| Publicerad 1903 | Lämna synpunkter |
BENÄMNING benäm4niŋ, i Sveal. äfv. 032 (benä´mning Weste; ben`ämmning Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
(i sht i skriftspr.) vbalsbst. till föreg. i bet. 2. — särsk. konkretare om ord l. uttryck hvarmed ngn l. ngt kallas l. betecknas; namn. Man må icke taga ordet Spetälska i des strängaste bemärkelse. Österlänningarne älska jämförelser i sina benämningar. Ödmann Str. förs. III. 2: 153 (1811). De arma trashankar, som äro kända under den omfattande benämningen packet. B. E. Malmström 7: 396 (1845). Folkens herdar var en benämning för konungarne. Svedelius Statsr. ansv. 6 (1856). Benämningen Folkrätt i stället för yttre Statsrätt är .. förvillande. Boström Proped. 23 (c. 1860). Folkspråkets ”solulv”, benämningen på den ring, som stundom visar sig kring solen. E. H. Tegnér i Ydun 64 (1869). ”Padrone” och ”padrona” begagnas i Italien så, som benämningarne ”värd” och ”värdinna” i Sverige. Wennerberg 1: 267 (1881). Vi (svenskar) lärde oss (af de kristna missionärerna) en mängd nya begrepp och på samma gång dessas benämningar på grekiska eller latin. A. Noreen hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 9 (1901). jfr FADERS-, HEDERS-, ORT-, SLÄKT-, SPRÅK-, ÄRE-BENÄMNING m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) med en af prep. af (jfr AF I 18) inledd bestämning som angifver hvari benämningen består. Benämningen af dag och natt är endast relativ. Wallerius Tankar 87 (1776). Benämningen af hjelte. Fahlcrantz 1: 84 (1842, 1863).
b) (mindre br.) om namn i eg. mening. Adlerbeth Ov. 197 (1818). (”Tennöarna”) kallades Oestrymnides, eller med någon dylik benämning. Nilsson Ur. 2: 110 (1864).
-ORD~2. (föga br.) språkv. Substantivet och adjektivet kallas med gemensamt namn nomen (benämnings-ord). Tullberg Sv. spr. 1: 27 (1836). Benämnings- och påpekningsorden. Claëson 2: 159 (c. 1858).
Spalt B 1201 band 3, 1903