ÄRVE, sbst.4, n.
Etymologi
[runsv. -ærfi (i ættærfi, arv inom ätt), fsv. ärve, arvöl, arvegods; motsv. fd. ærve, arv, gravöl, fvn. erfi, arvöl, (nor. nn. erve, arv), liksom got. arbi, fsax. erƀi (mlt. erve, arve), flfrank. ervi (mnl. erve, nl. erf), ffris. erve, fht. erbi (mht., t. erbe), feng. ierfe, irfe, alla de utomnord. orden med bet.: arv; till (stammen i) ARV, sbst.1 — Jfr ÄRVERNE]
(†) arv(slott) l. arvedel. Saligt är thet folk som haffuer herran til gud, thet folk som han til itt erffue vthwalt haffuer. Psalt. 33: 12 (öv. 1536).
Ssg (Anm. Alla ssgr med förledsformerna ärv-, ärva-, ärve- har hänförts till ARV, sbst.1): ÄRVES-ÖL. [fsv. ärvis öl] (†) arvöl; jfr ärvda-öl. Norlind AllmogeL 624 (1912).
Spalt Ä 413 band 39, 2023
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
