| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFVÄGA a3v~vä2ga, adj. oböjl.
eg.: från l. ur vägen. — jfr AFVÄGES.
1) (föga br.) = AFVÄGES 2. Devius, .. (afväga), från (stråk-)vägen l. afsides belägen. Cavallin Lat.-sv. lex. (1871). Dens. Skollex. (1885, under avius).
2) (numera knappast br.) ur vägen; olämplig, opassande. Tessin Bref 1: 206 (1752). Skulle det väl vara afväga för en Förste .. at under lediga stunder förnöja sig med Landt-bruk? Därs. 1: 341 (1753).
Spalt A 767 band 1, 1898