Publicerad 1893   Lämna synpunkter
ACKUSATIV ak3ɯsati2v l. -us-, mindre ofta ak1ɯsati4v l. -us-, l. akus3ati2v (accusati´v Weste), r. (l. m.); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. accusativ, lat. (casus) accusativus, en förfelad öfv. af det gr. (πτῶσις) αἰτιατική, (kasus,) som uttrycker det vållade l. verkade]
språkv. det direkta objektets kasus. Rosenstein i SAH 1: 24 (1801). NF (1875). — Ackusativ med infinitiv, förkortad bisats, hvari subjektet står i ack., predikatet i inf. Dahl Gr. lat. 199 (1796). En Ackusativ-med-infinitiv. Schweder Satsl. 16 (1853). i samma bet.: Accusativ och Infinitivus. Hammarsköld Gr. spr. 127 (1818). Boivie Sc. spr. 297 (1834). — Anm. Stundom, i ä. tid alltid, behålles den lat. ändelsen -us. J. Bäckström Fr. spr. 25 (1729). Lindströmer It. gr. 154 (1803). Wisén Ordf. 30 (1865). — jfr ADVERBIALS-, INNEHÅLLS-, OBJEKTS-, PREDIKATS-, SUBJEKTS-ACKUSATIV.
Ssgr: ACKUSATIV-FORM3001~ l. 1003~ l. 0300~2. —
-OBJEKT~02. Hammarsköld Gr. spr. 118 (1818). —
-ÄNDELSE~200.

 

Spalt A 40 band 1, 1893

Webbansvarig