BAGGE bag3e2, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[Ss. insektnamn har ordet sannol. uppkommit gm ellips ur ssgr, af hvilka t. ex. HORN-BAGGE i bet. ekoxe är uppvisadt redan från 1538. Liksom föreg. har det (vanl. ingående i ssgr) sin väsentliga spridning i sydsv. munarter, men tyckes ej förekomma i Norrl:s o. Finl:s dialekter. Denna omständighet talar i viss mån för den af Tamm framställda uppfattningen, att ordet är en öfverförd anv. af BAGGE, sbst.1, hvilken enl. nämnde förf. skulle vara uppkommen med anledning af de hos vissa arter förek. hornen i pannan l. hornlika öfverkäkarna, men som möjl. har afs. på de hos samtliga arter befintliga pannspröten; jfr t. ex. HJORT-, NOSHORNS-BAGGE, äfvensom EK-BOCK, EK-OXE o. d.; jfr äfv. de på analogt sätt bildade gotl. hårnbagge, hornsimpa, o. stickbagge, spigg, i hvilkas senare del sannol. BAGGE, sbst.1, ingår (med afs. på stickbagge jfr dock Friesen Germ. mediagem. 98). Å andra sidan öfverskrider ordet söderut rätt mycket de gränser inom hvilka det föreg. i ä. tid synes hafva hållit sig; i ssgn torbagg(e) förekommer det på Bornholm samt i ä. d. (Bornh. ordb. 1873. Molbech D. gloss.). Möjl. föreligger alltså, ss. Friesen Germ. mediagem. 98 antar, en af BAGGE, sbst.1, oberoende utveckling af ett för de båda orden gemensamt grundord, i hvilket fall benänmingen skulle hafva uppkommit på grund af dessa insekters runda, klumpiga kroppsbyggnad. — Se för öfr. BAGGE, sbst.1, 3—6]
(numera knappast br. utom i ssgr) insekt af ordningarna Coleoptera l. Hemiptera. (Tigerbaggarna äro) De snällaste flygare och springare af Baggar. Retzius Djurr. 84 (1772). Biens fiender bland de så kallade Baggar (dvs. skalbaggar) äro af tvänne slag. Rothman Bisk. 1: 34 (1800). Björkman (1889). — jfr AS-, BORR-, FLUG-, GLANS-, GULD-, HAGEL-, HJORT-, HJÄLM-, HORN-, JÄTTE-, KASTANJE-, KNÄPP-, LILJE-, LÖF-, MAJ-, METALL-, MJÖL-, MÅN-, NOSHORNS-, OLJE-, PRAKT-, ROF-, SAND-, SKAL-, SKINN-, SKINNAR-, SKÖLD-, SNYT-, SNÖ-, SVART-, TIGER-, TIMMER-, TORD-, VATTEN-, VING-, ÄNGER-, ÄRT-BAGGE m. fl.
