| Publicerad 1901 | Lämna synpunkter |
BEFOGA befω4ga, i Sveal. äfv. 032, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE (se d. o.).
(i skriftspr., mindre br.) gifva rätt l. rättighet l. (tillräcklig l. grundad) anledning (till), berättiga, bemyndiga, göra befogad, gifva befogenhet åt. Man vägrar mig att söka ut mitt län / Hvartill mig bref och pergament befogar. Hagberg Shaksp. 3: 52 (1848). Stundom (kunna) i compositionens väsende ligga skäl, som befoga till Versens utbytande mot Prosans rymligare skick. Atterbom Siare 5: 306 (1849). Claëson 1: 73 (1857). Naturens ursprungliga rättighet .. befogar (enl. Hobbes) enhvar att göra hvad han behagar. Bolin Eur. 1: 352 (1870).
Spalt B 649 band 3, 1901