Publicerad 1898   Lämna synpunkter
AFVÄGES a3v~vä2ges, adv. o. adj. oböjl.
Ordformer
(afvägs- Adlerbeth; se ssgr)
Etymologi
[fsv. afväghis; jfr isl. afvegis, nor. avveges, d. afveis, t. abwegs, ä. t. abweges; jfr äfv. sv. dial. åvägse (Rietz 828)]
1) adv.
a) (numera föga br.) ur vägen; afsides (se i sht d. o. 1 c). Gå afväges, abwegs gehen. Lind (1749); jfr b. Möller (1790). Dalin (1850). Hennes lilla stuga låg afväges, långt inne i skogen. C. J. L. Almqvist enl. Kindblad (1867).
b) (†) (bort) från (rätta) vägen, på afväg(ar) l. orätt väg, vilse; anträffadt endast i mer l. mindre bildl. anv. Wij haffue gått affwäghes och faret wille. L. Petri 2 Post. 152 a (1555). (Han) är kommen affwäghes vthi wilfarelsen. Därs. 112 a. Lät icke .. föra tigh affwäges in på .. (skökans) stijgar. Dens. Sal. ordspr. 7: 25 (1561). Reddhoge .. plägar .. draga mongan affwäges ifrå retten. Dens. Krön. pred. D 1 a (1561). Därs. B 4 a.
2) (numera knappast br.) adj.: ur vägen liggande, afsides. Affwäghes, Avius, devius. Lex. Linc. (1640). Afväges orter, abwegige Örter. Lind (1749). Möller (1790). Dalin (1850). jfr: Afväges, plein de detours. Möller (1745). — jfr AFVÄGA, adj.
Ssgr (i poesi): (1 a) AFVÄGS-IRRANDE. (†) Adlerbeth Hor. od. 127 (1817). —
(1 a) -LIGGANDE. (†) Adlerbeth Ov. 154 (1818).
Anm. Dessa ssgr, särsk. den första, kunna möjl. äfv. anknytas till AFVÄG.

 

Spalt A 770 band 1, 1898

Webbansvarig