Publicerad 1900   Lämna synpunkter
ANTEPENULTIMA an1tepenul4tima l. 100302 l. 40 0400 l. 40 0302 (– – -nùll- – Dalin), r. l. f.; best. -n, i best. anv. dock vanl. utan slutartikel. Anm. I ä. tid användes ordet med lat. form o. böjning. Tiällmann Gr. 155 (1696).
Etymologi
[jfr t. o. eng. antepenultima, fr. antépénultième, af lat. antepænultima, af ante (se ANTE- 2) o. pænultima (se PENULTIMA)]
språkv. tredje stafvelsen från slutet (i ett ord). Antepenultima får (hos Weste) fortis (dvs. hufvudaccent) i ord på -aktighet: ogudáktighet etc. Kock Akc. 2: 220 (1884).

 

Spalt A 1881 band 2, 1900

Webbansvarig