Publicerad 1900   Lämna synpunkter
BARNFÄNGE, n.; best. -et.
Ordformer
(barn- O. Petri Män. fall I 2 a (1526), Peringskiöld Hkr. 1: 639 (1697) m. fl. barna- Växiö domk. prot. 1638, s. 150, Dähnert (1784) m. fl. barne- A. Brahe (1596) hos Loenbom Anecd. 3: 126, Rudbeck Atl. 3: 75 (1698) m. fl. barns- Upp. 12: 2 (NT 1526), Swedberg (c. 1730) m. fl. -längie N. Rudbeckius Likpred. öfv. Sara Olofsd. A 2 a (1654). -fägne Brenner Dikt. 1: 205 (1697, 1713; i rim))
Etymologi
[fsv. barnfänge, -fängh, motsv. sv. dial. barnafänge; se BARN o. FÄNGE, af FÅ, v.; jfr att få barn]
(†) till BARN I 1 c: framfödande af barn, barnsbörd, förlossning, nedkomst, barnsäng. Een quinna .. qualdes till barns fenge. Upp. 12: 2 (NT 1526; Bib. 1541: hadhe .. qual til at föda). Helgha qwinnor .. äro ock så dödha wordna j Barnsffänge. L. Petri Kyrkoord. 23 a (1571). Om quinnan haffuer elliest vpå sigh ädla stenar vthi Barnsfänge, them skal hon läggia ifrå sigh, ty the förhindra födhelsen. B. Olavi 167 a (1578). Hårdt barnefänge. A. Brahe (1596) hos Loenbom Anecd. 3: 126. Et lyckligt Barna-fägne. Brenner Dikt. 1: 205 (1697, 1713). Wid ett Miszfall är gemenligen större fara, än vid ett naturligt barnafänge. Hoorn Siphra 17 (1715). Dähnert (1784).
Ssgr (†): BARNFÄNGS-KVAL. barnsnöd, födslosmärtor. Verelius Ind. (1681, under jodsott). —
-ÅR, pl. om den ålder, då en kvinna kan föda barn; jfr BARNSBÖRD b. To be past children, vara öfver barn-fängs-åhr. Serenius (1734, under child).

 

Spalt B 409 band 3, 1900

Webbansvarig