| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
1)
a) [jfr fsv. tros thet almänt] motsv. ALLMÄN I 1: af (l. för) l. ibland alla; öfverallt, allestädes. Allmänt bekant, rådande, gångbar, gängse. Allmänt älskad. Det är allmänt erkändt, att så förhåller sig. Man beklagade sig allmänt. Thet (språk) som alment haffuer warit kunnogt och förstondigt (dvs. begripligt). L. Petri Dial. om mess. 56 a (1542). Thet som .. i longliga tider hafwer alment wedertagit warit. Swedberg Schibb. 65 (1716). Ej måge .. (löftesmän) ogillas, som almänt för ärliga hållas. RB 26: 8 (Lag 1734). Framlägge på insatte penningar sådana bevis, som almänt i Riket gälla. JB 5: 1 (Därs.). Kopporne hafva här i Upsala gådt tämmeligen allmänt. P. J. Halenius i Veckoskr. f. läk. 5: 145 (1784); jfr 5. Boken .. blef allmänt läst, omtyckt och berömd. Fryxell Ber. 7: 200 (1838). Man talade allmänt om detta öfverdådiga lefnadssätt. Därs. 9: 100 (1841); jfr 5. — (numera föga br. uttr.) Balder .. hadhe alment then meeningen om sigh, .. at han något meer än een slätt menniska vara skulle. L. Petri Kr. 23 (1559). Then Gudz förtörnelse som almeent skedde medh alla odygder och synder. Tegel G. I:s hist. 2: 350 (1622).
Anm. till a. Ordet är i denna bet. fullt br.: α) ss. bestämning till ett pass. l. till vissa adj., som kunna omskrifvas med ett pass. uttr.; β) vid uttr., som beteckna utbredning l. giltighet o. d.; γ) vid aktivt verb, då ngt (utan nämnvärdt undantag) utsäges om ett flertal (särsk. då pron. man är subj.). — jfr ALLMÄNNELIGEN 1 a α.
b) (†) motsv. ALLMÄN I 2: öppet, offentligen; för alla. Visen allmänt (au public) at I förstån giöra en skildnad deruti. Ehrenadler 560 (1723). Du blottar dess (dvs. slughetens) blygd, / Och allmänt uptäcker / Dess sminkade dygd. Dalin Vitt. I. 1: 8 (c. 1730). Den hetsige .. beklagade sig allmänt. Tessin Bref 2: 326 (1755). — (ännu br.) i sht jur., närmande sig 4; vanl. ss. bestämning till ett passiv. Allmänt kungjord. Den allmänt efterlyste uppviglaren Anton Schütte. Lundegård Stormf. 152 (1893).
a) ss. bestämning till ett adj. (l. adv. l. part.).
α) för att beteckna, att det är frågan om hela sferen af det andliga l. materiella område, hvarpå adjektivet (l. adverbet) syftar: gemensamt. En allmänt europeisk fråga, en fråga af vikt för hela Europa. All erfarenhet, både den allmänt menskliga och den egnaste enskilda. Atterbom Fil. hist. 350 (1835). Det allmänt mänskliga har dock ej blott sitt bestånd, utan ock sitt värde, under olika tiders och släkters växlande former. E. C. Tegnér Sv. bilder 116 (1896).
β) (föga br.) i sht filos. undantagslöst, oinskränkt, universellt. jfr ALLMÄNT-GILTIG, -JAKANDE, -NEKANDE.
b) (föga br.) ss. bestämning till verb: oinskränkt, universellt. Det höga, ja det högsta är hvad som allmännast förbinder menniskor. Geijer I. 8: 333 (1839).
3) motsv. ALLMÄN III: generellt, obestämdt, i stora drag. En .. allmänt hållen framställning. Castrén 1: 318 (c. 1844). Det är för allmänt sagdt. Meurman (1846). T. Hjelmqvist i Läsn. f. folket 1895, s. 165.
4) (föga br.) motsv. ALLMÄN IV: med afs. på ett borgerligt samhälle, ss. staten. A(llmän)t nyttig(,) reipublicae .. utilis. Cavallin (1875); jfr ALLMÄNTNYTTIG. — (†) officiellt, af myndigheten. Formula Concordiæ (blef under C. XI:s minderårighet) .. förklarad för Svenska Församlingens almänt bekräftade Lärobok. Lagerbring Hist. 1: 170 (1778, 1784).
5) motsv. ALLMÄN V: på de flesta ställen, litet hvarstans; ymnigt. Murgrön växer .. uti alla .. (Smyrnas) Trägårdar, så allmänt, at den knapt kan vara någorstädes ymnogare. Hasselquist 28 (1750). Örten förekommer allmänt. Liljeblad Flora VII (1798). — (numera föga br.) vanligen, i vanliga fall, i allmänhet. Barnen haffua alment bleeckt watn (dvs. urin). B. Olavi 195 a (1578). Gammalt starckt arbete; men bätter aff stick (dvs. halt) och korn, än nu alment förarbetas. Stiernhielm Fateb. Föret. (1643).
(2) -MÄNSKLIG~20. —
(1) -NYTTIG~20. (föga br.) E. Benzelius i Benz. brefv. 4 (1720). Wallin Rel. tal 1: 154 (1821, 1825). —
Spalt A 1056 band 1, 1898