| Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FRÄTA frä3ta2, v. -er, pr. ind. pass. frätes l. (vard.) fräts, frätte frät3e2, frätt frät4, stundom frätit frä3tit2, frätt frät4 l. (numera bl. arkaiserande l. bygdemålsfärgat) fräten frä3ten2. vbalsbst. -ANDE, -ERI (†, Fosz 411 (1621; i bet. 1)), -NING (i fråga om konkret anv. se avledn.); FRÄTARE (se avledn.); jfr FRÄT (se avledn.), FRÄTA, sbst. (se avledn.).
1) om levande varelse: äta upp, förtära, (gnagande) äta på, äta (glupskt), frossa; om människor ofta med klandrande bibet.; numera bl. (arkaiserande) om smärre skadedjur (nästan bl. maskar, mal, larver) o. med anslutning till 2: gm ätande skada l. förstöra. Hwadh floghmatken bliffua låter, thet fräter lwsen. Joel 1: 4 (Bib. 1541). Hanen märkte wäl at Räffuen wille fräta honom. Schroderus Waldt 56 (1616). På fräta och supa .. går all tin dichtan och trachtan vt. Scherping Cober 1: 315 (1734). Nidhögg fräter (Yggdrasil) nedan. Afzelius SæmE 42 (1818). Menskor, hundar (osv.) / Lemna haren ingen ro, / Uggla, uf ej att förgäta: / Alla, alla honom fräta. LbFolksk. 219 (1868; barnrim). Af mask, som frätte, / och regn, som vätte, / .. blef vår lada tom. Fröding NDikt. 55 (1894). Lagerlöf HomOd. 264 (1908; om mask). — jfr GRÄS-, MÄNNISKO-, ROV-FRÄTANDE samt MASK-FRÄTT.
2) om ämne o. d.: successivt (upplösa o.) förinta l. förstöra (ngt), tära (på ngt), angripa (ngt); i sht om syror o. andra skarpa ämnen; vanl. med obj., betecknande antingen (o. oftast) föremålet för värksamheten l. det genom densamma uppkomna resultatet; äv. (i sht för att starkare framhålla värksamheten ss. sakta o. gradvis fortgående) intr. med adverbial inledt av på, betecknande föremålet för värksamheten; ofta i p. pr. i adjektivisk anv.: som har förmågan att fräta; i p. pf. ss. adj. stundom (i vitter stil) allmännare: angripen, illa medfaren (av tiden). Syror fräta metaller. Ämnen med skarpt frätande värkan, med frätande egenskaper. En frätande vätska. Ett frätande medel (t. ex. för etsning l. för medicinsk behandling). Fräta hål på duken. Solen har börjat fräta på drivorna. Jernet .. frätes .. vthaff Rost. Schroderus Comenius 98 (1639). Vitriolsyran fräter huden samt både ylle och linne. Möller (1790). I frätna marmorskalet / tror han (dvs. skulptören) sig skåda drömda idealet. Scholander 2: 38 (1866). (Elden hade) börjat fräta på trossbottnen i öfverliggande våning. SD 1900, nr 112, s. 2. — jfr ANFRÄTA samt HÅL-FRÄTT. — särsk.
a) (†) i uttr. frätande ringormsgift, växten Xanthium strumarium Lin., vars utpressade skarpa saft förr användes mot skrofler o. vissa andra utslagssjukdomar. Tillandz E 4 b (1683).
b) om sjukdomar (ss. kräfta, kallbrand, vissa sår l. utslag) som under förstöring av vävnader o. d. utbreda sig i l. på organismen; ofta i p. pr. i adjektivisk anv. o. därvid stundom övergående i bet.: elakartad; numera nästan bl. (föga br.) om kräftsår. Böld som fräter kringom sich. VarR 17 (1538). En ung sjöman .. hade halsen fullsatt med .. frätande sårnader. TLäk. 1833, s. 312. Tholander Ordl. (c. 1870). — jfr TAND-FRÄTNING.
c) skogsv. i pass., om (ved i) kolmila: förstöras l. skadas gm förbränning; äv. i akt. med passiv bet. Om botnen (på milan) icke är jämn, utan gropig, frätes veden. Wallner Kol. 10 (1746). Milan frätte och tog fyllningar i eldvägen. JernkA 1888, s. 420.
d) (†) i uttr. fräta sig själv, vittra; förmultna. (Stenen) frätte sig sielf. Linné Gothl. 262 (1745). Fröet fräter sig sjelft i jorden. Möller (1790). — jfr SJÄLV-FRÄTEN.
e) (numera nästan bl. i vitter stil) gm nötning l. skavning tära (på) l. minska l. skada, (bort)nöta; i sht i fråga om vattnets l. vindens l. sandens bortnötande av fasta partiklar från klippor, stränder o. d. Linné Ungd. 2: 351 (1734). Då .. (kolpartiklarna) frätt hol (i lungan). Dens. Diet. 2: 67 (c. 1750). De fantastiskt frätta klipporna vid hafsstranden. Nyblom i 3SAH 5: 71 (1890). Brate Edda 241 (1913). — särsk. (†) i uttr. fräta omkring sig, gm bortnötning utvidga sig. Somlige insiöar fräta omkring sig ansenligen. Dalin Hist. 2: Föret. 12 (1750). — jfr SAND-, VIND-FRÄTT.
f) (numera knappast br.) oeg., i fråga om smak- l. känselförnimmelser: kännas brännande l. bitande l. stickande; bl. i p. pr. ss. adj. Linc. (1640; under mordacitas). En .. frätande lutsmak. Berzelius Kemi 1: 238 (1808). Marklin Illiger 100 (1818). Svalin Ordl. (c. 1847).
3) i mer l. mindre bildl. l. överförd anv., i de flesta fall urspr. till 1, numera bl. då man kan ansluta till bet. 2.
a) (i vitter stil) tära (ngt l. på ngt), angripa; om samvetskval, bekymmer, hat o. d. äv.: ständigt (oroa o.) plåga l. kvälja, agga; förr ofta, utom i α samt i särsk. förb. numera bl. ngn gg arkaiserande: förtära, förstöra, förhärja; förr stundom ss. refl.: plåga sig (med ängslan, bekymmer, avund l. dyl.), gräma sig. Frätande oro, sorg, bekymmer. Oron som frätte hans hjärta, som frätte (på) hans livskraft. Then kärleck iach haffuer till titt hws haffuer frätit mich. Joh. 2: 17 (NT 1526; Bib. 1917: förtärt). Herren tin Gudh är en frätande eeld. 5Mos. 4: 24 (Bib. 1541; Bib. 1917: förtärande). Affwund frätar ther hon boor. Grubb 9 (1665). Hwarföre fräter tu tigh medh onyttigh Omsorg? Preutz Kempis 312 (1675). Chrior .., som frätit .. must ur min själ. Törneros Bref 1: 11 (1824). För djupt har redan hatet frätit. Fahlcrantz 3: 219 (1864). Döden, / som fräter i stam och rot. Fröding Guit. 106 (1891). (Konflikter) som .. legat och pyrt och frätt .. i det fördolda. PT 1909, nr 160 A, s. 3. Du lät elden fräta / furstars bygder. Brate Edda 113 (1913). En tärande misstro .. frätte och tuggade på hans hjärna och nerver. Didring Malm 2: 93 (1915). (†) Skämt och träta, / .. Der med de måste tiden fräta. Österling Lärops. 89 (1724). — jfr HJÄRT-, SINNES-FRÄTANDE samt HÖGMODS-FRÄTT. — särsk.
α) i uttr. fräta (om)kring sig, förstörande utbreda sig. Theras taal (dvs. deras som befatta sig med tomt prat) thet fräter om kring sigh som cräffuetan. 2Tim. 2: 17 (NT 1526). Flygsandsdrifvor, hvilka alltmer fräta kring sig med hemsk ödeläggelse. MosskT 1892, s. 205.
β) (numera bl. ngn gg starkt arkaiserande) i uttr. fräta sin sorg (l. sitt kval o. d.) i (förr äv. inom) sig (själv), l. fräta sin harm l. vanära o. d., icke giva luft åt sin sorg l. harm osv., utan undertrycka den, tiga med l. ”svälja” sin sorg osv. Iagh .. tijgher om glädhena / och moste fräta mina sorgh j migh. Psalt. 39: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: jag teg i min sorg). Bättre är fräta sin harm, än träta med illaka Qvinnor. Nicander GSann. 119 (1767). Hedin TalUngdemokr. 109 (1914).
γ) (†) i uttr. frätas l. fräta sig inbördes l. frätas med ngn l. varannan, gm inbördes oenighet l. kiv l. dyl. skada l. försvaga varandra. Men om så är athi medh hwar annan bitens och frätens, så seer till athi icke ympsom vthaff hwar annan vpätne wardhen. Gal. 5: 15 (NT 1526; Bib. 1917: äten på varandra). R. Cantzlern sade .. det wore inthet gott maneer, att .. fräta sigh inbördes. RARP V. 2: 144 (1655). Dalin Arg. 2: 40 (1734, 1754).
δ) (†) i p. pr., om ord, uppförande l. dyl.: stickande, bitande, sårande; jfr 2 f. VDAkt. 1720, nr 396. Frätande och bitande stickord. Posten 1769, s. 940. ÖoL (1852).
b) i fråga om förmögenhet l. dyl.: tära på, förbruka, uppsluka; med avs. på person l. dyl.: tära på, utarma; numera bl. ngn gg intr. med adverbial inledt av på. The ogerningesmän .., the ther mitt folck fräta, på thet the skola födha sigh. Psalt. 53: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: uppäta mitt folk). Krigsbeswären hadhe frätit månge medel. RARP 4: 541 (1651). Liggiande Penningar är frätande Fää (dvs. egendom), men gående Penning gifwer Penning. Risingh Kiöph. 120 (1669). Tu får i lättia ei vår svett och arbet fräta. Kolmodin QvSp. 1: 108 (1732). Yppigheten .. fräter .. rikedomen, och förer fattigdomen .. in uti Landet. Mörk Ad. 2: 62 (1744). Ej sällan hör man talas om att torpare och backstugusittare ”fräta på skogen”. SkogsvT 1906, s. 234.
2) till 2; särsk. (föga br.) till 2 e. Floden, som på sidan frätet af branten. Linné Skr. 5: 96 (1732). —
2) till 2: bortfräta. Kiöping Resa 117 (1667). Då marssolen frätt bort drifvorna. Ericson Fågelkås. 2: 93 (1907). särsk. (numera bl. i vitter stil) till 2 e: bortnöta. Linné Skr. 5: 9 (1732). Sjön, som svallar, borgen bort har frätt. Wirsén Ton. 27 (1893).
3) i mer l. mindre bildl. l. överförd anv.; numera bl. med anslutning till FRÄTA, v. 2. Mitt ögha fräter migh lijffuet bortt för mins stadz döttrar skul. Klag. 3: 51 (Bib. 1541; Bib. 1917: vållar mig plåga). (Sorgen) växer .. till en vampyr, som fräter bort lefnadsblodets sista kraft. IHwasser (1849) hos Heinricius Ilmoni 233. —
2) i mer l. mindre bildl. l. överförd anv.: förtära, förstöra; numera bl. i vitter stil o. med anslutning till FRÄTA, v. 2. Idhra fienders land skal fräta idher vp. 3Mos. 26: 38 (Bib. 1541; Bib. 1917: förtära). Jag frätes upp af ångest invärtes. VBenedictsson (1888) hos Lundegård Benedictsson 441.
(2) -HÅL. gm frätning uppkommet hål; särsk. dels skogsv. om hålighet i kolmila uppkommen därigm att kolet gm förbränning förtärts, dels om mindre, i allm. gm frätning underifrån (vattenvirvel l. dyl.) uppkommen) vak på is. JernkA 1876, s. 375. Isen (var) på detta ställe .. full af fräthål. TIdr. 1896, s. 77. —
(1) -MASK. om olika larver som anställa skada på gröda; numera bl. ngn gg bildl. Ström Skogsh. 309 (1830). NSvTidskr. 1880, s. 72 (bildl.). —
(2) -MEDEL. frätande medel; särsk. om dylika medel som användas i läkekonsten, i sht för att borttaga vissa sjukliga bildningar (svallkött o. d.). Acrel Chir. 221 (1775). (Lapis) har länge varit bekant såsom ett godt frätmedel. TLäk. 1833, s. 18. —
(2) -MÄRKE. Fula frätmärken efter utspilld syra. —
(2) -STEN. (frät- 1750 (: Sjelf-frätsten) osv. fräte- c. 1747 (: sielffrätesten))
1) benämning på olika slag av frätmedel i fast o. hård form; särsk. dels om kaustikt kali l. kalihydrat, dels om lapis; numera nästan bl. ngn gg (arkaiserande) i bildl. anv. Acrel Chir. 336 (1775). Florman Pharm. 25 (1809). Tvätta dig med ångerns vätska, / med förtvivlans frätsten bränn. Fröding ESkr. 1: 22 (1887). jfr SILVER-FRÄTSTEN.
(2) -SÅR. sår som fortfar att fördjupas o. vidga sig; ofta om kräftsår; äv. allmännare: elakartat sår; numera företrädesvis (i vitter stil) i bildl. anv. Haartman Sjukd. 244 (1765). Samhällets frätsår. NF 2: 656 (1877). —
B (†): FRÄTE-STEN, se A.
FRÄTA, r. l. f. till 2.
1) (i vitter stil, föga br.) abstrakt: frätande, frätning. Björner Kämp. Föret. 3 (1737). Österling Fränd. 2: 29 (1916).
FRÄTARE, om person m.||(ig.), om djur m. l. r. till 1: ätare.
1) om person; stundom: frossare; äv. bildl.; numera bl. ngn gg (arkaiserande) i bildl. anv. ss. andra led i ssgr. Her är doch ånyttigt ffolk, fretere oc supere, nogh. BtFinlH 3: 132 (1541). VDAkt. 1665, nr 448 (bildl.). Knorring Skizz II. 2: 269 (1845). jfr KÄTTAR-, LANDS-, MÄNNISKO-FRÄTARE m. fl.
2) om djur; i sht om smärre, växtligheten förhärjande insekter (larver); numera bl. i ssgn BARR-FRÄTARE. Iagh wil för idher straffa frätaren, at han icke skal förderffua fruchtena på markenne. Mat 3: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: gräshopporna). Hvar jordens växt har sin egen mask och frätare. Chydenius 15 (1765). Afzelius SæmE 5 (1818). jfr BARR-, BI-, DJUR-FRÄTARE. —
FRÄTEL, r. l. m. (i Norrland) till 1: skalbaggen Oiceoptoma opaca Lin., vilken anställer skada på spenat o. rödbetor. LAHT 1884, s. 141. —
FRÄTIG, adj. (†) förstörande, förtärande; jfr FRÄTA, v. 3. LejonkDr. 201 (1688). jfr HJÄRTE-, SJÄLV-FRÄTIG. —
FRÄT(E)LIG, adj. (†) förtärande, förstörande; jfr FRÄTA, v. 3. Bullernæsius Lögn. 178 (1619). Runius Dud. 3: 12 (c. 1698). —
FRÄTNING, r. l. f. särsk. konkret, i sht tekn., till 2: frätskada, frätmärke. Warnmark Epigr. F 1 a (1688). TT 1898, M. s. 129.
Spalt F 1715 band 8, 1926