ALKUTTA a3l~kut2a (a`lkutta Weste), f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr sv. dial. alkutta; se anm. nedan. Ordet har, liksom ALKUFVA, ALKULA o. ALKUSSA, sannol. urspr. varit en benämning på tånglaken; jfr gotl. alakäut (i riksspr. motsv. ett *ålkut); se G. Lindström i Ber. om Gotl. hush.-sällsk. verks. 1866, s. 31, Säve Hafv. sag. 30 (1880). Med afs. på första ssgsledens stamvokal se för öfr. ALKUFVA. Senare ssgsleden motsvarar sv. dial. kut(t)a, pudendum muliebre; jfr t. kut(t)e i samma bet. Namnet syftar tydligen på det otillbörliga förhållande, som enl. folktron är rådande mellan ålen o. tånglaken, hvilken betraktas ss. ålens hona; ibland likartade benämningar på samma fisk l. den därmed ofta förväxlade laken jfr dels ags. ǽlepúta (motsv. eng. eelpout, holl. aalpuit), hvars senare led är identiskt med ffr. pute, isl. (lånordet) púta, sköka, dels d. o. nor. aalekone, t. aalmutter]
(föga br.) = ALKUFVA. Möller (1790). Dalin (1850). jfr SAOB (1870; se under ALKUFVA). — Anm. Linné Fauna 131 (1761; i registret: Alkuta) anför ordet ss. i Östergötland förek. namn på samma fisk.
