ert eget bröst som det är trångt). (Huvudvärk hos hästar kommer) Stundom aff Blodens Förhindring och Förstoppelse, therigenom Hiärnans Anda ängslas, och förorsakar Wärck och Plåga uthi Hufwudet. IErici Colerus 2: 231 (c. 1645). En ung Person om några 20 åhr hade en hetzig lefwer; .. han ängzlades mycket kring Hiertat. Tranæus Medewij 30 (1690).
2) motsv. I 2: känna ångest l. ängslan, våndas, lida l. plågas psykiskt; numera vanl. ngt försvagat: vara (l. bli) ängslig, oroa sig; särsk. (för att ange föremålet för ängslandet) dels i förb. med bestämning inledd av prep. för l. över, dels med bestämning som utgörs av inf.-förb.; jfr II o. ÄNGSLIGAS. Han .. begynte bedröffuas och ängslas. Mat. 26: 37 (NT 1526). Att iagh eng[s]lass öf:r barnen. KKD 7: 140 (1707). Han ängslas, ropar: ack och we: / Hit, dit i qwal han löper. SionSång. 1: 61 (1743). Hon ängslades öfver sin ensamhet. HärnösP 12/10 1878, s. 3. (Mor) behövde man då aldrig ängslas för. Hon förstod sitt, hon. Sjödin StHjärt. 16 (1911). En matta så mjuk, att man ängslades att gå på den. Siwertz Varuh. 13 (1926). Vad finns det egentligen att ängslas över? Visst, den röda backen är brantare än den gröna men också så mycket roligare att klara av. DamV 2011, nr 2, s. 117. — särsk.
a) i sådana uttr. som ängslas i sitt bröst l. i sitt hjärta, äv. i sin själ; äv. i sådana uttr. som hjärtat ängslas (äv. i metonymisk anv., om person). Huru lenge skal iagh sörya j minne siäl, och ängslas j mitt hierta daghligha? Psalt. 13: 3 (Bib. 1541). Såsom och monge bedröfvade och gudhfruchtige hierther ther om ängxlas, qvidt, sucket och klaget hafve. RA I. 3: 93 (1593). Vthi hans Siäl och Hugh, han ängslas, suckar, gråter. Lucidor (SVS) 43 (1669; uppl. 1997). Dhe ängzlas i sitt Bröst. Achrelius Jos. B 3 a (1692). Hon ängslades i sitt hjärta för att hon inte fått se kistan sänkas i jorden. Siwertz Fribilj. 35 (1943).
b) (numera bl. tillf.) ss. anföringsverb; jfr I 2 b. ”Nu bröt du väl hals och ben af dig, kan jag tro”, ängslades majoren. Zedritz 3: 8 (1855). Säj’et inte, Ella! ängslades lilla Inez för att pojkarna skulle fråga. Koch Timmerd. 298 (1913).
c) (numera bl. tillf.) bildl., om ngt personifierat sakligt. Watnen sågho tigh Gudh, watnen sågho tigh och ängsladhes, och diwpen stormadhe. Psalt. 77: 17 (Bib. 1541). Ja, heela Naturen ängslas ther vtöfwer (dvs. över människans syndfullhet), wil brista och aldeles omkullfalla! Muræus Arndt 1: A 2 a (1647). Furorna sucka tungt med sakta vajande kronor eller knarra med kvidande ljud och ängslas i sömnen. Engström Glasög. 191 (1911).
Spalt Ä 283 band 39, 2023