| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BELEFVENHET bele4ven~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (bele´fvenhet Weste; belèvänhét Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. (föga br.) -er.
a) (†) till BELEFVAD 2 a: hyfsning, bildning, civilisation. Cicero tilstod .., at alla Nationer fått sin belefvenhet och lärdom m. m. af Athenienserna. P. J. Bergius Præs. i VetA 1763, s. 7.
b) till BELEFVAD 2 b: egenskap(en) att vara belefvad; lefnadsvett, fint (umgänges)sätt, världs- l. umgängesvana, god ton; ofta med bibet.: förbindligt l. förekommande väsen l. sätt. Dalin Arg. 2: D 2 a (1734). På angenäma tal, ljufliga svar, artiga infall, med et ord, på alt, hvad en del kallar belefvenhet, felas .. (de engelska kvinnorna) aldrig. Kalm Resa 1: 324 (1753). Jag .. sökte bibringa .. (vår unge studerande) den belefvenhet, som unga Manspersoner snarast kunna lära af Fruntimmer. Ågren Gell. 39 (1757). Höfligheten .. undviker at såra; .. Belefvenheten .. söker at behaga. Kellgren 3: 248 (c. 1790). Största artighet och belefvenhet är i våra tider ofta en masque för det nedrigaste tänkesätt. Därs. 204 (1792). Belefvenhet är höflighet, förenad med iakttagande af det finare umgängets bruk och sedvanor. Enberg Sv. spr. 339 (1836). (Klas Tott) var en ung man med .. mycken qvickhet och fransysk belefvenhet. Fryxell Ber. 10: 27 (1842). I patronessans salong, der hon med den finaste belefvenhet visste att göra trefligt omkring sig. Wetterbergh Altart. 139 (1848). En naturlig belefvenhet utmärkte tidigt Johan Gabriel Oxenstierna. Wirsén i SAH 61: 33 (1885). jfr HOFMANNA-BELEFVENHET. — särsk. (föga br.) konkretare: yttring af belefvenhet. En och annan Fru skal älska den utländska belefvenheten, at smaka förbuden frugt. SP 1779, s. 580. Man bör bannlysa .. belefvenheter i krig. Gustaf III Skr. 5: 162 (1789).
Spalt B 1039 band 3, 1903