| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅTBÖRD å3t~bœ2rd, förr äv. ÅTBYRD l. ÅTBURD l. ÅTBÄRD, r. l. f.; best. -en; pl. -er (Columbus (SVS) 2: 176 (1674) osv.), ngn gg äv. (med anslutning till BÖRDA, sbst.) -or (Bælter Christen 213 (1743, 1748) osv.) ((†) -ar Fernander Theatr. 504 (1695), Orrelius Diurr. 8: 1 (1750)).
1) (†) händelse(förlopp). Och war .. (kungen) aldeles oberedd emot en sådan åtbörd, som aldrig tilförne war händ i hans rijke. Verelius Gothr. 273 (1664). (Han) förtälde hänne allan åtbörd om hännes faders Kongns frånfälle. Björner Sorle 32 (1737).
2) (†) beteende l. uppträdande; äv. konkretare, om sätt att bete sig l. uppträda vid enskilt tillfälle; ngn gg äv. i fråga om ngt sakligt; jfr 3 o. ÅT-FOROR, ÅT-FÄRD 2, ÅTHÄVA. Kättia gör allom lust, är fräck, och köner i åtburd. Stiernhielm Herc. 109 (1648, 1668). Det merkes af H:r Mårtens åthbörder att han ähr en onyttig och ovettig man. HärnösDP 1695, s. 374. At detta salt är et rent Natrum wisar .. desz åtbörd i elden. VetAH 1740, s. 247. Wi kunna .. dömma / Af deras möte och af Hamlets åtbörd / Om det är kärleksplåga eller ej / Som så han lider af. Hagberg Shaksp. 1: 344 (1847). Cannelin (1939).
3) [eg. specialanv. av 2 i konkretare anv.] rörelse (med kroppsdel, i sht hand l. arm l. huvud) ägnad att ge uttryck för l. understryka känsla l. tanke o. d., gest; i ä. språkprov ofta svårt att skilja från 2; särsk. i förb. med dels verbet göra, dels prep. med; äv. mer l. mindre bildl. (se slutet); jfr GEBÄRD, ÅTHÄVA c. Modin Sagov. 60 (i handl. fr. 1671). Att hon emot mig .. intet allenast åtskillige lättfärdige åtbyrder hade utan åg .. mig till sith nattläger åffta inviterade. VSocLdÅb. 1947, s. 53 (1693). Då swarar han med skimfelige åtbärder. VDAkt. 1711, nr 156. Hr Landtm. bad .. (adeln) föra sig til sinnes, hvad värkan miner och åtbörder kunna hafva; de komma ej til Protocolls men utvisa mer än ord någon tid kunna giöra. 2RARP 12: 176 (1741). Qvinfolken komma alla tre störtande ut genom dörren med förskräckta åtbördor ropande: Elden är lös! Palmstjerna Snapph. 3: 60 (1831). Hon mumlade något som Martin icke förstod, och hon gjorde besynnerliga åtbörder med händerna. Söderberg MBirck 20 (1901). Inte med en min eller med någon som helst åtbörd avslöjar han vilka tankar eller känslor som denna stund rör sig i hans inre. Sund LanthSon 87 (1997). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; förr äv. allmännare: ställning (se d. o. II 13). Min twungne åtbörd då (dvs. om de reser iväg) sig skulle nöysamt sluta. Gyllenborg Andr. D 1 a (1723). Här låg en gärdsgård hopfallen med en åtbörd av oändlig trötthet. Siwertz Sel. 1: 94 (1920). Han lyckas ibland (i sina dikter) uttrycka sin egenarts mest karakteristiska åtbörder. BonnierLM 1954, s. 216.
-SPEL. spel (se spel, sbst.1 1, 6) medelst l. med avseende på åtbörder. Jag fann ofta, till och med i de förträffligaste Aktörernas spel, hastiga språng ifrån den högtidliga afmättheten i recitationen och åtbördsspelet. JournLTh. 1813, nr 72, s. 3. Vi påminna om, huru händer och fingrar med sitt lifliga åtbördsspel förklara situationen i Lionardo da Vincis ”Nattvard”. 3SAH 8: 291 (1894). —
-SPRÅK. språk (se d. o. 7 b) som utgörs av åtbörder; jfr tecken-språk 1. Tuderus Kiesewetter Log. 127 (1806). En ordbok för de döfstummas åtbördsspråk. LD 1903, nr 231, s. 2. Det kontinentala riddarväsendets stilideal med dess framhävande av ett höviskt åtbördsspråk. Näsström FornDSv. 1: 160 (1941).
1) (†) till 1, i avledn. åtbördan.
2) (numera bl. tillf.) till 3, refl.: gestikulera. Weste (1807). Då böra de .. bete sig förnuftigt och icke åtbörda sig, såsom hade tanken på fara och olycka kommit urplötsligt och oväntadt. VL 23/10 1893, s. 2.
Spalt Å 285 band 38, 2021