| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFFRÄTA a3v~frä2ta, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Lind (1749, under abfressung)), -NING.
— jfr FRÄTA AF.
1) afgnaga, afäta.
a) (†) äta bort (ngt från ngt). Matk eller Fierlor (dvs. fjärilar) skola affräta Blommen .. aff Trän. Risingh Landb. 46 (1671).
b) (föga br.) gnaga l. äta (ngt) bart. Äro .. desse ängar .. utsatte för gräs-mask, som dem .. aldeles affräter. Sillén i VetANH 3: 183 (1782). Stycket bit för bit försvann. / Till slut han benet, af-frätt, tog / och vresigt mot en stenhäll slog. Sturzen-Becker 4: 167 (1862).
c) (enst.) delvis uppäta. (Mal-larverna lefva) i kläder, hudar, matvaror, som de affräta. Thomson 203 (1862).
2) (om naturkraft, liflöst föremål l. ämne) gm nötning l. gm kemisk inverkan (helt l. delvis) upplösa (ngt), så att (det) bortgår l. minskas. Backen, som ån stadigt affräter. Linné Ungd. 2: 64 (1732). Dörren .. är mycket affrätt genom luftens åverkan. Brunius Gotl. k. 3: 113 (1866). Hudlöshet .. uppkommer genom afskafning eller af-frätning af hudens yttre lager. F. Björnström i NF 6: 1570 (1883).
3) (om naturkraft, liflöst föremål l. ämne) skafva l. kemiskt inverka på (ngt), så att (det) går tvärt af. Rosten har alldeles affrätt järnbandet. Dalin (1850). (De föregifna slungstenarna) äro för taggiga och skulle snart affräta en slunga. Nilsson Ur. 1: 183 (1866).
Spalt A 183 band 1, 1898