Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
ARON a3ron2, äfv. 40, sbst.2
(numera knappast br.; jfr dock ssgrna) växten Arum maculatum Lin., arum, dansk ingefära, munkmössa. B. Olavi 115 b (1578). Pied de veau, en ört, Aron. Möller (1745). Nisbeth Handelslex. (1870). jfr: Een Ört som kallas Aron, thet är Arons Ört, then äta the (dvs. björnarna) at the måtte sitt Lijff purgera. I. Erici 1: 394 (c. 1640).
-ROT~2. (aron- SPF 1816, s. 223, Berzelius Kemi 5: 724 (1828), Forshaell Pharm. 1: 340 (1836)) [efter t. aronswurz(el)] farmak. jfr ARUM-, ARI-ROT. Stiernman Com. 4: 1091 (1688). At Konen (dvs. korna) lätteligen kalfva, så tag utprässad Saft af Arons-Rot (arum vel arom) och bestryck (dem) dermed. Salander 34 (1727). Forshaell Pharm. 1: 340 (1836). Drogen rhizoma Ari, dansk ingefära, Aronsrot, som mest lärer hemtas från Frankrike, består af den från rottrådar och vanligen från ytterbark befriade knölstammen (af Arum maculatum). Fristedt Org. pharmakologi 531 (1873). O. T. Sandahl i NF 1: 1157 (1876). —
-ÖRT~2. [jfr t. aronenkraut] (numera föga br.) bot. växten Arum maculatum Lin. Franckenius Spec. A 3 b (1638, 1659). Rudbeck Hort. bot. 12 (1685). N. R. v. Rosenstein hos Hiorter Almanach 1739, s. A 12 a. Björkman (1889).
B: ARON-ROT, se A. —
-VÄXT30~2. bot. växt hörande till familjen Aroideæ. Nyman Handb. i bot. 352 (1858). Dens. Bot. 198 (1864).
Spalt A 2341 band 2, 1901