Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄRING ä3riŋ2, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar (VDP 19/4 1749, § 143, osv.) ((†) -er VDAkt. 1712, nr 219).
Ordformer
(förr äv. äh-, -gh)
Etymologi
[fsv. äring; jfr fd. æring; till ÅR, sbst.1]
(numera i sht arkaiserande) årsväxt l. skörd; äv. dels allmännare, om (från jordbruk kommande) utkomst l. försörjning o. d., dels bildl., om resultat l. utfall o. d. Här (dvs. i Småland) faller sällan god äringh, vij moste .. mest hvart år kiöpa spannamål. OxBr. 12: 176 (1615). Öfver hela Socknen räknas i äring 3512 tunnor spanmål. VetAH 1758, s. 155. Han lefver vid Helenas sida ett arkadiskt lif, som synes dådlöst, men ej är utan äring för hans utveckling. Rydberg Faust 298 (1878). Det folk, som hämtar sin äring och näring från den apenninska halföns jord, leder sitt ursprung från många olikartade element. Torpson Eur. 2: 362 (1896). Om det blev svagår och äringen slog fel, så visste han inte vad de skulle ta sig till. Moberg Utvandr. 39 (1949). — jfr HALL-, MISS-, O-, SÄDES-ÄRING.
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. folkliga föreställningar): ÄRINGS-DEMON. (numera föga br.) jfr demon 1 o. -gud. Landsm. 1911, s. 508. I och med det att äringsdemonen antog mänsklig gestalt, erhöll den ock förutsättningar för att utdanas till en gudomlighet, på samma gång som de med åkerbruket förbundna folksederna utvecklade sig till ceremonier, mysterier och skådespel. 2NF 33: 1262 (1922). SAOL (1973). —
-GUD. skördegud; jfr -demon. Rönnen var en gång, enligt hvad den nordiska myten mäler, Tors, äringsgudens, räddning och skydd. NordT 1902, s. 268. Ute på gårdarna i landet dyrkade (man) fruktbarhets- och äringsguden Frö med blodiga offerkalas. TurÅ 1950, s. 203. —
-NEK. om sista kärven vid skörd (som ansågs vara avgörande för framtida skördar); jfr lykt-nek. Rig 1920, s. 169. I Landeryd .. samlades de sist skördade sädesstråna till en väldig kärve; om denna äringsnek spikades upp åt fåglarna om julen, behövde man ej befara missväxt. Nilsson FestdVard. 143 (1925). —
-RIT. skörderit. Att .. mer eller mindre dramatiska äringsriter funnits i vår bronsålderskultur är otvivelaktigt. Fornv. 1922, s. 102. —
-ÅR. (†) skördeår (se d. o. 2). År 1828 var ett jemnt men icke öfverdrifvet äringsår. NArgus 1831, s. 358. Låt oss .. trots det nu konstaterade värmeöverskottet hoppas på ett gott äringsår. DN(A) 1/6 1937, s. 12.

 

Spalt Ä 370 band 39, 2023

Webbansvarig