Publicerad 1901   Lämna synpunkter
ARISK a4risk, adj.; adv. -T (Rydberg Myt. 1: 3 (1886)).
Etymologi
[jfr d. arisk, t. arisch, eng. aryan l. arian, fr. aryen l. arien; bildadt af sanskr. ārja, ädel, af god familj, i ä. tid, som det synes, ett folknamn, användt om Vedadikternas folk; jfr fbaktr. airja o. fpers. arija, likaledes folknamn; jfr äfv. IRANSK]
adj. till ARIER. — jfr FORN-, O-, SAM-, UR-ARISK m. fl.
1) motsv. ARIER 1: indo-iransk. C. F. Bergstedt i Tidskr. f. litt. 1851, s. 389. De ariska språkens palataler. E. H. Tegnér (1878; titel). K. F. Johansson i Ymer 1900, s. 375.
2) motsv. ARIER 2: indoeuropeisk, indogermansk; jfr ARIO-EUROPEISK, IRANSK, KAUKASISK. Hildebrand Förhist. folk. 20 (1873). Det ariska fornspråket. Rydberg Myt. 1: 3 (1886). Till ariskt blod, det renaste och älsta, / till svensk jag vigdes af en vänlig norna. Dens. Skr. 1: 282 (1895). Vårt folk (har) behållit sin ariska härstamning renare än kanske hvarje annat. Sv:s land o. folk 130 (1901). jfr Stjernström Whitney 177 (1880). jfr äfv.: Ariskeuropeiska språk. Rydberg Myt. 1: 10 (1886; om i Europa talade språk af den indoeuropeiska språkgruppen).

 

Spalt A 2227 band 2, 1901

Webbansvarig