| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
Å å4, sbst.2, r. l. f.; best. -n, förr äv. -en; pl. -ar (Forsius Phys. 147 (1611) osv.) ((†) -er G1R 24: 546 (1553: åär), Abrahamsson 49 (i handl. fr. 1723); -r G1R 7: 536 (1531: Laxa aar), Palmchron SundhSp. 102 (1642; i vers)).
om förhållandevis stort vattendrag (numera vanl. om sådant som är större än en bäck men mindre än en älv); i sht om förhållanden i Norden. G1R 2: 71 (1525). Att han föll .. nedh aff smäcken och i åen. Svart G1 31 (1561). Så skal och Ridderskapet och Adelen fritt wara, at niuta och bruka Lahner, åhlekistor och qwarner i sine egne Strömer, åår och Siögar. Schmedeman Just. 179 (1617). I .. Siöar, Elffwar, Åer och Bäckar kan man .. få mycken Fisk thet hwar Landbonde göra kan. Risingh LandB 84 (1671). Bergstrakternas forsande åar. EkonS 1: 209 (1891). Månen speglar sig i en å. Martinson BakSvenskv. 220 (1944). Årets första par av sångsvanar (hade) anlänt till öppet vatten i ån Veman. ÖstersundP 17/4 2010, s. 52. — jfr AVLOPPS-, BI-, KVARN-, LAX-, SIDO-, SKOGS-, STOR-Å m. fl. — särsk.
a) i ordspråk l. ordspråksliknande talesätt; särsk.
α) i sådana uttr. som många bäckar små (gör en stor å), i fråga om att flera små i sig oansenliga l. obetydliga bidrag tillsammans resulterar i ngt stort l. värdefullt o. d. (se BÄCK, sbst.1 a).
β) i sådana uttr. som det är bättre att stämma i bäcken än i ån, det är bättre att ta itu med ett problem i ett tidigt skede än att vänta o. låta det förvärras (se BÄCK, sbst.1 a slutet).
γ) i sådana uttr. som gå över ån efter vatten, göra sig onödigt besvär; förr ngn gg äv. i uttr. bära vatten i ån. Man hafwer intet behoff at gå öfwer Åån effter wanet. Palmchron SundhSp. 208 (1642). Flintor funnos i den myckenhet, at wi icke behöfde gå öfwer ån efter watten. Linné Sk. 172 (1751). (T.) Wasser in den Brunnen tragen; (sv.) bära watten i ån; göra fåfängt arbete. Möller 1: 419 (1782). (Tankarna) på det fabrikstillverkade timmerhuset med limmade stockar fick ordentligt mothugg av dem som tyckte att först såga isär stockarna för att sen limma ihop dem igen var att gå över ån efter vatten. FaluKurir. 24/9 2002, s. 7.
b) om å ss. geografisk orienteringspunkt, särsk. ss. gränslinje för ägor o. d.; ofta i förb. med föregående prep.(-uttr.) angivande väderstreck. Then hagen, som ligger nesth aan. JönkTb. 117 (1528). Then parten (av Uppsala) som ligger wästan åden kallasz fiärdingen. Bolinus Dagb. 54 (1670). Ligger å, siö, eller sund byar emellan; the måge ock bolstada skiäl wara. JB 12: 3 (Lag 1734). En djup och bred å skilde Björn starkes ägor från de .. (som) innehades av .. Bure. Melin VikSaga 169 (1910). Norr om ån finner vi den magnifika Rådhusesplanaden. Arbetarbl. 10/9 2014, s. 46.
-BACKE, förr äv. -BACKA. strandbacke intill å; jfr backe, sbst.3 3, o. -bank, -brant, -brink, -brädd, -lid, -nipa, -slänt. Stiernhielm Fateb. A 2 a (1643). Ptarmica vulgaris Clus, växte i ymnoghet på åbackarna vid den så kallade Wetlanda älf. Kalm VgBah. 72 (1746). —
-BANK. jfr bank, sbst.1 I 3, o. -backe. BtVLand 4: 74 (1759). Bävern grävde hål i åbanken i Dyltaån och satte åkern under vatten. NerAlleh. 6/7 2006, s. 7. —
-BLAD. (†) (blad av) näckros; jfr -kanna. I friske watn wäxa Ååbladh, the köhla wäldeligha och fördrijfua hetan av heete lemmar och såår och theras rötter dödha Sirissor. Forsius Phys. 164 (1611). Lindestolpe FlWiksb. 26 (1716). —
-BLÄCKA. (†) om sjöranunkel; jfr bläcka, sbst.5, o. åmöga. Ranunculus lingua .. Åbläcka. Lyttkens Växtn. 1006 (1911). —
-BOD, sbst.1 (sbst.2 se å, prep. o. adv.2 ssgr) [fsv. abodh] (numera bl. i skildring av ä. förh.) sjöbod l. båthus intill å; jfr bod, sbst.1 2. PrivSvStäd. 4: 484 (1607). Tio fartyg, lastade med salt, rodde upp till Rantamäki, köpmännens åbodar, nere vid Aura-åns utlopp. Ahrenberg StRätt 95 (1899). —
-BOTTEN. jfr botten I 3. I Kräklingeåns dy, 4 fot under åbottnen, (har man) funnit en kanot eller gammaldags båt, urhålkad ur en enda trädstam. Fädernesl. 1864, nr 78, s. 2. —
-BRANT. jfr brant, sbst. 1, o. -backe, -brink. PT 31/12 1852, s. 2. (Hästen) kom uppför åbrantens saftiga grässluttning. Cleve Locknät 250 (1981). —
-BRINK. brant strandsluttning intill å; jfr brink 1 b o. -backe, -brant. SamlRönLandtbr. 2: 42 (1777). Strandswalan (bygger bo) i åbrinkar, der hon gräfwer djupt ingående hål och gångar. Hartman Naturk. 194 (1836). —
-BRO. bro (se d. o. 3) över å. Petreius Beskr. 2: 154 (1614). Sen roade sig Anders och Eva-Lotta med att ställa sig på åbron och se, vem som kunde spotta längst ut i ån. Lindgren MästBlomkv. 27 (1946). —
-BRYN. (numera bl. mera tillf.) strandkant vid å (utgörande gränsområde mellan land o. vatten); jfr bryn 2 o. -kant. Möller (1790). Mitt inne i staden får blicken glädjas åt gröna rum vid åbrynet, där gamla stamtjocka träd stå. Ekholm Odal 21 (1930). —
-BRÄDD. (upphöjd) strandkant vid å; jfr brädd 5 o. -backe, -kant. G1R 7: 160 (1530). Har man hundar som äro öfvade på utterjagt, uppsöker man vid bäckar och låga åbräddar hans tillhåll. Swederus Jagt 130 (1831). En liten kanottur längs Lommas vasskantade åbräddar. Sydsv. 17/6 2002, s. C6. —
-BUK. (numera bl. i vissa trakter) om karpfisken Leuciscus idus Lin., id; äv. om fisken Leuciscus cephalus Lin., färna (jfr -rännare). Œdman Bahusl. 40 (1746). Färna är hennes namn vid Norrköping. Vid Kvistrumsälfven kallas hon åbuk. Stuxberg Fisk. 505 (1895). SvFiskelex. (1955; om id). —
-BÄDD. jfr -fåra o. flod-bädd. AB 15/11 1849, s. 3. Utsinade sjöar och uttorkade åbäddar. Grotenfelt LandtbrFinl. 112 (1896). —
-DAL. dal(fåra) varigenom å flyter; jfr -däld. Bureus Suml. 42 (c. 1600). Genom ön går från v(äster) till ö(ster) en central ås af betydande höjd .. och från denna utstråla djupa ådalar mot hafvet. NF 13: 1276 (1889). jfr bi-ådal. —
-DJUP. om det djup (se djup, sbst. 1) som å utgör; äv. om djup (se djup, sbst. 4 a) i å. Att then tepningh, som vår fougte vill förhender haffve lathe udi ådiupett ther vedh Gäffle. G1R 23: 57 (1552). Det strömmande vattnet (i Munkån) där ådjupet nu ligger på över 1,5 meter. BoråsTidn. 8/3 2002, s. 6. —
-DOCKA. (†) näckros; jfr docka, sbst.1 9, o. -kanna. Franckenius Spec. D 3 a (1638). Nymphæa, Siöblomster .. (kallas på sv. äv.) Siöbladh, Åbladh, Ådocke. Palmberg Ört. 379 (1684). —
-DRAG. (numera bl. mera tillf.) jfr drag I 10 (b), o. -lopp. Ling Gylfe 217 (1814). Strida, forsande ådrag. VLS 186 (1888). —
-DÄLD. (numera bl. ngn gg) mindre ådal; jfr däld, sbst.1 1. Atterbom Minn. 3 (1817). I en djup ådäld med breda gröna stränder. Törneros Bref 1: 362 (1833). —
-FISK. (numera bl. mera tillf.) Ååfiskar äre: Stören, Huszfisk, Wellszfisk, then hala åålen (osv.). Schroderus Comenius 166 (1639). —
-FRÄKEN. (numera bl. i vissa trakter) om sjöfräken; jfr -skäfte. Eqvisetum .. fluviatile (Å-Fräken) .. växer i kärr, vid åar etc. Liljeblad Fl. 302 (1792). —
-FÅRA. om den fåra som å (har urholkat o.) flyter igenom; jfr -bädd, -ränna. UpplFmT 24: 146 (1908). På grund av det ringa fallet närmast nedanför Vombsjön har åfåran slammats igen. SvGeogrÅb. 1948, s. 171. —
-GREN, sbst.1 (sbst.2 se sp. 35) jfr gren, sbst.1 3 c, o. -arm. Juslenius (1745). Vid åns inlopp har ett utpräglat deltaland bildats i form av .. plana öar, åtskilda av slingrande ågrenar. SvNat. 1926, s. 64. —
-IS. (numera bl. mera tillf.) jfr is, sbst.1 3. BtÅboH I. 3: 22 (1624). När det våras och det börjar porla under åisen. NerAlleh. 10/1 2001, s. 16. —
-KANNA, förr äv. -KANNE. näckros; särsk. (o. numera vanl.) om arten Nuphar luteum (Lin.) Sm., gul näckros; jfr kanna, sbst.2 4, o. -blad, -docka. Franckenius Spec. D 3 a (1638). Ovan gölen lyfte åkannorna sina gula kalkar över näckbladen. Nilsson Bokh. 349 (1937).
-KANT. strandlinje intill å (utgörande gränslinje mellan land o. vatten); jfr kant, sbst. 4 b, o. -bryn, -brädd, -strand. Wijd Åkanten. Verelius 75 (1681). På åkanten trippa ett par täcka sädesärlor. Kolthoff DjurL 9 (1899). —
-KRÖK. jfr krök 1 b. VestmLT 6/8 1887, s. 1. (Båten) smet i väg runt åkröken och ut på Hjälmaren. NerAlleh. 8/10 1997, s. 15. —
-LID. (numera bl. ngn gg) åbacke. Ålidh är ther skogh och mark som lutar åt älv och å. Bureus Suml. 71 (c. 1600). —
-LOPP. i sht konkret(are); jfr lopp 3 d slutet, o. -drag. Bæijer BeskrYstad 27 (1793). Skogsbäckar eller ålopp, med speglande, alltid rinnande, gärna till och med hvirflande vatten. PT 31/3 1892, s. 3. —
-MUN. (å- 1556 osv. årå- 1597) (numera bl. tillf.) åmynning; jfr mun, sbst.1 6 a. G1R 26: 844 (1556). Helgöö Åås åmun icke longt ifrå Calmare. Schroderus JMCr. 506 (1620). I sjelfva åmunnen tiltager sand årligen, så at inloppet inom få år torde vara tilstängdt. Agrell Maroco 1: 199 (1790, 1796). —
-MYNNE. [fsv. amynne] (numera bl. ngn gg) åmynning. G1R 2: 81 (1525). Twå små befestninger aff Jordh och Steen, Ett på huar sijdhe wedh åminnett. HB 2: 203 (1581). Åmynnet nedom staden. 2NF 22: 510 (1915). —
-MYNNING. mynning (se mynning, sbst.2 2) till å; jfr -mun, -mynne. Ehrenadler Tel. 673 (1723). I enkla stockbåtar hade de följt kusten till dess att de nådde en åmynning. TurÅ 1946, s. 152. —
-MÄRKE. (†) om växt av släktet Lythrum Lin., fackelblomster. Fam. Lythraceæ Fackelväxter .. Åmärke. Lyttkens Växtn. 538 (1908). —
-NATE. (†) om växt(art) av släktet Potamogeton Lin., nate. Potamogeton fluitans Roth .. Ånate. Lyttkens Växtn. 1393 (1913). —
-NIPA. (numera bl. tillf., om norrländska förh.) om åbacke i form av nipa. Högberg Utböl. 2: 22 (1912). Något österut reser sig den branta ånipan. DN(A) 30/7 1933, Söndagsbil. s. 4. —
-NÄCK. (i vissa trakter) i sg. best., om näcken (uppehållande sig i å). Om man går till ån en torsdagsnatt mellan kl. 12 och 1, så kan man få se ånecken sitta och spela som en barnunge på åbladen. Uppl. 2: 385 (1908). —
-RANUNKEL. (†) om sjöranunkel; jfr åmöga. Dalin (1855). (Getögon, dvs.) växten Ranunculus lingua Lin., sjöranunkel, åranunkel, solöga. SAOB G 351 (1928). —
-RENSNING. jfr rensa I 5 c. BtÅboH I. 6: 36 (1633). Nu planeras för årensning i igenväxta Vammarsmålaån. NorrkpgT 19/8 2017, s. A1. —
-RÄNNA. åfåra; jfr ränna, sbst.1 1 c. Den förut annoncerade uppmuddringen af årännan har mött hinder och derföre måst uppskjutas. Barometern 15/5 1844, s. 3. —
-RÄNNARE. (i vissa trakter) om fisken Leuciscus cephalus Lin., färna; jfr -buk. Nilsson Fauna 4: 309 (1853). —
-SKÄFTE. (†) om sjöfräken; jfr -fräken. Retzius FlOec. 232 (1806). Om åskäfte .. säges, att den som torr gärna ätes af kreaturen. LAHT 1903, s. 336. —
-SLÄNT, förr äv. -SLÄNTA. jfr slänt, sbst.2 2, o. -backe. Hallström LevDikt 155 (1914). En brant och halkig åslänt. BoråsTidn. 23/1 2003, s. 1. —
-STRAND. strand längs å; jfr -kant. BtHforsH 1: 191 (1632). Vassen och säfven vid sjö- och åstränder håfvas (av insektssamlaren). Thomson Insect. XVIII (1862). —
-STRÅK. strömdrag i å (jfr stråk, sbst.2 1); äv. (o. numera vanl.) om långsträckt parti l. område varigenom å flyter (jfr stråk, sbst.2 7). Att åstroket rätt der lop fram. Linné Ungd. 2: 21 (1732). Storvreta ska få ett upprustat åstråk med promenadväg och sittplatser. UNT 8/5 2019, s. 8. —
-VATTEN. [fsv. avatn] vatten i l. från å. Ett Stoop frisk Ååwatn. Hildebrand MagNat. 226 (1650). I åvattnet döpte prästerna avmagrade män, kvinnor och barn. Heidenstam Svensk. 1: 160 (1908). —
-VEKE. [sv. dial. åveke; efterleden är sv. dial. veke, sidlänt äng vid bäck l. å, till vik, sbst.2] (†) om (stycke av) sank ängsmark intill å; jfr -äng. Några Prästegården förut tillhörige smärre ängstycken eller Å-vekar. VDAkt. 1804, nr 434. Pastorn .. halkade lite på den hala åveken, som var svart av lera och dy. Nordström Rack. 145 (1919). —
-ÄNG. [fsv. aäng] äng intill å; jfr -veke. Elf- å- och ström-ängar .. kasta ock en wacker hop med hö utaf sig. Wasenius NorrlBoskSk. 10 (1751).
Spalt Å 1 band 38, 2021