AKERKULA, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[väl eg. *ACKER-; jfr sv. dial. ackerkula (äfv. åker-) Rietz 4, 10 (där acker- är sidoform till ackel, ankel), akelkula (Ordb. öfv. allmogeord i Hels. 1: 86 (1873)), åckelkula (Rääf Ydre m. 4 (1859)); det långa k-ljudet har uppstått gm assimilation af nk, se ANKEL]
(†) fotknöl. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
