| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OANSVARIG3~020.
1) som icke har ngt ansvar l. ngn ansvarsskyldighet; jfr ansvarig I 1—3. SC 3: 65 (1822). Regeringsformen innehåller .. stadganden om .. (statsrådens) ansvarighet, medan konungen sjelf är oansvarig. Thomée IllSv. 28 (1866). särsk. i utvidgad anv.: som icke känner ngt ansvar, som saknar ansvarskänsla; äv. om handling o. d.: som vittnar om ansvarslöshet. Oansvariga element hade uppviglat folkmassan. Ekelöf Gide Falskm. 13 (1932; om handling). Jonsson Farrell StudsL 492 (1939).
2) (†) om tjänst l. syssla o. d.: icke förenad med ansvarsskyldighet; jfr ansvarig II (1). Dalin (1853).
OANTAGBAR3~020 l. ~002, adj. oantaglig.
Avledn.: oantagbarhet, r. l. f. —
OANTAGLIG3~020, förr äv. OANTAGELIG (oanta´gelig Weste), adj.; adv. -en (†, Kullberg Bref 2: 53 (1844), SthmFig. 1846, s. 347), -t. (-elig 1789—1906. -lig 1791 osv.) som icke kan antagas, icke antaglig; särsk.
a) som icke kan accepteras l. godkännas; jfr antaglig I 1, 3, 4. Oantagliga villkor. AdP 1789, s. 875.
c) (†) ss. adv. i uttr. icke oantagligen, icke osannolikt, antagligen. Kullberg Bref 2: 53 (1844). Dens. Syskonb. 241 (1846); jfr SthmFig. 1846, s. 347, 349.
OANTASTAD3~020 (oanta´stad Weste), p. adj. [jfr t. unangetastet]
1) som icke angripits l. ofreda(t)s. Schroderus Comenius c 10 b (1639). särsk. med sakligt huvudord.
a) (i sht i vitter stil) lämnad i fred; orörd; o(för)kränkt; jfr antasta 5 b. Schnabel SjöfÖd. 1: 136 (1765). (Richelieu) lemnade .. (hugenotternas) samvetsfrihet och borgerliga rättigheter oantastade. Pallin NTidH 64 (1878).
3) (i vitter stil) som icke utsatts för angrepp (se d. o. I 3 b) l. klander l. beskyllningar o. d. (av ngn); ofta med sakligt huvudord; jfr antasta 6. Hvar och en (förmodar) .., att åtminstone denna berättelse (om Jesu första tämpelbesök) måtte hafva blifvit oantastad af tviflet. Melin JesuL 2: 4 (1843).
OANTASTBAR3~020 l. ~002. som icke kan l. får antastas; särsk.
OANTASTLIG3~020, förr äv. OANTASTELIG (oanta´stelig Weste (i senare egenhändigt tillägg)). (-elig 1820—1899. -lig 1791 osv.) som icke kan l. får antastas. Murberg FörslSAOB (1791). särsk.
a) som icke får röras, som man icke får förgripa sig på; särsk.: som icke får kränkas l. göras till föremål för angrepp (se d. o. I 3 b) l. klander o. d., okränkbar, sakrosankt; äv.: fredad för åtal; jfr antasta 5 (b), 6, 8. SC 1: 753 (1820). Denna oantasteliga reserv-fond. Palmblad Fornk. 2: 541 (1845). Oantastliga rättigheter. BEMalmström 7: 409 (1845). Enl. nutida författningar är konungen som statschef personligen oantastlig. 3NF 11: 1171 (1929).
b) som icke kan göras till föremål för (berättigat) klander o. d.; oanfäktbar; ovedersäglig; oförtydbar; om person äv.: oförvitlig; jfr antasta 6. (Perikles var) en man, som tilläfventyrs icke på alla sidor var oantastlig, men likväl hyste ädla tänkesätt. Emanuelsson Plut. 2: 18 (1842). Oantastliga sanningar. Zilliacus JapSt. 41 (1896).
Avledn.: oantastlighet, r. l. f. särsk.
c) (föga br.) om egenskapen att icke kunna angripas l. att ligga skyddad för angrepp. (Hamnen) utväljes .. också med hänsyn till oantastlighet från landsidan. VFl. 1908, s. 2. —
OANTRÄFFBAR3~020 l. ~002, adj. som icke kan anträffas. Auerbach (1913). Schück AllmLittH 3: 246 (1921).
Avledn.: oanträffbarhet, r. l. f. —
OANTÄND3~02, p. adj. särsk. (†): icke smittad av sjukdom, osmittad; jfr antända 3. JAdlersteen SkrivKunglRåd. 25/2 1711. —
OANVÄND3~02, p. adj. som icke användes l. har använts; obegagnad; outnyttjad; äv. (om pängar l. kapital o. d.): död (se död, adj. 13 a); jfr använda 2 (b), 3, 4. Murberg FörslSAOB (1791). Otryckt och hittills oanvänt material. Hedén 5: 377 (1925). Oanvända betalningsmedel. Cassel TeorSocEkon. 413 (1934). —
OANVÄNDBAR3~020 l. ~002. som icke kan användas (till ngt); obrukbar. LittT 1796, s. 219. Grotenfelt Mejerih. 33 (1881: till). särsk. (mera tillf.): icke tillämplig (på ngt); jfr användbar b. Skjuta .. undan (de heliga sanningarna) såsom oanvändbara på det verkliga lifvet. Flensburg KyrklT 119 (c. 1875).
OANVÄNDLIG. (-elig c. 1820. -lig 1791—1810) (†) oanvändbar. Murberg FörslSAOB (1791). Biberg 2: 315 (c. 1820). —
OAPPELLERAD, p. adj. (†) om rättegångssak: icke hänskjuten till högre instans; jfr appellera 3 b. RP 1: 58 (1627). —
OAPPRETERAD, p. adj. (i fackspr.) icke appreterad. En tät, oappreterad väfnad. Ahlberg FarmT 223 (1899). —
OAPTERAD, p. adj. icke apterad; särsk. mil. om projektil l. handgranat o. d.; jfr aptera 2 a. Holmberg Artill. 4: 153 (1886). —
OAPTITLIG, förr äv. OAPPETITLIG (oappeti´tlig Weste). (-appetit- 1795—1872. -aptit- 1784 osv.) icke aptitlig; osmaklig; som väcker avsmak; äv. bildl. Björkegren (1784; under désappétissant). 3SAH LIII. 2: 257 (1942; bildl.).
OARBETAD3~020, p. adj. obearbetad; särsk. om råvara o. d.: som icke (gm tekniskt arbete) förvandlats till färdiga fabrikat l. ädlare produkt(er) o. d.; förr äv. i uttr. oarbetad till ngt, som icke utarbetats till ngt; jfr arbeta 8 (a). BtÅboH I. 8: 204 (1635). Rudbeck Atl. 2: 457 (1689: till). särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) om mark, gruva o. d.: varpå arbete (i syfte att vinna avkastning) icke nedlagts, obearbetad; äv. bildl.; jfr arbeta 8 c, d. Bergv. 2: 227 (1741). Vetenskapliga uppgifter på förut oarbetade fält. Lundin NSthm 381 (1888).
b) (numera knappast br.) allmännare: varpå arbete (för vård l. underhåll o. d.) icke nedlagts; äv.: icke färdigställd. RP 12: 353 (1648). (Bina) Lemna (vid svärmning) ett verklöst hus och oarbetade kakor. Adlerbeth Buc. 111 (1807).
OARBETANDE, p. adj. (†) icke arbetande (se arbeta 5 d α), passiv. MoB 9: 172 (1789; om ledamöter i Svenska Akademien). —
OARISK. icke arisk; ovärdig en arier. Ett liv i mat och njutning, något som är lågt, .. oariskt och gagnlöst. IllRelH 279 (1924; sanskr.-orig.: anārya). särsk. [jfr t. nichtarisch] (i antisemitiskt, i sht nationalsocialistiskt språkbruk) övergående i bet.: judisk. En blå stämpel i pannan, angivande, att jag köpt i en oarisk affär (i Berlin). Ekblom Åka 139 (1933). —
OARISTOKRATISK. (mera tillf.) icke aristokratisk; (helt) olik en aristokrat(s). Det breda, oaristokratiska ansiktet. Funch JVetL 135 (1924). —
OARMERAD, p. adj. icke armerad; särsk.
a) motsv. armera 2 a; särsk. om fartyg: obestyckad; förr äv. om trupp o. d.: obeväpnad (jfr armera 2 b). Murberg FörslSAOB (1791). En liten oarmerad ångyacht. NDA 1875, nr 266, s. 2.
b) motsv. armera 3: icke försedd med armering l. armatur. Rinman 2: 77 (1789; om magnet). Oarmerad beton. TT 1902, V. s. 82. —
OARRENDERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke arrenderad; ngn gg äv.: icke utarrenderad. RP 1: 110 (1629). —
OARRESTERAD, p. adj. särsk. (†): icke belagd med kvarstad; jfr arrestera 2. Stiernman Com. 3: 680 (1668).
Spalt O 22 band 18, 1949